En delad patient

Jag är multisjuk. Jag lider av en bitvis svårreglerad diabetes och har två sorters insulin. Jag medicineras för högt blodtryck, höga blodfetter som en följd efter den stroke jag drabbades av för ett drygt ett år sedan.Till detta ska lägga en tuff medicinering för min bipolära sjukdom, min ADHD och min kroniska oförmåga att sova mer än fyra timmar per natt. Jag brottas dessutom ständigt med mitt paniksyndrom och är nykter alkoholist sedan sex år tillbaka. Det krävs en hel del logistik för att hämta ut medicinerna på apoteken och att ringa eller genom olika sajter fylla på med mediciner när de håller på att ta slut. Ett heltidsjobb när jag somliga veckor måste ordna nya recept på olika mediciner, undersöka vilka apotek som har dem hemma pillren, sedan uppsöka ett eller flera apotek. Eller som i dag hämta ut tre av strokeläkarnas ordinerade piller och två som psykläkarna skrivit ut. Trots att jag ringde psyket i morse och på eftermiddagen, så har inte ansvarig läkare skrivit ut dessa piller. På en hel dag borde det ha funnits tio minuter för att fixa detta – men icke.

Problemet är att läkarna inom somatiken, i det här fallet de på strokeavdelningen, och läkarna inom psykiatrin inte kommunicerar med varandra. Jag delas på mitten, jag blir en patient som å ena sidan är en strokepatient å andra sidan tillhör psykiatrin. Till detta ska läggas min diabetes. Om jag blir sämre i exempelvis i min bipolära sjukdom så påverkar den stressen så att mer av hormonet kortisolet frigöras så att blodsockret stiger och jag måste ta med insulin då högt blodsocker kan ge mig en ny stroke. Den medicin som psykläkarna inte tycktes ha tid att skriva ut till mig idag, så att jag står här utan medicin, tyckte strokeläkarna var rimlig eftersom jag måste ta dem för att kunna vila min stresshjärna som är ett resultat av stroken – och om jag inte vilar, försöker att slappna av och sova mer än fyra timmar per natt så ligger jag i riskzonen att få en ny stroke.

Jag vill bli bemött som en HEL människa, inte som en som delas i en psykisk del och en kroppslig. Är det för mycket begärt? Tydligen. Läs då vad jag skrivit nedan. LÄS!

Personer som varit sjuka länge i bipolär sjukdom och schizofreni löper en ökad risk att dö i förtid. Så ser fakta ut. Medellivslängden bland män i Sverige som har en kronisk psykisk sjukdom är 20 år kortare och 15 år bland kvinnor. Det betyder att dessa mäns medellivslängd är på samma nivå som på Haiti, medan kvinnornas nivå är jämförbar med Nepal. I ”det tysta” dör psykiskt sjuka femton-tjugo år förtidigt. Det är kanske lätt att tro att det är självmorden som ökat, men det är fel. Den främsta orsaken till för tidig död hos kroniskt psyksjuka människor är hjärt- och kärlsjukdomar. Detta sker i en tid då dödligheten i hjärt- och kärlsjukdomar bland befolkningen i stort halverats under de senaste 50 åren. Orsaken till dessa skrämmande siffror är att man på grund av passivitet och felaktig kost, går upp i vikt och får dålig kondition, som leder till högt blodtryck, höga blodfetter och i slutänden diabetes. Det är inte alltid så lätt att ge sig iväg till gymmet eller ut i joggingspåret när man är djupt deprimerad, psykotisk eller lider av panikattacker. Dessutom kan de mediciner som måste tas i sig leda till högt blodtryck och viktuppgång. De som lider av kroniska psykiska sjukdomar borde därför ha ett större behov av somatisk vård än andra grupper, men så ser inte verkligheten ut. Socialstyrelsen har kunnat visa att just den här patientgruppen har avsevärt mindre tillgång till den typen av vård. Sedan ska vi inte glömma den stressfaktor det är att som sjuk hamna utanför ett socialt sammanhang. Man kan bli av med jobbet, förlora familj och vänner och utan meningsfull sysselsättning så är det svårt att äta rätt och motionera.