Det jag gillade mest med journalistyrket, var att man varje dag fick lära sig nåt nytt. Ibland strunt, ibland något oförglömligt. Sedan variationen: Ena dagen en arg bonde som inte fått vägen plogad på fem dagar, nästa dag en världsberömd tysk dirigent på besök i Umeå. Det var det sista som stod på lappen från Folkbladets nyhetschef.

Jag skulle på presskonferens med en världsstjärna som kom direkt från Berlinerfilharmonikerna för att hålla takten åt Umeå symfoniorkester. Beethovens femma.

Det knöt sig i magen. Nu var det ju inte dirigenten jag fruktade. Till den stora presskonferensen kom journalister från hela landet, Finland, Danmark och naturligtvis även från Tyskland. Under presskonferens skulle man uteslutande tala engelska. Min svaga punkt. Jag har av nån anledning alltid varit urusel på engelska. Herregud, folk skulle skratta ihjäl sig, dirigenten skulle bli kränkt och arrangörerna skulle sparka ut mig.

Innan jag och fotografen åkte, försökte jag formulera några enkla frågor, men blev beklämd då jag såg att hälften av orden var felstavade. En tredjedel av orden kunde jag inte uttala utan att sluddra. Vilken nitlott! En tysk dirigent. I sista minuten försökte jag byta jobb med en kollega. Jag erbjöd mig att ta hans hans stora jobb om EU-budgeten, plus att han fick två flaskor prima vin, om han tog hand om tysken. Han ruskade på huvudet och sa sådana mardrömsjobb tog han aldrig frivilligt på sig.

Däruppe på podiet satt den berömde dirigenten och vickade på en stol med en flaska Ramlösa i handen. Han var väl i trettioårsåldern och såg vältränad ut. Jag som sett en skallig åttioåring för mitt inre. Jag ställde mig långt bak och svettades, medan kollegorna ställde den ena intelligenta frågan efter den andra, på perfekt engelska. Jag vecklade ut papperslappen med mina oläsliga frågor på illa skriven engelska.

Plötsligt pekade dirigenten på mig. Det fattades bara dirigentpinnen i hans hand. Det blev knäpptyst i lokalen. Kunde jag inte skönja ett elakt, överlägset leende hans tunna läppar? På en sekund jagade tanken genom skallen. Dirigenten hade förstås hört talas om journalisten från Folkbladet, som talade en fullständigt obegriplig engelska. Nu satt de alla där i väntan på ett gott skratt.

”Why Umeå?” slank det ur mig. Två korta ord, som just se pass hängde samman. Jag försökte mig på ett leende, men det blev till ett snett grin som fastnade halvvägs uppe på ena kinden. Dirigenten höjde först på ögonbrynen, sedan började han nicka allt ivrigare. Han tackade för en bra och föredömligt kort fråga. En intressant fråga dessutom. Två finska journalister nickade åt mitt håll och log. Det var precis så han skulle tolka Beethovens symfoni, avskalat, enkelt. Jag förmådde mig inte att anteckna ett enda ord av vad han sa. Hörde till slut inte hans röst.

På hemvägen slank jag förbi informationsdisken och roffade åt mig alla broschyrer om tysken och symfoniorkestern. Why Umeå, ekade i skallen. Varför Umeå? Jovisst, det blev en klart godkänd artikel. Sedan dess har jag aldrig intervjuat någon tysk dirigent.

På redaktionen skrattade man länge och gott åt min fråga: Why Umeå? Den blev en klassiker som kunde användas på alla engelsktalande presskonferenser. Jag skrattade med. Jag köpte faktiskt en platta med dirigenten och Berlinerfilharmonikerna där de tolkade Beethovens femma. Jo, den höll världsklass. Enkelt och avskalat. Why Beethoven?