Vilar mig i form

Vaknar efter att sovit länge och tungt. Minns inga drömmar. Vaknar med huvudvärk och när jag reser mig måste jag gripa tag i bokhyllan intill. Grov sjö, men efter en stund lägger sig vågorna under mina fötter. Trodde att jag skulle vara mer rädd och orolig av att återvända till de rum där allt hände, men insåg ju direkt att det redan har hänt och att det inte kan hända igen. Det händer alltid något nytt – som vi omöjligt kan förutse. Därför kunde jag lägga den oron åt sidan. Tröttheten är värst, den som kommer efter si så där en kvart-halvtimmes ansträngning. Med ansträngning menar jag att läsa en kortare text, skriva ett par rader, se på TV – för att inte tala om att skriva denna blogg. Måste vila mig ofta – då i ett helt tyst och mörkt rum, där får inte finnas några stimuli. Då lugnar hjärnan ner sig. Jag uppfyller alla symtom man får efter en stroke i lillhjärnan. Men det ska bli bättre, säger de som förstår sig på detta tillstånd.

Ute lyser solen. Karlsson ringde nyss och erbjöd sig följa mig på en promenad. Men jag orkar inte. Inte just nu, så det för bli i eftermiddag.

Kort lektion: Lillhjärnan, där jag fick min propp, ligger under och bakom cerebrum (storhjärnan) mot baksidan av skallen. Den tar emot sensorisk information från kroppen genom ryggmärgen och hjälper till att koordinera muskler åtgärder och kontroll, fina rörelser, koordination och balans. I mitt fall yttrar det sig som att jag går lite bredbent med utfällda armar (som en fyllhund) och vinglar då och då till. Det är ungefär som att gå på ett båtdäck när det blåser upp. Andra stunder går jag helt normalt, som om inget har hänt.

Vill ju vara med där ute ett tag till. Här i mina rum har jag gått brandvakt tillräckligt länge, under de mörka åren. Det får vara slut med det nu.

För övrigt tränar jag på mitt tålamod, vilket inte är min bästa gren. Det är de små stegens tidevarv. Men jag tränar. Jag kämpar.