NO och biljetterna

Har varit rätt så slut och yr i huvudet idag, kanske en kombination av trötthet efter gårdagens sjutimmarsresan till Ö-vik där jag förläste om psykiska åkommor inför ett gäng sjuksköterskeelever och att jag för första gången testar en ny medicin – en medicin som ska gör mig mer vaken, mer koncentrerad och mindre rastlös, alltså en ADHD-medicin av det vassaste slaget. Dagens utflykt har gått till … gissa och vinn en banan. Just det, till apoteket. Det gäller att hålla snittet på tre besök i veckan, annars lär jag väl bli orolig av det.

Ser att Norrlandsoperan erbjuder förstagångsbesökarna pengarna tillbaka om föreställningen inte faller dem på läppen. Men är det inte ett sätt att göra publiken till vilken marknadskund som helst, som han så lämnar tillbaka en värdelös skruvmejsel till Clas Olssons eller hon som återlämnar kjolen som var en aning för trång över midjan. Jag tror ju att vi i publiken är en del av konstverket, av framträdandet. En operaföreställning är ju något som sker i nuet, både före och efter pausen. Man ser just den föreställningen för första och sista gången. Nja, nog känns detta som ett billigt PR-trick. Har musikerna, sångarna, dansarna som ger liv i scenkonsten fått säga sitt – de som ger sitt blod och sin svett för att göra det så bra som möjligt för att vi i publiken ska lära oss nåt nytt, både före och efter pausen? Sedan har det väl alltid varit så, långt innan reklam-Nissarna fick sin superidé, att det alltid varit folk som gått i pausen av okända anledningar. Jag har själv gått två gånger: en när jag fick ont i magen, en annan när föreställningen fick mig att somna. Men inte tusan fick jag tillbaka några pengar … och skulle heller inte vilja ha det. Risken med att börja betala tillbaka biljettpengarna, är att det med tiden smyger sig in en ängslan hos NO. Vågar vi sjunga detta smala stycke, kan vi verkligen spela denna okända symfoni? Fan, då blir det väl tomt i lokalen efter pausen …

För övrigt så längtar jag till Skellefteå.