Om den sårbara tekniken

Uppe i verkligheten. Drömmarna lämnade jag under en av kuddarna – ja inte alla. Några tog jag med mig, stoppade dem i fickan frampå skjortan ifall jag skulle drabbas av verklighetens tristess. Då kan jag plocka fram dem med kyssar och smek, eller när jag som pojke tillsammans med Peppe och Anders dök i den iskalla bäcken som strömmade ut i Maltträsket. Eller kanske då jag besteg ett berg i södra Kina, trots svår svindel, och kunde se ända in i Vietnam, snudd på ända bort till Baklandet. Men ibland väljer vi inte vår minnen, det kommer stunder då de tränger sig på så att vi minns det vi absolut inte vill minnas och som får rädslan att koka, hjärtat att slå på tok för fort, blicken att bli dimmig samtidigt som en glödande klump växer i magen. Men även dylika minnen har väl sitt berättigande. Vad vore livet utan sina konstraster, då det pendlar mellan lust och svartaste förtvivlan. Sen tror jag att det är fullt möjligt att ”besegra” de där riktigt smärtsamma minnen genom att ersätta dem med ljusa, lyckliga tankar, med minnen det skimrar om. Men ett sådant förändringsarbete tar tid. Det vet jag.

Under gården jäklades jag som sagt med min Tele 2 router. Klev ju upp vid fem för att jobba bort en del inför julen, men innan jag började så satte jag in det nya simm-kortet och då dog skiten. Bytte sladdar, startade om datorn, routern, började om och började om. Så jag började att städa istället, i rena ilskan. Förmodligen var mitt blodtryck på tok för högt och efter min stroke får det ju inte vara det – i varje fall inte under någon längre tid. När Tele 2 öppnade sin support vid sju så var jag först. Talade korthugget med en ung kille som bläddrade i sina handböcker, först i den om hur man ska hantera irriterade kunder från Pig Hill, en som som morrar och fräser, och sedan bläddrade han i den manual som beskrev mina tekniska problem och min uteblivna uppkoppling mot nätet. ”Men ett nytt kort måste du aktivera”, kvittrade han glatt över att löst problemet. ”Okej, berätta hur jag ska göra?” ”Då måste du ringa hit!” Detta hade jag inte sett i högarna av papper som jag fått med den nya routern och den särskilda försändelsen med det nya simm-kortet. I så fall stod det i det finstilta någonstans. ”Så stänga av i en halvtimme så fixar jag detta”, sa han. Timmarna jag lagt ner på felsökning var helt enkelt bortkastade.Det var ju ett problem som man inte kan lösa på egen hand.

Jo, uppkopplingen funkade prickfritt efter en halvtimme. När de aktiverat mitt simm-kort. Men jag kunde fortfarande inte få min wifi att fungera mot min mobil och bärbara dator. De tog inte emot det elva tecken långa lösenordet. Vägrade ringa supporten igen. Detta ska jag lösa. Först på kvällen när jag med hjälp med en starkt ficklampa, med mina trötta ögon kunde se att de två l:n i själva verket skulle vara två i:n. Så nu funkar allt. Men det tog mig en hel jävla dag.

Tänk att jag blivit så beroende av nätet och alla dess möjliga uppkopplingar. Egentligen skulle jag ha haft en manuell skrivmaskin och en gammal transistor med bara P 1, då skulle jag inte sitta så mycket framför facebook, läsa och skicka mejl, skriva sådana här långa bloggar och köra Skype till långt ut på nätterna. Då skulle jag kanske ha skrivit dubbelt så många romaner. Men hur skulle de ha blivit utan de interaktiva kontakter jag har med alla underbara människor därute i cyberspace – som dessutom finns på riktigt. Sedan teknikens sårbarhet. Vid ett krig så är det första fiende slå ut är tekniken, Internet – vi kommer väl att irra som skrämda höns. ”Jag har ju inte svarat på mina mejl! Och jag som lagt upp världens roligast bild på facebook, tänk om ingen ser den? Och vad var det nu de hette mina nya vänner? Dunderklumpen, Vackra prinsessan, Trötter, Glader …Var finns de nu?”

Ett citat:

”Att kalla ett högerpopulistiskt, främlingsfientligt parti, som vill styra Sverige i nationalistisk riktning och som använder kuppartade metoder – liksom våld när de inte tror att det ska avslöjas – och som flinar och ger fingret åt demokratin för att hävda sin ideologi, för nyfascistiskt går absolut för sig inom de icke fastställda ramarna. Det som verkligen skrämmer mig är att så många svenska journalister och kommentatorer inte fattar vad de håller på med.”

Detta skrev Maria-Pia Boethius i ETC för ett år sedan om SD och det håller än. Håller väldigt länge.

För övrigt ska jag storhandla idag. I dag gäller det att skriva en inköpslista, annars kommer jag hem med fel grejer plus att det blir dubbelt så dyrt då min taskiga impulskontroll får mig att köpa sådant jag ”borde ha”. Go vänner! Halka inte på isen idag!