Livets krumsprång

En känsla av att åter vara på ruta 1 – men ändå så mycket längre. Men en inbromsning är det onekligen. Oförberedd (som vid en stor lottovinst), men så kan man heller inte förbereda sig för de tillfällen då livet tar ett krumsprång. En dag står man där med näsan tryckt mot en jättelik stoppskylt.

Går obehindrat inomhus, har varit nere i tvättstugan, korrekturläst en del texter till Vasaplan. Men orken …. den tar slut efter en kvart, sen blir det till att vila. Sen upp igen. När jag går en längre sträcka och tappar fokus så vinglar jag ibland till. Det hände i eftermiddags häruppe på Pig hill. Jag började vingla och med utspärrade armar upptog jag snart hela trottoaren. Samtidigt passerade ett ungt par, som såg nyförälskade ut. Och där stod jag, strokegubben, och svajade i vinden. ”Men herregud”, sa kvinnan och rynkade näsan. ”Klockan är ju bara fyra.” Jag kände mig billig, rysligt missförstådd, samtidigt som jag var tvungen att dra på munnen. Så ter sig mitt liv idag, men det ska väl bli bättre. Dessutom finns ju inga genvägar till mina framtida segrar.

För övrigt hoppas jag innerligt att jag senare i höst får komma mig ut på nåt hygge, muta in en stubbe, dricka kaffe och äta limpmackor – och om det blir nån tid över kanske plocka ett par liter lingon eller hitta nån god svamp.