Knas inom psykiatrin

Uppe med tuppen efter att under natten ha varit riden av Maran. Somnade vid tre, vakande vid fem. Mådde pyton då en läkare räknat fel på intervalldatumet på två av mina mediciner, bland annat min sömnmedicin, den som sattes in för att jag skulle sova åtminstone sex timmar efter stroken. Men tror ni doktorn erkände sin miss?

Måtte denne doktor som är mest intresserad av att räkna piller (och fel dessutom) byta inriktning efter sin ST-tjänstgöring på psyket och ägna sig åt sovande patienter, typ stå dagarna i ända och spika samman utslitna höftkulor. Inom psykiatrin krävs läkare med stort hjärta, fantasi, förmåga att lösa problemen som ständigt uppstår – för det händer ständigt saker i människors liv, särskilt hos oss sårbara som pendlar mellan att vara uppe i det blå eller vandra i dödsskuggans dal. Men det är dystert vad gäller psykiatrin i Umeå, då avdelningarna översvämmats stafettläkare, som kommer  och tjänar massor med pengar och sedan lämnar patienterna åt sitt öde. Det är kaos. Fattar inte att den Tredje Statsmakten börjar gräva i detta. Vi patienter ser förfallet.

Satt en stund i fiket på ICA kvantum efter ha varit på apoteket; satt och läste en bok om ”Döden” – upplyftande eller hur? Men innehållet ska kanske användas i min kommande roman, som bland annat handlar om en man som omöjligt kan dö. Då bröt några högljudda rösten genom bruset och slamret från ICA:s matavdelning. Först hördes en mening: ”Typiskt jävla feg Sverige!” När jag tittade upp såg jag ett femtiotal meter bort en något korpulent man med en jacka som inte gick att knäppa åt över buken och uppe på det runda huvudet satt en keps som gjorde reklam för ett bilmärke. Intill stod en slank, brunbränd, välkammad man och höll ett par välfyllda och tillsynes tunga plastkassar i varsin hand. Gubbar, tänkte jag och kom på att de bara var några äldre än vad jag är, några år över de sextio.”

”Typiskt att Sverige ska vara så satans flata mot muslimerna vi släppt in”, sa han som stod där å rite ut magan. ”Å media våga fan int skriva att det är svartingarna som ligg bakom alla skjutningar i Malmö, å alla våldtäkter för den delen.”
”Jo det är sant”, sa den brunbrände (som erkände att han skaffat solbrännan på altanen hemma vid villan).
”Nu jävlar måst dom göra nåt. Ut med dom bara, nu får det vara nog!”
”Ja, när du säger det så …”
”Varför ska vi bekosta skola åt deras ungar, när våra egna behöver mer skolmedel. Ja, å om tjugo år så är sjukvården, sjukhemmen överfulla av dementa kurder som ska ha vård. Var ska vi få plats? Vi riktiga svenskar.”
”Ja, du har rätt, säg det”, sa den brunbrände och hade fått allt längre armar. ”Nu måste jag gå, kul att träffas?
”Ja som sagt, det finns bara ett enda parti som tar folks oro på allvar. Det är en jävla tur att dom finns. I nästa val är dom störst. Då ska alla slätstrukna sossar, och fega Liberaler få se på fan!”

Plötsligt var männen borta. Jag funderade en stund över mitt civilkurage. Borde Herr Lundholm ha rest sig och sagt att de borde förflytta sin rasistiska diskussion utomhus och att de fått det mesta om bakfoten – men jag är ju ingen sådan där ”räddare” som bryter in i diskussioner för att rätta till människors stolliga åsikter. Konstaterade bara att det tydligen är på det här viset folk i gemen analyserar tillståndet i det ”typiska Sverige”. Det är inte bättre än så här.

För övrigt försöker dagens coachning oss att sätta självet i centrum, så till den milda grad att vi missar det som sker runt omkring oss. För att veta vilka vi är måste vi förstå var vi kommer ifrån och se livet som en helhet – en sträcka mellan födelse och den oundvikliga döden.