Det fattas sömn

Rastlös. Har gått omkring på golven en dryg timma och tränat på en av texterna till berättarföreställningen ”Mitt ibland oss”. Men har svårt att fokusera, att stanna i nuet – hela tiden denna tankeflykt. Jag har försökt se TV-vädret tre gånger nu på förmiddagen, men ”vaknar upp” när meteorologen säger: ”Ja, detta var dagens väder!” Nu kan jag titta ut genom fönstret och se att det verkar rätt så grått och se på termometern att det är femton grader plus i skuggan och att ett lätt regn fallit på trottoarerna.

Sov ytligt inatt, vaknade i ottan och gjorde mig redo för en lång dag. Jo, de blir långa om man vaknar vid fyra, äter frukost vid fem och sedan rör sig lätt över golven och tittar på TV med lång volym för att inte störa grannarna. Så när vanligt folk kliver upp vid nio (i semestertider) har jag varit igång i fem timmar. Om jag blir trött på dagen och tar mig en lur? Jo, det händer emellanåt, så där en gång var tredje vecka – men annars inte. Men bristen på sömn gör mig retlig, tankspridd och jävligt glömsk.

Men lite har det blivit gjort i arla morgonstund. Skrivit ett kapitel i min nya roman och som sagt gått omkring och pratat som Konungen, med ljus och hög stämma. Nu funderar jag på att åka på ett möte för att påminna mig om en av mina sjukdomar och för att kanske stöta ihop med andra vänner som även de kämpar, en dag i sänder. Det är ett år sedan jag var på ett sånt möte. Har intalat mig att allt har sin tid, även dessa möten. Kanske har jag fel. Ett kan jag säga: Att de första åren efter min rehabilitering för sju år sedan gick jag 2-3 gånger i veckan på dessa möten och det räddade livet på mig. Finns det något mer läkande och underbart än att få tala med någon, några som vet vad det handlar om?

För övrigt handlar livet i stort om att vi tvingas göra vissa val. Vi gör det för att livet är så kort. Hur skulle vi annars hinna med allt av det viktiga om vi inte valde bort ”skräpet”.