Vilka får komma till himlen?

22 pingstpastorer stänger sin himmel för alla homosexuella. De tycks mena att man ska tvingas välja mellan Gud och kärleken. Jag har då fått lära mig att Gud ÄR kärleken. Alltså – de 22 pastorerna går samman och låter meddela att de är bekymrade. Jo, det är så allvarligt att vissa av oss inte kan utlovas en plats i paradiset. Pastorerna har gjort ett val. De talar inte om yxmördare, flygplanskapare eller de som utfört vidriga handlingar i krig. Det handlar om homosexuella. Detta utspel görs i en tid då just denna grupp ibland utpekas som om de vore just brottslingar. Tänker på Ryssland, exv.

Det finns en grogrund för homofobi och jag har en känsla att den gror i samma takt som den allt mer tilltagande rasismen. Det finns ett förakt mot det annorlunda, det avvikande. Men nu handlar det om pastorerna och deras högst medvetna val att vägra homosexuella tillträde till himmelriket. Det är klart att gemene man undrar hur pastorerna tänker, och då som människor, inte som retoriska teologer. Det känns som ett desperat utspel; att med kristen fundamentalism försöka att fylla tomma prediksalar och kapell. Men de ska nog akta sig för att som uttolkare av Bibeln själva försöka bli som Gud. Vi vet hur det kan gå då – en gång tröttnade Gud och skickade människorna ut ur paradiset.

Min värdegrund vilar på den kristna tron, men varje gång jag stöter på denna form av ”fyrkantighet”, denna dogmatiska, blinda tro så blir jag bekymrad, rent av ledsen. När man trott på framsteg, så backar vi plötsligt ett sekel. Istället för uppmuntra till människans inneboende längtan, hopp och kärlek, så bränner vi istället häxor på bål. Det är heller inte så länge sedan som tyska homosexuella män ansågs utgöra en fara för den ariska rasen.

Nu ska det sägas att även i Islam räknas homosexualitet som en synd, och i en del muslimska stater är det förenat med dödsstraff.

Idag blir det schack mot Karlsson, sedan tar vi kanske med oss Peppe och går på lokal. Lever i en tid då jag har ett stort behov av att få träffa människor – och få spegla mig i deras vänliga ansikten. Men även för att få byta tankar och lite skvaller. I varje möte lär jag mig något nytt om mig själv och det får mig att växa.