Och snön faller …

Snön faller och vi med den … Efter att ha varit billös i fyra år, hade jag glömt hur trist och enerverande det är att sopa av en översnöad bil och skrapa rutorna rena från frost och is. Trösten är att jag har en bil och kan emellanåt ta mig friheten att ratta den fram längs stadens gator och varannan helg upp till Skellefteå. Däremot har jag alltid varit lite skraj att köra bil på isigt och spårigt underlag. Får en känsla att bilen kan kasta åt vilket håll som helt – och precis när som helst. Därför kör jag ytterst försiktigt och långsamt fram på vintervägarna. Men, jag har ju kommit upp kepsåldern och börjat bli en feg liten gubbe.

Jobbar en hel del med korrekturet till min kommande roman. Den absolut roligast fasen i skrivandet. Nu vet jag att jag fått till en ram, ett innehåll och att karaktärerna blivit levande. Stryker i emellanåt hela stycken, filar på dialogerna, försöker få miljöbeskrivningarna att fungera. Det är en hel del jobb kvar innan texten ska till förlaget och där ska den läsas av ett par personer till och sedan är det fler ändringar/förbättringar som måste göras.

Snart dags att fixa mat. Lena lär landa med sin lilla bil vid femsnåret; hungrig som en varg.

I morse träffade jag min nye läkare. En lättsam och lyssnande doktor. Han var bekymrad över hur multisjuk jag blivit och undrade om han skulle ta ett snack med läkarna inom somatiken. Nej, det behövs inte. Fast jag hade tänkt säga: Jaså, det var på tiden.

För övrigt är meningen med livet 42.

Köp ”Spring Kent, spring!” för 118 kr. >>> BESTÄLL!