Etikett: AA

Tolv viktiga steg

Av , , 6 kommentarer 9

 

Jag är en skrivande människa. Genom skrivandet lär jag mig mer om mig själv och alltid något nytt om världen. Nu när romanen om Ester ligger hos förlaget för korrekturläsning, kastar jag mig över ämnen, minnen, händelser som engagerar och intresserar mig. Vad ska jag göra annars – som sitter här isolerad sedan i september? Jag läser en del, lyfter mina hantlar ett par gånger per dag. Jag måste även dagligen bråka med mitt språk, då jag har en släng av dyslexi. Ett uppehåll i skrivandet 3-4 dagar märks direkt i texten med bindeord och ändelser som faller bort och bokstäver som byter plats inne i orden. Sen har jag blivit långsammare på grund av Parkinson. Det krävs minst tre-fyra korrekturläsningar innan jag vågar trycka på den blå knappen: Publicera.

Beställ boken om du vill veta mer.

Började under gårdagen att skriva på denna text (som blev lång), men som förhoppningsvis ska vägleda Er som fastnat i beroende och rent av ett missbruk – eller är på väg dit. Allt fler av er där därute har börjat höra av sig till mig för att be om råd eller prata av sig. Det är helt okej. Kan jag hjälpa till, så har jag nåt syftet med mitt val att visa min sårbarhet. Det har haft sitt pris.

Jag nådde min botten i juli 2010. Höll på att vika in årorna, men bad om hjälp och hamnade i ”stegen”; de tolv tunga stegen. Steg som räddat livet på miljoner människor. Vill Du veta mer, så kan du alltid köpa min självbiografi från 2016, Ord & Visor förlag,

Jag känner mig lite stolt, var gång jag får säga att jag varit spiknykter i elva år!

Modet att be om hjälp

Det finns en hel del metoder att arbeta med sig själv. Det dräller av kurser i mindfulness där vi ska lära oss att ständigt befinna oss i NUET. Okej, men om vi inte emellanåt kastar en blick över axeln för att se/minnas vad som hände i DÅTIDEN, kan vi ju aldrig lära oss av misstagen vi gjorde. Skräpet som vi inte ska dra med oss in i framtiden. I unga år (80-talet) gick jag i flera typer av terapi. KBT-terapi, samtalsterapi, psykodynamisk terapi. Det var skönt att prata av sig, men när jag fann mig själv stående på alla fyra och måla mina känslor med fingerfärg, så slutade jag med besöka terapeuterna. Det skulle dröja många år innan jag hamnade i KBT-terapi hos Linda G – en skicklig neuropsykolog. Kommer till det senare.

Om Dina problem bottnar i ett beroende, ett missbruk, så vet jag en beprövad metod som kan befria Dig från oket att ständigt tänka och drömma om brännvin. Det handlar om att ta tolv steg som kan rädda liv och leder till ett bättre liv. Men metoden kräver sin man/kvinna och kan pågå i åratal (livet ut för vissa). Jag skriver förstås om Tolvstegsprogrammet som används inom AA (Anonyma Alkoholister) och på en lång rad behandlingshem. Allt hänger på ens villighet att lägga ner kraft och energi, att vara ärlig och ödmjuk inför sitt öde – och vara beredd på att det emellanåt gör fördjävligt ont. Men belöningarna väntar runt hörnet. På ett AA-möte finns inga terapeuter, inga ledare, utan alla är jämlika och ofta sitter i rummet en stor, samlad erfarenhet – luttrade nyktra alkoholister som genomskådar minsta lilla lögn. Några har varit nyktra i femton-tjugo år, andra bara ett par dagar. Men det som sker i dessa slutna rum är ibland ren magi. Nu räcker det inte enbart sitta på ett AA-möte ett par gånger i veckan och vara ärlig om sitt missbruk. Du måste klarar av att leva nykter ute i den stora vida världen.

Bill och Bob

Allt började 1935 i USA med ett långt samtala mellan två alkoholister; ett möte mellan två trötta män som var trötta på vara fast i begäret och att ha förlorat kontrollen över sina liv. De som förde detta viktiga samtal var Bill och doktor Bob, två hopplösa alkoholister. I timmar talade de om detta plågsamma beroende. Efter samtalet kom de på en viktig detalj: Under tiden de talats vid hade de inte druckit en enda droppe. Alltså, alkoholister som öppet samtalar om sitt gemensamma problem kan under ordnade former nyktra till och förbli det. Bill och Bob bildade Anonyma Alkoholister och skrev vägledningen ”Stora Boken”, där de berömda tolv stegen såg dagens ljus för första gången.

Jag kan lova, av egen erfarenhet, att det är de tolv tyngsta jag tagit i mitt liv. Men metoden funkade för mig. Det är inget man gör på ett dygn eller två. Jag höll på ett år. Kanske är det på det viset, att trots mina elva års nykterhet, har jag fortfarande har ett par steg kvar att ta – som jag fuskade mig förbi. I dag finns drygt 2 miljoner medlemmar i AA (drygt 10 000 i Sverige). I det tysta pågår en kamp på liv och död. Män och kvinnor som kämpar för att hålla sig nyktra, en dag i sänder, och att inte ta det första glaset. AA kom till Sverige 1945, men först på 1980-talet kom tolvstegsmetoden att användas som en professionell behandlingsform.

2010 hade jag nått min botten. Detta efter ett flitigt självmedicinerande, då vården missat två diagnoser som obehandlade kan leda till missbruk: Det tog 30 år efter utbrottet som jag fick diagnosen bipolär och nästan tio år till, innan jag fick göra ett ADHD-test (jodå jag hade den bokstavskombinationer). Det finns siffror som visar på att 40-50 procent av patienter med bipolär sjukdom och ADHD (obehandlade) som trillar dit på ett missbruk. Samsjukligheten är hög; Så är man bipolär är det vanligt att man också har ADHD. Så det kan löna sig, även vid hög ålder, att få göra en ordentlig utredningen. Är man en så kallad Dubbeldiagnos (psykisk sjukdom + missbruk), så krävs en särskild behandling. Man måste ta ett helhetsgrepp och behandla båda sjukdomarna samtidigt – och absolut inte ta dem en och en. Det funkar inte.

Blåsippan Rehab i Umeå

Jag lade frivilligt in mig på ett rehab.hem i Umeå som hette Blåsippan och som praktiserade tolvstegsprogrammet i sin behandling. Behandlingstiden var sex veckor. Men jag blev kvar ett år. Jag var så trasig som man kunde bli. Jag hade drabbats av ytterligare en kronisk mycket allvarlig hjärnsjukdom (En kemiskt beroende person har en patologisk kärleks- och tillitsrelation med en sinnesförändrande upplevelse och förväntar sig alltid en belönande effekt.) Terapeuten sa att jag inte för en sekund inbilla mig, att jag kunde börja ”dricka normalt” – som alla andra. Glöm det! Under de efterföljande åren i AA, träffade jag mängder av alkoholister som försökt dricka normalt. De återvände till AA, sämre än någonsin. Många av de som tog ett återfall tvärdog – då hjärnan är inställd på att ta vid där en alkoholist en gång slutade (typ ett helrör brännvin, två flaskor vin och fem-sex stark öl, på en timme). Så dricker en alkis ”normalt.”

Spring Kent, spring!

Under behandlingen fick jag analysera min missbrukskaraktär. Ofta hittar man ett överdrivet/snedvridet sätt att förhålla sig till det mesta här i livet. I mitt fall hade jag haft perioder av hetsätning som gjorde mig tjock. Fram till 28 år var jag elitmotionär (DM-silver i terränglöpning) och banrekord i lumpen, för mycket sex, arbete/skrivande, som fick mig att inledningsvis skriva obegripliga romaner, som jag jobbade med dag som natt. Alltid för mycket. Till denna så typiska missbrukskaraktären (när man förlorat kontrollen) hade jag alltid varit på flykten i geografin och förhållandet till det motsatta könet. Man flyttar runt för att inte bli avslöjad, byter jobb gång på gång. Ett tvångsmässigt beteende. Besattheten av alkoholen förändrade min personlighet. Denna känslomässiga, ärvda sjukdom gjorde att jag blev konstant rädd, till slut blev jag rädd för att bli rädd, vilket ledde till att jag utvecklade ett panik/ångest-syndrom. Sen kommer skammen. Den angriper Jaget och tvingar dig att släpa runt på ett kors: ”Du är värdelös!”

Under året på Blåsippan jobbade jag i stegen. Jag kapitulerade och insåg på djupet att jag var maktlös inför alkoholen och jag tvingades inför mig själv och omvärlden att öppet erkänna att jag var en alkoholist. Jag lärde mig be om hjälp och ta emot hjälp. Sakta vågade jag känna tillit. Till slut fick jag andliga uppvaknade. Nej, inte religiös. Andlig! Jag insåg att jag var så mycket mer än den övergödda kroppen jag bar på. Omvärlden blev synlig. Nyfikenheten återvände.

Vissa steg tog tid

Några av stegen kändes viktigare än andra (vilket jag inte vill rekommendera.) Men steg 4 tog en himla tid att ta mig igenom.

Steg 4.
”Vi gjorde en grundlig och orädd moralisk inventering av oss själva.”

Jag skrev och skrev (författaren i mig vaknade) och jag lyfte fram all dynga som fanns inom mig – vilket kom att befria mig från den värsta skammen. Jag läste upp de 150-sidorna för min sponsor en lördag 2011. Steg fyra blev också underlaget till min självbiografi ”Spring Kent, spring!” som gavs ut 2016.

Hela tolvstegsmetoden bygger på tron att det finns en högre makt, men är inte bunden till någon specifik religion. Enligt Anonyma Alkoholister är det upp till deltagarna att själva definiera begreppen högre makt och Gud. Först började jag att bråka med Gud då jag tyckte att han borde ha hört av sig någon gång under mina svåra år. ”Om du ska bråka med Gud”, sa min sponsor, ”så har du valt fel strid.”

Kent med andligt spänst

Så jag började promenera och tränade då upp både min fysik och min andliga spänst. Jag började efter nåt halvår in i behandlingen att skriva på min fjärde roman. Trots eländet så hittade jag fram till ett korthugget språk. (Hade ju ställt in mig på att jag inte skulle kunna skriva några fler böcker efter succén med ”Konungarnas konung” som gavs ut 2006.) Sex år senare, 2012, släpptes romanen ”Vedtjuven”, en rolig, underhållande skröna, som skrivits under djupaste armod och sorg. Men Vedtjuven ingick i mitt läckande.

Två år efter behandlingshemmet hamnade jag hos Linda G. som var en neuropsykolog med inriktning mot KBT. Neuropsykologi är den vetenskapliga studien av förhållandet mellan hjärnans funktioner och beteende.

Kropp och själ

Hon skulle hjälpa mig att bli av med alla de rädslor som begränsade mitt liv och var en farlig trigger som snabbt kunde leda till ett återfall. Missbruk och beroende styrs av hjärnans belöningssystem som “kidnappats” av alkoholen, vilket leder till att den enda ”njutning” man kan känna är alkoholen. Man struntar i sex, mat, umgänge med vänner, familj – den enda kärlek man till slut känner är den till alkoholen. Alla andra känslor skjuter man åt sidan. Den enda som finns kvar är rädslan. När man nyktrar till är det inte ovanligt att man översköljs av alla känslorna man dolt och de kommer på en och samma gång.

Jag vågade knappt gå ut, trodde att alla glodde på just mig, undvek rulltrappor, hissar samtidigt som kroppen drabbades av hemska smärtor. Det tog ett drygt år. Bit för bit fick hon mig att utmana mina rädslor. Hon ”släckte” dem en efter en. Jag var fri.

 

En spiknykter man

Trots att jag varit spiknykter i snart elva år, vågar jag inte lova mig själv eller någon annan, att aldrig mer dricka alkohol. Förstå nu detta rätt. Det är en obotlig, kronisk sjukdom som kan triggas igång om man inte är på sin vakt. Därför: En dag i sänder! Vaknar och lovar mig, efter elva nyktra år: ”Hördu Lundholm, även denna dag ska du förbliva i nykterhet.” I stort handlar det att försonas med sjukdomen, vad den fått mig att göra – och sakta men säkert börjar man att tycka om sig själv. Jag är ta nej tusan värd att vara nykter och få respekt för detta.

2015 drabbades jag aven stroke i lillhjärnan där bl.a balansen sitter. Samtidigt pågick, osynligt, utvecklingen av Parkinsons sjukdom. Men jag är alltjämt nykter och än i dag ber jag Sinnesrobönen som jag lärde mig i AA. När jag skrivit denna långa text har jag gått igenom stora delar av det jag skrev under behandlingen. Ett ord dyker upp lite varstans: Tacksamhet. Men Gud så svårt jag har att känna tacksamhet – håller jag på att bli en bitter gammgöbb? En surgubbe som suttit isolerad sen i september. Fast jag har ju haft min älskade Ester hos mig. Varje dag i två års tid och snart släpper förlaget min roman ”Älskade Ester”. Så kan man också leva sitt liv. Sitt enda liv.

Sinnesrobönen

Gud, ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.

Nykter i 10 år

Av , , 4 kommentarer 5

Den 15 augusti firar jag 10-års jubileum. Vid den här tiden för ganska exakt tio år sedan, skrev jag frivilligt in mig på rehabiliteringshemmet Blåsippan. Jag bad om hjälp  för att bli fri från mitt alkoholberoende. Ärligt talat trodde jag inte (och många med mig) att detta var möjligt. Jag hade krympt till en varelse som i ren och skär rädsla supit dagligen i drygt tio år. Men jag var fortfarande nyfiken. Var det möjligt att ”prata sig fri” från detta djävulska sug och panikattackerna som avlöste varandra. Det gick. Nu har det gått tio år sedan jag senast försökte lösa precis alla problem med alkohol. Men så blev jag också kvar på Blåsippan under ett års tid. Jag var så trasig som en människa kunde bli.

man-69287_960_720

Under de här tio åren har jag ”åkt dit” på ETT glas vitt vin och ett par-tre folköl vid tre tillfällen. Det är allt. Inget supande, som förr om åren. Sista året av mitt drickande brukade jag dagligen (hör och häpna) slå i mig en halv liter vodka, sex dynamitöl och ett par flaskor billigt vin – inom loppet av ett par timmar. Sen small jag av, sov komatöst, till dess väckaren ringde och det var dags att gå till jobbet. Det var inget liv. Jag var slav under alkoholen.

Jag tillhörde den vanligaste typen av alkisar; de som inte visar sig ute särskilt inte på fyllan, som inte hänger i barer, som dricker lagom mycket på fester och middagar, och som på så sätt kunde dölja mitt missbruk; inte heller tillhörde jag den typen av alkisar som ockuperar busskurerna eller ligger på nån parkbänk och försöker förstå meningen med livet. Jag skötte ju ett jobb på heltid – som sjuksköterska (inom psykiatrin!) ända fram till dess jag hamnade på Blåsippan. Däremot kunde jag inte skriva. Försökte mig på att skriva en kriminalroman, men att skriva böcker i fyllan är inte att rekommendera. Den är oläsbar, som förläggaren så fint uttryckte det. Två års skrivande åt helvete!

Nu har jag varit nykter i tio år. Men fri blir jag nog aldrig. En gång alkoholist, alltid alkoholist. Det finns de som efter 20 års nykterhet, trillat dit genom ett plötsligt, kraftigt sug. Vi talar om en genetiskt ärftlig och mycket allvarlig hjärnsjukdom. Drogen ockuperar hjärnan, i synnerhet lustcentrum, så den enda njutning man till slut kan känna är den från alkoholen. Men med tiden försvinner även njutningen. Man dricker för att man måste, tvångsmässigt, sjukligt – man skulle kunna tro att man dricker för att man lider av en allvarlig brist på sprit i blodet. Till slut har man utvecklat sjukdomen. Det handlar inte om människor med usel karaktär, som i ren lättja ligger på en parkbänk och läppjar på en flaska vin – nej, det är en sjukdom där de sjuka beskriver en liknande symtombild.

alcohol-64164_960_720

Jag är en dubbeldiagnos – vilket komplicerade behandlingen. Jag led dels av ett kemiskt beroende, dels av bipolär sjukdom, ADHD och paniksyndrom. För att få någon som slags effekt måste diagnoserna behandlas samtidigt. Det går inte att först ta itu med den psykiska delen och sedan se till att patienten håller sig nykter. Vi som lider av dubbeldiagnos är en mycket svårbehandlad grupp och i en del forskningslitteratur skriver man att det är ”bortkastad” tid att överhuvudtaget försöka sig på en behandling. Dubbeldiagnoser dör unga. De faller mellan stolarna, bollas mellan primärvården och psykiatrin därför att ingen orkar med dessa ständiga återfall.

Överläkare och psykiatriker Lars Högberg tog chansen att få till stånd en övergripande behandlingen där hela Kent ingick. Det kallades till stormöte på Blåsippan; där var i rummet med folk från beroendepsyk, Umeå socialtjänst och terapeuterna på Blåsippan. Jag blev rörd. Jag hade bett om hjälp och nu hade jag fått den. Den allra sista chansen. Det förstod jag. Nu eller aldrig. Alla gav sig tusan på att jag skulle leva i nykterhet. Jag skulle få leva några år till, träffa min dotter, få ork att skriva fler romaner. Något framtida yrkesarbete var det ingen som trodde på, så man började redan då (51 år gammal som jag var) att ”rigga” inför en framtida ansökan om sjukersättning.

render
Alkoholproblem? Kan rekommendera Blåsippan (ute på Teg)

Blåsippan är ett rehabiliteringshem här i Umeå som baserar sin behandling på tolvstegsmetoden, som i sin tur kommer från AA (Anonyma Alkoholister). I korthet ser man alkoholismen som en sjukdom. Genom de tolv stegen ska du förhoppningsvis bli medveten om ditt missbruk, som du öppet och ärligt ska erkänna det för omvärlden. Du ska ”kapitulera”. Behandlingen sker i grupp. Grundarna av AA Bill och Bob upptäckte nämligen att något positivt hände när alkoholister träffades i grupp och talade ut om sina problem – Jo, de höll sig nyktra! Så förutom förmiddagarna på Blåsippan, träffarna med psykiatrin, besökte jag kvällstid AA för att ständigt påminna mig om sjukdomen. De första två åren gick jag på 3-5 möten i veckan.

hands
Ge mig sinnesro …

Första steget är nog det svåraste. ”Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen – att våra liv hade blivit ohanterliga.” Det är nu man ska ge upp och kapitulera, då man för första gången ska presentera sig i behandlingsgruppen eller på AA-mötet med orden: ”Kent, alkoholist”. 

IMG_4078-620x413normal
Kent, nykter i tio år.

Jag blev fri från drickandet. Jag har kunnat skriva två romaner till och dessutom en självbiografi ”Spring Kent, spring” (2016) som beskriver min resa genom livet på ett mer ingående sätt. Läs den gärna! Nu i augusti 2019 släpps min senaste roman: ”Män som spelar schack”. Kanske är det min sista bok – nu när kroppen börjar strejka; förmodligen som en komplikation av mitt missbruk. Först fick jag diabetes, för fyra år sedan höll jag på att stryka med av en stroke och för ett halvår sedan fick jag diagnosen Parkinsons sjukdom. Nu när jag levt 10 år utan alkohol, borde väl någon ”belöning” komma? Istället blir jag multisjuk.

Under de här åren är det endast EN läkare som sagt sig vara imponerad av min kamp. Han hade inte hört talas om någon som klarat av tio års blodtester (jo, de har kollat mig flera gånger per år) utan ett återfall. Inte för att jag svansar efter ständigt beröm, men jag kände mig stolt när läkaren sa sig vara imponerad. Jag får glädjas över att jag med åren blivit en ärligare människa, mer sann och äkta. Häll sprit i en människa och hon börjar genast att ljuga.

För övrigt så var jag en sväng på stan igår. Gick vingligt, hasade fram, fick kramp i ryggen. Där jag stod i ett gathörn och flämtade mot en tegelvägg, kommer min gamle vän L-G fram och undrar hur det är med mig. Vi har inte setts på åratal. Jag klappade honom på axeln. ”Min gamle vän, jag råkar visst fått en släng av Parkinson”, sa jag och log ansträngt. ”Nä, inte det också”, svarade han och ruskade på huvudet.

© Kent Lundholm

4 kommentarer
Etiketter: , , , , ,

En ny människa

Av , , Bli först att kommentera 2

Jag har skrivit om det förr: Kan en människa förändras i grunden och få en ny personlighet eller får vi dras med den vi blivit och istället försöka förändra våra beteenden. Tror på det senare. Förändring handlar mycket om att lära känna sig själv och vara sann och ödmjuk. Det handlar väl om att vi då och då ska stanna upp i NUET för att veta var vi befinner oss. Sedan kommer det viktigaste: titta bakåt och använda oss av det redan lärt oss. Sök i minnet! Utan minnen är vi ingenting, då finns vi inte.

I stort handlar det att stå för sina brister och tillkortakommanden, att tala öppet om det vi vill förändra, att vara ärlig och försöka leva upp till det. Att knipa käft leder knappast till några större förändringar. Råkar man vara en tystlåten tjurskalle, så lär man förbli en extrovert och bitter tjurskalle. Sedan kan man ju fråga sig, varför ska jag bryta ner det gamla och ersätta det med något som vi knappt vet något om? Varför ska jag slita ont för att bli en ny och bättre människa?

alcohol-428392__340

AA (Anonyma alkoholister) jobbar mycket med att bryta med det gamla och ersätta destruktiva beteenden med nya mer positiva. För att det ska bli möjligt måste man knäcka alkoholistens högmod (där lögnerna bor) och ersätta det med ödmjukhet; att blottlägga lögnerna och byta ut dem mot sanningar. Då finns en chans att man verkligen slutar att dricka.

författare

Ett bra sätt att begripa sig på sig själv är att utveckla sina kreativa sidor. Förutom att man lär sig mer om sig själv, tvingas man även förstå hur omvärlden fungerar. Vi bär alla på vår livsberättelse. Frågan är om du vill skriva ditt manus själv – eller överlåta det till någon annan? Innan du börjar skriva – spotta upp dig och gräv fram modet. Det gör ont att skriva om sitt liv, känslorna kokar, tankarna skenar, kroppen reagerar med svettningar, hjärtklappningar, svimningskänslor. Enorma processer kommer att starta. Men bli inte rädd, det är bara bra. Var nyfiken. Du lever ju! Lär istället av reaktionerna: varför rusade hjärtat när jag skrev om XX. Jag tror mig veta vad jag talar om. 2010 började jag gräva i mitt tidigare liv och skriva från A till Ö.

KentPsy
 + + + + + Högsta betyg! Mästerligt välskrivet! / BTJ

2012 började jag skriva på min självbiografi. Då handlade det inte enbart om mina missbruksproblem, utan nu komplicerades bilden av psykisk ohälsa och usel social kompetens. Men jag använde kreativiteten till att ta makten över min egen berättelse. Jag tog strid, var modig och nyfiken – för min egen skull. 2016 var ”Spring Kent, spring!” klar. Jag kände mig befriad, kände mig modig. Jag åkte  på turné och berättade öppet om det jag skrivit och för varje gång jag framträdde, desto mer fri kände jag mig.

Fast jag upptäckte även att det fanns en skara som vände mig ryggen, som kände sig lurade och som omöjligt kunde hantera folk med psykisk ohälsa och som haft missbruksproblem. 

Om jag blev en bättre människa, nja det tror jag inte. Personen Kent är nog för alltid Kent. Däremot har jag ju ändrat en del viktiga beteende, som att ge fan i att supa, vilket räckte långt (9 års nykterhet). Det är möjligt att jag blivit en aning mer ödmjuk – även om jag på sistone fått kämpa mot bitterheten, då jag anser mig ha drabbats av ovanligt många sjukdomar.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Det fattas sömn

Av , , Bli först att kommentera 3

Rastlös. Har gått omkring på golven en dryg timma och tränat på en av texterna till berättarföreställningen ”Mitt ibland oss”. Men har svårt att fokusera, att stanna i nuet – hela tiden denna tankeflykt. Jag har försökt se TV-vädret tre gånger nu på förmiddagen, men ”vaknar upp” när meteorologen säger: ”Ja, detta var dagens väder!” Nu kan jag titta ut genom fönstret och se att det verkar rätt så grått och se på termometern att det är femton grader plus i skuggan och att ett lätt regn fallit på trottoarerna.

cat-2360876_960_720

Sov ytligt inatt, vaknade i ottan och gjorde mig redo för en lång dag. Jo, de blir långa om man vaknar vid fyra, äter frukost vid fem och sedan rör sig lätt över golven och tittar på TV med lång volym för att inte störa grannarna. Så när vanligt folk kliver upp vid nio (i semestertider) har jag varit igång i fem timmar. Om jag blir trött på dagen och tar mig en lur? Jo, det händer emellanåt, så där en gång var tredje vecka – men annars inte. Men bristen på sömn gör mig retlig, tankspridd och jävligt glömsk.

Men lite har det blivit gjort i arla morgonstund. Skrivit ett kapitel i min nya roman och som sagt gått omkring och pratat som Konungen, med ljus och hög stämma. Nu funderar jag på att åka på ett möte för att påminna mig om en av mina sjukdomar och för att kanske stöta ihop med andra vänner som även de kämpar, en dag i sänder. Det är ett år sedan jag var på ett sånt möte. Har intalat mig att allt har sin tid, även dessa möten. Kanske har jag fel. Ett kan jag säga: Att de första åren efter min rehabilitering för sju år sedan gick jag 2-3 gånger i veckan på dessa möten och det räddade livet på mig. Finns det något mer läkande och underbart än att få tala med någon, några som vet vad det handlar om?

För övrigt handlar livet i stort om att vi tvingas göra vissa val. Vi gör det för att livet är så kort. Hur skulle vi annars hinna med allt av det viktiga om vi inte valde bort ”skräpet”.

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Livskampen och mina blomflugor

Av , , 1 kommentar 2

Jobbat hårt i dagarna två för att få fram ett kursunderlag, dels ett till mig som kursledare, dels ett till eleverna dessutom en text som ska funka i marknadsföringen. Men nu är allt detta gjort och jag kan ta det lite lugnare. Blev nog lite besatt av jobbet, vilket är rätt typiskt mig. Jag har svårt att släppa en uppgift förrän den är klar. Kan exempelvis inte säga åt mig själv att fördela jobbet över fler dagar, nej det ska göras NU, utan uppehåll. Det är ungefär som när någon ger mig en påse med karameller och säger: ”Se nu till att godiset räcker ett tag”. Jag äter alltid upp all karameller direkt, på en gång. Ett personlighetsdrag, ett eko från min ADHD som gett mig en rätt så taskig impulskontroll.

hjärna

Var i går förmiddag på ett behandlingshem och föreläste om Dubbeldiagnoser – då man lider av någon psykisk åkomma och dessutom har hamnat i ett missbruk. Jag pratade om det jag känner till och som jag skrivit en hel l bok om ”Spring Kent, spring!”: ADHD, Bipolär sjukdom och lite om Paniksyndrom. Det är funktionsnedsättningar och sjukdomar som i obehandlad form rätt så ofta leder till någon form av missbruk och beroende. Jag träffade en tapper skara som kämpade för att hålla sig nyktra, för att bli fria från många år av supande och knarkande. En del hade lättade anletsdrag då de kapitulerat inför det faktum att de inte längre hade makten över sina liv, medan några satt där och höll sig nyktra med de vita knogarnas taktik. Den senare gruppen har en liten chans att klara av att hålla sig nyktra.

Alkoholist

Jag kände genast hur skammen låg och darrade i rummet, men så är ju också alkoholismen skammens sjukdom. Det brukar fattas kärlek när folk skäms och den uppstår när folk känner sig misslyckade och usla. Det finns i dagens samhälle många som menar att alkoholisterna har sig själva att skylla, att deras drickande beror på att de lider av en taskig och svag karaktär. Alkoholism är en mycket allvarlig hjärnsjukdom som ger stora kroppsliga, psykiska och sociala konsekvenser, och om den inte behandlas leder den ovillkorligen till en allt för tidig död. Det är väl femte-sjätte gången jag är på just detta behandlingshem och föreläser och pratar med människor som kämpar för sina liv. Det känns som om jag gör något viktigt – och sedan är det ju ett tolvstegsarbete: Föra budskapet vidare. Ni som vill veta mer kan läsa mer om AA:s tolvstegsprogram, vilket har räddat livet på miljoner människor världen över, får söka er fram på nätet. Ni kan inte missa det!

Har drabbats av små, små blomflugor. Trots att jag inte äger en enda blomma. Har ett par blommor av plast, men det är allt. Även i fjol vid den här tiden dök de upp. De verkar komma via slasken och sedan förökar de sig i ett rasande tempo. Jag kör samma taktik som i fjol. Häller kokhet vatten i slasken, fyller på diskmedel och frätande propplösare. Sedan i går har de klart minskat i antal. Nu måste jag diska undan oftare, sopa upp smulor från golvet, torka rent på diskbänken. Jag ska nu gå till steg två och blanda äppelvinäger, socker i glasburkar och sedan ta bort ytspänningen med ett par droppar diskmedel så att de små odjuren drunknar. Någon som har fler knep vad gäller kriget mot blomflugorna?

blabla

För övrigt kan de som ständigt kör sina monologer, inte räkna med att någon ska svara. Vill de få respons så får de allt lära sig dialogens ädla konst, där först en talar medan den andra lyssnar och som sedan får chansen att svara. Personligen blir jag tyst, mycket tyst, när jag stöter på en monologpratande pratakus.

1 kommentar
Etiketter: , , , , , ,