Etikett: AA

Nykter i 10 år

Av , , 4 kommentarer 5

Den 15 augusti firar jag 10-års jubileum. Vid den här tiden för ganska exakt tio år sedan, skrev jag frivilligt in mig på rehabiliteringshemmet Blåsippan. Jag bad om hjälp  för att bli fri från mitt alkoholberoende. Ärligt talat trodde jag inte (och många med mig) att detta var möjligt. Jag hade krympt till en varelse som i ren och skär rädsla supit dagligen i drygt tio år. Men jag var fortfarande nyfiken. Var det möjligt att ”prata sig fri” från detta djävulska sug och panikattackerna som avlöste varandra. Det gick. Nu har det gått tio år sedan jag senast försökte lösa precis alla problem med alkohol. Men så blev jag också kvar på Blåsippan under ett års tid. Jag var så trasig som en människa kunde bli.

man-69287_960_720

Under de här tio åren har jag ”åkt dit” på ETT glas vitt vin och ett par-tre folköl vid tre tillfällen. Det är allt. Inget supande, som förr om åren. Sista året av mitt drickande brukade jag dagligen (hör och häpna) slå i mig en halv liter vodka, sex dynamitöl och ett par flaskor billigt vin – inom loppet av ett par timmar. Sen small jag av, sov komatöst, till dess väckaren ringde och det var dags att gå till jobbet. Det var inget liv. Jag var slav under alkoholen.

Jag tillhörde den vanligaste typen av alkisar; de som inte visar sig ute särskilt inte på fyllan, som inte hänger i barer, som dricker lagom mycket på fester och middagar, och som på så sätt kunde dölja mitt missbruk; inte heller tillhörde jag den typen av alkisar som ockuperar busskurerna eller ligger på nån parkbänk och försöker förstå meningen med livet. Jag skötte ju ett jobb på heltid – som sjuksköterska (inom psykiatrin!) ända fram till dess jag hamnade på Blåsippan. Däremot kunde jag inte skriva. Försökte mig på att skriva en kriminalroman, men att skriva böcker i fyllan är inte att rekommendera. Den är oläsbar, som förläggaren så fint uttryckte det. Två års skrivande åt helvete!

Nu har jag varit nykter i tio år. Men fri blir jag nog aldrig. En gång alkoholist, alltid alkoholist. Det finns de som efter 20 års nykterhet, trillat dit genom ett plötsligt, kraftigt sug. Vi talar om en genetiskt ärftlig och mycket allvarlig hjärnsjukdom. Drogen ockuperar hjärnan, i synnerhet lustcentrum, så den enda njutning man till slut kan känna är den från alkoholen. Men med tiden försvinner även njutningen. Man dricker för att man måste, tvångsmässigt, sjukligt – man skulle kunna tro att man dricker för att man lider av en allvarlig brist på sprit i blodet. Till slut har man utvecklat sjukdomen. Det handlar inte om människor med usel karaktär, som i ren lättja ligger på en parkbänk och läppjar på en flaska vin – nej, det är en sjukdom där de sjuka beskriver en liknande symtombild.

alcohol-64164_960_720

Jag är en dubbeldiagnos – vilket komplicerade behandlingen. Jag led dels av ett kemiskt beroende, dels av bipolär sjukdom, ADHD och paniksyndrom. För att få någon som slags effekt måste diagnoserna behandlas samtidigt. Det går inte att först ta itu med den psykiska delen och sedan se till att patienten håller sig nykter. Vi som lider av dubbeldiagnos är en mycket svårbehandlad grupp och i en del forskningslitteratur skriver man att det är ”bortkastad” tid att överhuvudtaget försöka sig på en behandling. Dubbeldiagnoser dör unga. De faller mellan stolarna, bollas mellan primärvården och psykiatrin därför att ingen orkar med dessa ständiga återfall.

Överläkare och psykiatriker Lars Högberg tog chansen att få till stånd en övergripande behandlingen där hela Kent ingick. Det kallades till stormöte på Blåsippan; där var i rummet med folk från beroendepsyk, Umeå socialtjänst och terapeuterna på Blåsippan. Jag blev rörd. Jag hade bett om hjälp och nu hade jag fått den. Den allra sista chansen. Det förstod jag. Nu eller aldrig. Alla gav sig tusan på att jag skulle leva i nykterhet. Jag skulle få leva några år till, träffa min dotter, få ork att skriva fler romaner. Något framtida yrkesarbete var det ingen som trodde på, så man började redan då (51 år gammal som jag var) att ”rigga” inför en framtida ansökan om sjukersättning.

render
Alkoholproblem? Kan rekommendera Blåsippan (ute på Teg)

Blåsippan är ett rehabiliteringshem här i Umeå som baserar sin behandling på tolvstegsmetoden, som i sin tur kommer från AA (Anonyma Alkoholister). I korthet ser man alkoholismen som en sjukdom. Genom de tolv stegen ska du förhoppningsvis bli medveten om ditt missbruk, som du öppet och ärligt ska erkänna det för omvärlden. Du ska ”kapitulera”. Behandlingen sker i grupp. Grundarna av AA Bill och Bob upptäckte nämligen att något positivt hände när alkoholister träffades i grupp och talade ut om sina problem – Jo, de höll sig nyktra! Så förutom förmiddagarna på Blåsippan, träffarna med psykiatrin, besökte jag kvällstid AA för att ständigt påminna mig om sjukdomen. De första två åren gick jag på 3-5 möten i veckan.

hands
Ge mig sinnesro …

Första steget är nog det svåraste. ”Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen – att våra liv hade blivit ohanterliga.” Det är nu man ska ge upp och kapitulera, då man för första gången ska presentera sig i behandlingsgruppen eller på AA-mötet med orden: ”Kent, alkoholist”. 

IMG_4078-620x413normal
Kent, nykter i tio år.

Jag blev fri från drickandet. Jag har kunnat skriva två romaner till och dessutom en självbiografi ”Spring Kent, spring” (2016) som beskriver min resa genom livet på ett mer ingående sätt. Läs den gärna! Nu i augusti 2019 släpps min senaste roman: ”Män som spelar schack”. Kanske är det min sista bok – nu när kroppen börjar strejka; förmodligen som en komplikation av mitt missbruk. Först fick jag diabetes, för fyra år sedan höll jag på att stryka med av en stroke och för ett halvår sedan fick jag diagnosen Parkinsons sjukdom. Nu när jag levt 10 år utan alkohol, borde väl någon ”belöning” komma? Istället blir jag multisjuk.

Under de här åren är det endast EN läkare som sagt sig vara imponerad av min kamp. Han hade inte hört talas om någon som klarat av tio års blodtester (jo, de har kollat mig flera gånger per år) utan ett återfall. Inte för att jag svansar efter ständigt beröm, men jag kände mig stolt när läkaren sa sig vara imponerad. Jag får glädjas över att jag med åren blivit en ärligare människa, mer sann och äkta. Häll sprit i en människa och hon börjar genast att ljuga.

För övrigt så var jag en sväng på stan igår. Gick vingligt, hasade fram, fick kramp i ryggen. Där jag stod i ett gathörn och flämtade mot en tegelvägg, kommer min gamle vän L-G fram och undrar hur det är med mig. Vi har inte setts på åratal. Jag klappade honom på axeln. ”Min gamle vän, jag råkar visst fått en släng av Parkinson”, sa jag och log ansträngt. ”Nä, inte det också”, svarade han och ruskade på huvudet.

© Kent Lundholm

4 kommentarer
Etiketter: , , , , ,

En ny människa

Av , , Bli först att kommentera 2

Jag har skrivit om det förr: Kan en människa förändras i grunden och få en ny personlighet eller får vi dras med den vi blivit och istället försöka förändra våra beteenden. Tror på det senare. Förändring handlar mycket om att lära känna sig själv och vara sann och ödmjuk. Det handlar väl om att vi då och då ska stanna upp i NUET för att veta var vi befinner oss. Sedan kommer det viktigaste: titta bakåt och använda oss av det redan lärt oss. Sök i minnet! Utan minnen är vi ingenting, då finns vi inte.

I stort handlar det att stå för sina brister och tillkortakommanden, att tala öppet om det vi vill förändra, att vara ärlig och försöka leva upp till det. Att knipa käft leder knappast till några större förändringar. Råkar man vara en tystlåten tjurskalle, så lär man förbli en extrovert och bitter tjurskalle. Sedan kan man ju fråga sig, varför ska jag bryta ner det gamla och ersätta det med något som vi knappt vet något om? Varför ska jag slita ont för att bli en ny och bättre människa?

alcohol-428392__340

AA (Anonyma alkoholister) jobbar mycket med att bryta med det gamla och ersätta destruktiva beteenden med nya mer positiva. För att det ska bli möjligt måste man knäcka alkoholistens högmod (där lögnerna bor) och ersätta det med ödmjukhet; att blottlägga lögnerna och byta ut dem mot sanningar. Då finns en chans att man verkligen slutar att dricka.

författare

Ett bra sätt att begripa sig på sig själv är att utveckla sina kreativa sidor. Förutom att man lär sig mer om sig själv, tvingas man även förstå hur omvärlden fungerar. Vi bär alla på vår livsberättelse. Frågan är om du vill skriva ditt manus själv – eller överlåta det till någon annan? Innan du börjar skriva – spotta upp dig och gräv fram modet. Det gör ont att skriva om sitt liv, känslorna kokar, tankarna skenar, kroppen reagerar med svettningar, hjärtklappningar, svimningskänslor. Enorma processer kommer att starta. Men bli inte rädd, det är bara bra. Var nyfiken. Du lever ju! Lär istället av reaktionerna: varför rusade hjärtat när jag skrev om XX. Jag tror mig veta vad jag talar om. 2010 började jag gräva i mitt tidigare liv och skriva från A till Ö.

KentPsy
 + + + + + Högsta betyg! Mästerligt välskrivet! / BTJ

2012 började jag skriva på min självbiografi. Då handlade det inte enbart om mina missbruksproblem, utan nu komplicerades bilden av psykisk ohälsa och usel social kompetens. Men jag använde kreativiteten till att ta makten över min egen berättelse. Jag tog strid, var modig och nyfiken – för min egen skull. 2016 var ”Spring Kent, spring!” klar. Jag kände mig befriad, kände mig modig. Jag åkte  på turné och berättade öppet om det jag skrivit och för varje gång jag framträdde, desto mer fri kände jag mig.

Fast jag upptäckte även att det fanns en skara som vände mig ryggen, som kände sig lurade och som omöjligt kunde hantera folk med psykisk ohälsa och som haft missbruksproblem. 

Om jag blev en bättre människa, nja det tror jag inte. Personen Kent är nog för alltid Kent. Däremot har jag ju ändrat en del viktiga beteende, som att ge fan i att supa, vilket räckte långt (9 års nykterhet). Det är möjligt att jag blivit en aning mer ödmjuk – även om jag på sistone fått kämpa mot bitterheten, då jag anser mig ha drabbats av ovanligt många sjukdomar.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Det fattas sömn

Av , , Bli först att kommentera 3

Rastlös. Har gått omkring på golven en dryg timma och tränat på en av texterna till berättarföreställningen ”Mitt ibland oss”. Men har svårt att fokusera, att stanna i nuet – hela tiden denna tankeflykt. Jag har försökt se TV-vädret tre gånger nu på förmiddagen, men ”vaknar upp” när meteorologen säger: ”Ja, detta var dagens väder!” Nu kan jag titta ut genom fönstret och se att det verkar rätt så grått och se på termometern att det är femton grader plus i skuggan och att ett lätt regn fallit på trottoarerna.

cat-2360876_960_720

Sov ytligt inatt, vaknade i ottan och gjorde mig redo för en lång dag. Jo, de blir långa om man vaknar vid fyra, äter frukost vid fem och sedan rör sig lätt över golven och tittar på TV med lång volym för att inte störa grannarna. Så när vanligt folk kliver upp vid nio (i semestertider) har jag varit igång i fem timmar. Om jag blir trött på dagen och tar mig en lur? Jo, det händer emellanåt, så där en gång var tredje vecka – men annars inte. Men bristen på sömn gör mig retlig, tankspridd och jävligt glömsk.

Men lite har det blivit gjort i arla morgonstund. Skrivit ett kapitel i min nya roman och som sagt gått omkring och pratat som Konungen, med ljus och hög stämma. Nu funderar jag på att åka på ett möte för att påminna mig om en av mina sjukdomar och för att kanske stöta ihop med andra vänner som även de kämpar, en dag i sänder. Det är ett år sedan jag var på ett sånt möte. Har intalat mig att allt har sin tid, även dessa möten. Kanske har jag fel. Ett kan jag säga: Att de första åren efter min rehabilitering för sju år sedan gick jag 2-3 gånger i veckan på dessa möten och det räddade livet på mig. Finns det något mer läkande och underbart än att få tala med någon, några som vet vad det handlar om?

För övrigt handlar livet i stort om att vi tvingas göra vissa val. Vi gör det för att livet är så kort. Hur skulle vi annars hinna med allt av det viktiga om vi inte valde bort ”skräpet”.

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Livskampen och mina blomflugor

Av , , 1 kommentar 2

Jobbat hårt i dagarna två för att få fram ett kursunderlag, dels ett till mig som kursledare, dels ett till eleverna dessutom en text som ska funka i marknadsföringen. Men nu är allt detta gjort och jag kan ta det lite lugnare. Blev nog lite besatt av jobbet, vilket är rätt typiskt mig. Jag har svårt att släppa en uppgift förrän den är klar. Kan exempelvis inte säga åt mig själv att fördela jobbet över fler dagar, nej det ska göras NU, utan uppehåll. Det är ungefär som när någon ger mig en påse med karameller och säger: ”Se nu till att godiset räcker ett tag”. Jag äter alltid upp all karameller direkt, på en gång. Ett personlighetsdrag, ett eko från min ADHD som gett mig en rätt så taskig impulskontroll.

hjärna

Var i går förmiddag på ett behandlingshem och föreläste om Dubbeldiagnoser – då man lider av någon psykisk åkomma och dessutom har hamnat i ett missbruk. Jag pratade om det jag känner till och som jag skrivit en hel l bok om ”Spring Kent, spring!”: ADHD, Bipolär sjukdom och lite om Paniksyndrom. Det är funktionsnedsättningar och sjukdomar som i obehandlad form rätt så ofta leder till någon form av missbruk och beroende. Jag träffade en tapper skara som kämpade för att hålla sig nyktra, för att bli fria från många år av supande och knarkande. En del hade lättade anletsdrag då de kapitulerat inför det faktum att de inte längre hade makten över sina liv, medan några satt där och höll sig nyktra med de vita knogarnas taktik. Den senare gruppen har en liten chans att klara av att hålla sig nyktra.

Alkoholist

Jag kände genast hur skammen låg och darrade i rummet, men så är ju också alkoholismen skammens sjukdom. Det brukar fattas kärlek när folk skäms och den uppstår när folk känner sig misslyckade och usla. Det finns i dagens samhälle många som menar att alkoholisterna har sig själva att skylla, att deras drickande beror på att de lider av en taskig och svag karaktär. Alkoholism är en mycket allvarlig hjärnsjukdom som ger stora kroppsliga, psykiska och sociala konsekvenser, och om den inte behandlas leder den ovillkorligen till en allt för tidig död. Det är väl femte-sjätte gången jag är på just detta behandlingshem och föreläser och pratar med människor som kämpar för sina liv. Det känns som om jag gör något viktigt – och sedan är det ju ett tolvstegsarbete: Föra budskapet vidare. Ni som vill veta mer kan läsa mer om AA:s tolvstegsprogram, vilket har räddat livet på miljoner människor världen över, får söka er fram på nätet. Ni kan inte missa det!

Har drabbats av små, små blomflugor. Trots att jag inte äger en enda blomma. Har ett par blommor av plast, men det är allt. Även i fjol vid den här tiden dök de upp. De verkar komma via slasken och sedan förökar de sig i ett rasande tempo. Jag kör samma taktik som i fjol. Häller kokhet vatten i slasken, fyller på diskmedel och frätande propplösare. Sedan i går har de klart minskat i antal. Nu måste jag diska undan oftare, sopa upp smulor från golvet, torka rent på diskbänken. Jag ska nu gå till steg två och blanda äppelvinäger, socker i glasburkar och sedan ta bort ytspänningen med ett par droppar diskmedel så att de små odjuren drunknar. Någon som har fler knep vad gäller kriget mot blomflugorna?

blabla

För övrigt kan de som ständigt kör sina monologer, inte räkna med att någon ska svara. Vill de få respons så får de allt lära sig dialogens ädla konst, där först en talar medan den andra lyssnar och som sedan får chansen att svara. Personligen blir jag tyst, mycket tyst, när jag stöter på en monologpratande pratakus.

1 kommentar
Etiketter: , , , , , ,