Etikett: psykisk ohälsa

Läkande kreativitet

Av , , Bli först att kommentera 6

Bli inte sittande! Bli kreativ!

 

Folk ber om råd
Får en hel del frågor, per mejl eller så ringer de upp och är förtvivlade. Är ibland inne på en sida på Facebook som heter ”Psykisk ohälsa”. Vi lever isolerade, under ständigt dödshot vilket spär på den redan plågsamma psykiska ohälsan. Det är också den diagnos som numera toppar listan av diagnoser hos Försäkringskassan. Mer eller mindre lider folk av någon form av psykisk ohälsa. Diagnosen har en för stor spännvidd, från lätt oro och svårt att somna, till psykiatriska sjukdomar och missbruksproblem. Men om vi buntar in alla under psykisk ohälsa så blir  det upp mot 40 procent av befolkningen. Stanna upp på ett torg och se dig omkring. (Ja, efter att Coronan dött). Tänk nästan varannan på detta torglider av någon form av psykisk ohälsa.

Efter Corona kommer den psykiska pandemin!

 

Kreativitet är läkande.

I dag skrev en ung, förtvivlad tjej på Facebook-sidan om hur plågades av panikattacker och djup ångest. Om man ensam tvingas leva med sina panikattacker, så suger de till slut musten ur en. Man begränsar sig, gömmer sig, självmedicinerar sig eller gör något riktigt dumt och sorgligt.

 

Så här svarade jag henne;

”Struktur, rutiner, låter trist om man har ångest och panik, men upprepningar, återkommande ”schemalagda” rutiner skapar struktur i ens kaos. Lite raka linjer. Börja med att bädda sägen, var eviga morgon, in i duschen, frukost. Jag har fått en strukturtavla med magnetlappar där jag försöker planera rutiner som bör göras: plocka ur diskmaskinen, tvätta kläder, läsa en stund. Annars har man skapat ett kaos både ut- och invändigt.

Är jag riktigt risig så delar jag upp dammsugningen över tre dagar. Inget är skrivet i sten. Sen har jag lagt in ett några pass med kreativitet: Jag skriver, andra kan måla, kanske läsa. Föra dagbok/blogga: Det har visat sig att kreativitet kan fungera som en slags självterapi. Att träna upp sin kreativitet är läkande, ställ frågor till dig själv; Vem är jag, vad vill jag? I din dagbok kan du vara precis hur sårbar som du tillåter dig vara och hur länge.

Jag har haft diagnosen Paniksyndrom i över 30 år, BS lika länge och under allt detta en ADHD. Sen jag lärde mig att distrahera hjärnan genom skapa struktur har jag inte haft en attack på över tio år. Panik är hemskt verklig och under en attack (som ofta kommer utan särskild anledning, när som helst) är det lätt att man krymper sina livsrum och skapar sig rädslor – till slut bli man rädd för att bli rädd. Varning för självmedicinering. Att lära sig att andas med magen som någon skrev är en enkel metod att stoppa själva attacken. Oj, det blev långt. Skrev en biografi i ämnet 2016. Hoppas att mina erfarenheter hjälper någon.”

Farlig lek med ord

Av , , Bli först att kommentera 7

Börjar med att klaga. Har i snart tre dygn plågats av en pinande huvud- och nacksmärta. Men den håller sakta på att klinga av. Värken är en kombination av lite för flitigt tränande med mina 6 kilos handlar, en timmes röjande i källarförrådet för att återfinna lådan med julpynt. Sedan satt jag i fredags i en nästan tre timmar lång videokonferens och sedan blev det när åtta timmars arbete vid datorn, med krökt nacke, för att fixa till en broschyr åt FoU Panelen. I stort handlar ett sånt jobb om att översätta forskarsspråk till begriplig svenska. Fast det lärde jag mig under åren då jag arbetade som pressinformatör på länsstyrelsen och skulle omvandla obegripliga forskartexter till lockande och begripliga pressmeddelande. Forskare är noggranna typer som ofta skriver ”baklänges”: alltså börjar med det oviktiga och lämnar det intressanta i slutet, dessutom är varje mening byggd utifrån evidensbaserade hårdfakta och om man ändrar för mycket så sabbar man hela andemeningen.

Jag har återigen gått med i FoU panelen. Medlemmarna i panelen har grundläggande kunskaper i forskning, många av oss har en gång pluggat informationskunskap och sedan gått en repetitionskurs i forskarmetodik på ett halvår. Vi är därför väl förberedda att representera brukarintresset. Vi hjälper exv kommunerna med planering, metodval, tolkning och spridning av resultat. Andra kunder är forskare och studenter, men även förvaltningar inom sjukvård, socialtjänst och andra offentliga och privata aktörer inom välfärdssystemet som vill finna stöd i sitt utvecklingsarbete.

Det låter kanske tråkigt, men vi har unika erfarenheter som gör oss speciella. Alla vi i panelen har egna surt förvärvade kunskaper av psykisk ohälsa och många av oss har även en eller flera kroniska psykiatriska diagnoser. Jag har exempelvis bipolär sjukdom.

Det gör att vi har erfarenheter av vårdapparaten och andra offentliga myndigheter som blandas in då vi blev sjuka. Nu sitter vi som medlemmar i en exklusiv och unik forskarpanel – som krossar en av de vanligaste fördomarna: ”De som är psykiskt sjuka är det hela tiden, dygnet runt, året om i all evighet.” Men sanningen är att mellan skoven fungerar vi rätt så normalt. Vi återvänder till våra jobb, vi pluggar, en sån som jag skriver tjocka romaner. Visst, man blir ofta sårbar och har en känslighet som kan trigga igång sjukdomarna, men med åren lär man sig att undvika det som kan göra en sjuk igen.

Dessutom: Man blir inte dum i huvudet av en psykiatrisk diagnos. Våra intellektuella förmågor består, intelligensen är ofta intakt. Däremot kan långvarig sjukdom påverka ens kognitiva förmågor: Minnet blir sämre ofta på grund på försämrad koncentrationsförmåga, orken tryter snabbare, förmågan att skapa strukturer i livet försämras och somliga isolerar sig. Tyvärr så gör omvärldens fördomar (okunskap) att skammen kopplas på och den har lärt oss att skämmas över våra tillkortakommande. Skammen har en förmåga att gnaga sig in i Jaget och ge oss en sämre jag-känsla vilket kan leda till att man har svårt att upprätthålla de sociala kontakterna.

Det är mycket därför som jag återvänt till i Panelen: Jag har behöver utveckla min sociala kompetens och fungera i grupp. Förmodligen har det att göra med isoleringen på grund av pandemin och dess påtvingade ensamhet. Saknar en flock där jag kan känna mig trygg. Tyvärr har min Parkinson ställt till det (ännu mer) i min hjärna som gör det svårt att hänga med i gruppsamtal. Jag fixar att samtala med 3-4 personer per gång, men är det fler så ”släcker” hjärnan ner och jag flyter iväg i fantasier och dagdrömmar, utan att kunna höra vad de övriga talar om.

Åter till översättandet av forskarspråk till begriplig svenska. Nu är det tänkt att vårdapparaten ska bli kunskapsstyrd, vilket låter bra. Samverkan ska ökas med andra offentliga myndigheter inom välfärden. Däremot blir jag inte klok på att kunskapsstyrd organisation inte ska nya kunskaper, utan endast använda sig av de kunskaper som redan finns. På sikt kan bristen på lärande av nya metoder, idéer  skapa en korkad, gammalmodig koloss på lerfötter.

Genom att arbeta i olika nivåer så ska man skapa nationella behandlingsregler och varje diagnosgrupp ska få en ”värd” som är extra duktiga på en diagnos. Vi som har psykiatriska sjukdomar ska visst få Region Västra Götaland som sin ”värd”. Låter långt bort.

Man infört en ny, märklig, flummig benämning för psykiatriska tillstånd och den växande gruppen som lider av psykisk ohälsa. Alla andra sjukdomar har beteckningar som relaterar till vad lider av. Men vi som lider av psykiatriska sjukdomar har på den nationella nivån klumpats ihop under rubriken: Psykisk hälsa. De har tagit bort ett viktigt o. Vad tusan är psykisk hälsa? Jo, det är ett modeord som jag gissar har lanserats av en rad intresseorganisationer i tron att fimpa ett o, ska minska stigmatiseringen. ”Det handlar om att kunna balansera positiva och negativa känslor, att känna tillfredställelse med livet. [,,,] ”… det är också en tillgång för samhället ur en social och ekonomisk synvinkel.” Det liknar en semantisk lek och språkbruk som riskerar att förminska de hinder och behov som finns.”

Så när jag går till min läkare på Parkinsonenheten så gör jag det som en sjuk patient som är placerad i den neurologiska gruppen. När jag besöker en läkare på psyket för min bipolära sjukdom (som likt Parkinson är en kronisk hjärnsjukdom), så kliver jag in i rummet som en patient som ”lider brist på psykisk hälsa.” 

Använder ohälsa

Psykisk ohälsa är ett etablerat begrepp som folk känner till. Försäkringskassan använder enbart psykisk ohälsa, den grupp som toppar sjukskrivningstoppen med 41 procent. Psykisk ohälsa är också ett samlingsbegrepp för mindre allvarliga psykiska problem: Oro, ångest, nedstämdhet, sömnproblem. Flertalet behöver någon form av behandling. Ca 10 procent i den gruppen har en psykiatrisk diagnos som kräver psykisk vård.

Självklart eftersträvar vi att tillfriskna av alla slags sjukdomar. En cancersjuk vill komma på benen efter en tung behandling och en hjärtsjuk hoppas åter kunna ta sina långa promenader. Har man blivit psykiskt sjuk och inlagd, så är målet naturligtvis att återvända till ett fungerande vardagsliv, med god livskvalitet och balans i livet. Faktum är att de allra flesta med psykiatriska diagnoser som får hjälp, återvänder hem, börjar jobba och med tiden börjar livet att kännas rätt så okej.

Men veckorna man suttit inlåst för att man hallucinerat, så upplever man knappast att man då lider en svår brist på psykisk hälsa. Att psykiskt sjuka behandlas annorlunda och samlas under ett luddigt, smått filosofiskt begrepp som i själva verket en ordlek kan öka stigmatiseringen: Psykiskt sjuka har sedan tidigare fått kämpa mot skammen som uppkommer för att känner sig Annorlunda, eljest, annars. Det kan till och med öka på fördomarna som finns i vårt samhälle. ”Jaså, bror min lider brist på psykisk hälsa. Jaså han är lat? Jag har alltid sagt att han överdriver och rent av inbillar sig saker för att slippa jobba …” 

Risker med isolering

Av , , Bli först att kommentera 2

Bra att man lättar på isoleringskraven. Den påtvingade ensamheten kan lätt bli en psykisk pandemi. I ensamheten reagerar våra kroppar med farlig stress – på samma sätt som de gjorde hos de grottmänniskor som blev övergivna av flocken. Om detta skrev ja om i mars då jag själv satt instängd mot min vilja, i en påtvingad ensamhet. Höll på att bli galen.

Jag har under livet valt att emellanåt dra mig tillbaka och stänga dörren om mig – men nu var det en påtvingad ensamhet. Det är nåt helt annat. Jag behöver emellanåt lugn och ro för att kunna fokusera på mitt skrivande. Men skillnaden är stor på frivillig och påtvingad ensamhet.

Ofrivillig ensamhet ger ett stresspåslag i kroppen. Orsaken är att våra hjärnor tolkar ofrivillig ensamhet som någonting livsfarligt. Jag blev en grottman, en troglodyt med ett blodtryck som ökade, där blodsockernivåerna, kärlsammandragningarna steg, sömnlösheten blev påtaglig – vilket i sig ökar risken för hjärt- och kärlsjukdomar. Ensamhet kan alltså dra igång en flera tusen år gammal kroppsreaktion, då ensamhet verkligen var en fara för livet. Fortfarande, efter alla dessa år, tolkar alltså vår hjärna ensamhet som nåt livsfarligt vilket i sin tur just ger ett stresspåslag i kroppen. Hälsoriskerna vid ofrivillig ensamhet kan jämföras med att röka. Ensamma personer löper även högre risk att drabbas av cancer och försvagat immunförsvar.

Lider man dessutom sedan tidigare av psykisk ohälsa, så kan stressen bli än starkare då rädsla, depression, ångest blir metatabletter i vår kemiska fabrik vi bär omkring på. Vid ensamhet rubbas även hormonsystemet. Stresshormonet kortisol ökar, medan hormoner som är förknippade med positiva känslor, såsom oxytocin, serotonin, dopamin och endorfiner minskar eller stängs av. Eftersom vi med psykisk ohälsa är mer sårbara vilket leder till en sämre förmåga att hantera stress, som generellt har svårt för att bli instängd. I den påtvingad ensamheten, vaknar känslor som att känna sig bortglömd: känslor och tankar som sätter fart på stressen i kroppen.

Flocken ett skydd

Vi är flockdjur som söker oss till andra ”djur” för att få finnas med i en gemenskap. Gamla system går igång vid olika slags hot. Ett sådant är att bli lämnad ensam. Ulvarna kan ta dig!

Stressystemet går igång vare sig vi vill eller inte. Vi vet sedan tidigare, att ensamma människor löper en högre risk för drabbas av stroke, hjärtinfarkt, depressioner, och har lättare att ta till flaskan. Amerikanska studier visar att socialt isolerade och ensamma människor löper över 30 procents högre risk för stroke och 25 procents högre risk att drabbas av cancer.

Nu krävs det att vi än större utsträckning att vi hjälps åt och med en ryslig disciplin är måna om varandra. Men i grund och botten finns ett eget personlig ansvar att hålla avstånd, tvätta händer, använda handsprit, undvika folksamlingar – och nu måste vi få de dansande ungdomarna som kommer vandrande i kluster, att inse att de inte är odödliga och att även de kan vara smittbärare och en dag kan ”dräpa” mormor och morfar.

Jag tillhör ju inte gruppen 70 plus, utan den över 60 år och som är högriskpatient (diabetes, astma, stroke, Parkinson, bipolär, överviktig) som förmodligen inte en Covid 19. Men även jag försöker att röra mig ute på gator och torg som en vanlig man. Jag följer de generella rekommendationerna stenhårt – för jag har insett att total isolering är i mitt fall farligare än att bli smittat av coronaviruset.

 Nu krävs disciplin, att vi hjälps åt, att vi är solidariska och dagligen tränar på vår empati och vårt medlidande. Pandemin finns ju kvar. Den tycks ladda för en andra våg och kan på sikt inte bara dräpa oss, utan även öppna dörrar åt stollarna som vill utnyttja situationen genom att attackera demokratin och istället införa ett välde av envåldshärskare och diktatur.

Det finns med andra ord finnas grupper som har extra svårt att stå ut med isolering, ensamhet och med själva dödshotet som kommer från hemska Covid-19. Hjälp oss att våga röra oss lite mer fritt, att slippa ständigt vara rädda – och sluta att ifrågas’tta oss som om vi inte finns. Var en god kamrat!

Redan före pandemin levde vi i ett samhälle som präglades av ensamhet, som nu blivit tydligt. Vid psykisk ohälsa kan gamla symtom och gamla beteenden väckas till liv. ”Galenskapen” växer till sig. Vid längre ensamhet börjar även kroppen att  ta skada.

Tillägg:

Det finns olika slags ensamhet:

Existentiell – vi känner att våra innersta tankar och känslor inte går att dela, att ingen verkligen lyssnar eller förstår.

Social – man saknar band till vänner och bekanta som man känner samhörighet med eller kan anförtro sig åt.

Emotionell – man saknar en kärlekspartner som man kan anförtro sig åt på djupet.

Ordning & reda

Av , , Bli först att kommentera 3

Nu har jag suttit en bra stund och lagt upp ett tusental texter under olika kategorier. Det ska bli lättare för er läsare att hitta de bloggar ni är intresserade av och även underlätta för mig då jag ofta får frågor om särskilda  bloggar. Dessa kan ligga långt bak i tiden, vilket gör att jag kan få sitta i en timme för att hitta den.

Sedan 2012 har jag skrivit 1500 bloggar i en rad skilda ämnen. Av dessa har jag sett till att de mest lästa och viktigaste texterna (ca 1000) hamnat under beskrivande kategorier/titlar. Under 13 olika kategorier hittar du lättare artiklar om Parkinson, ADHD, litteratur o.s.v.

I den högra spalten finner du:
1. ”Kategorier”
2. Välj kategori

Det finns 12 ämnen/kategorier. Du kan även se hur många bloggar/artiklar som finns att läsa under varje kategori. Istället för att söka på 1500 sidor (från 2012 och nu, så finns numera de viktigaste bloggarna om Parkinson, rasism och stroke under namngivit ämne.

En del kategorier är lite ”yviga” och täcker ditt å datt under sin kategori:

Författarens tankar (172 inlägg) och är bloggar om mitt författande under årens lopp, allt från filosofi till skrivkramp och min nervositet före mina framträdanden.

Pågående skrivande rör det senaste skrivprojektet, romanen ”Älskade Ester”.

Kulturspaningar handlar om lite löst och småilsket skrivande om det som rör livet och vårt samhälle.

Psykisk ohälsa är ett brett område och handlar om allt från utbrändhet till tunga psykiatriska sjukdomar. (123 artiklar).

Rasism och annat skit är drygt 100 artiklar om just rasism, främlingsfientlighet, flyktingar, högerspöken, Sverigedemokrater, nazister och andra stollar.

ADHD/Bipolär sjukdom har fått dela på en kategori, då de så ofta går armkrok vad gäller symtombilden.

Förr i tiden är mina minnen från barndomen och många berättelser från Baklandet.

Hoppas detta ska underlätta för er!

Själv har jag fått kramp i fingrarna och ont i rygg … (Ska jag göra en kategori för det också?)

Ha det så gott och fortsätt att läsa mina bloggar – för en dag blir det tyst (så jäkla sjuklig som jag blivit …) Men så är jag också utsedd till ”Övre Norrlands sjukaste författare”.

Som författare är jag aktuell med romanen ”Män som spelar schack”. Skriver just nu på romanen om Ester Duva – ett märkligt kvinnoöde. Den ska heta ”Älskade Ester” – sen får vi se om jag orkar med nån fler roman.

Med vänliga hälsningar

Kent Lundholm (2020-09-11)

 

 

Man med käpp

Av , , Bli först att kommentera 7

Härom dagen köpte jag mitt livs första käpp. Det var inte alls det nederlag som jag tidigare i livet inbillat mig att det skulle vara. Förr i tin brukade män som fyllde 50 år få en käpp i present av sina kompisar. Käppen var då symbolen för att man skulle ta det lite lugnare och att man framgent skulle behöva ett stöd i livet. Framför allt så var femtio år en hög ålder förr i tin, då var man utslitte å förvärkt efter ett helt liv i timmerskogen. Jag har skaffat käpp för att kunna slå den i skallen på de som kommer närmare mig än rekommenderade 1,5-2 meter.

Jag är 62 år när käppen kommer in i mitt liv. När jag tar längre promenader är det gåstavar eller rollatorn som gäller, men ska man en sväng på apoteket eller som i går ett besöka hos Guran och Monica i Täfteå kommer käppen väl till pass. Lena tycker att jag ska träna på en snygg, avslappnad pose: Typ cool, världsvan och välklädd Dandy. Med käpp.

Har haft en period då jag gått relativt stadigt, förmodligen för att läkarna ökat på min Parkinsonmedicin. Tyvärr är dessa piller så uppiggande att jag får svårt att sova. I morse var jag upp vid 03.00 och började skriva – då hade jag sovit i tre timmar, knappt.

Jag tänker tillbaka ett par-tre år, mardrömsåren, då jag började falla och slå mig, då jag plötsligt inte längre kunde simma utan sjönk till Nydala sjöns botten eller då jag ”glömt” hur man trampar fram på en cykel. Värst var nog perioderna då jag inte tog mig nerför trapporna i min dåvarande lägenhet på Backenvägen på Pig Hill. Jag var trött och uppgiven. Försökte fixa ett lägenhetsbyte på egen hand, en lägenhet med hiss eller på bottenplan, men det sket sig. Orkade helt enkelt inte. Så till slut vände jag mig till kommunen för att få hjälp med en handikappanpassad bostad. Med alla mina funktionshinder och epitetet Öfvre Norrlands sjukaste författare skulle väl det vara en baggis. Icke.

När man är i nöd, när man själv inte klarar av att sköta sig själv och tappar modet, så  måste man be om hjälp hos myndigheter, sjukvård och sina vänner. Men sådant tar emot. Särskilt om man är en Bror Duktig. Ur denna skara kliver Guran fram, en gammal polare från Lyckseletiden på 70-talet. ”Vill du att jag ska hjälpa dig”, frågade han och menade vad han sa. Hur länge hade jag inte väntat på att nån skulle ställa just den frågan till mig. Han säger att det ska ordna sig, men att byråkratin kan dra ut på tiden. Så sant. Men han fanns där vid min sida och fixade och donade – och var en blåslampa i baken på de som bestämde. Utan Guran vete fan hur det gått. Jag hade börjat känna livsleda.

Periodvis hängde både jag och Guran med huvudet. Det var svårt att få besked och hur kommunen resonerade. Vi gick sida vid sida och påminde ibland om två trötta hästar. Jag har en känsla av någon ”trollade med knäna” då jag plötsligt erbjöds en lägenhet. En tvåa med hiss. Då hade jag levt bland flyttkartonger sedan i oktober. Skulle ha fått flytta in i februari – men då säger min knasiga hyresvärd nej. Men den första april får jag flytta in. Men under vissa förbehåll.

Jag förstod mig inte på lagstiftningen och gör det fortfarande inte. Det är ett gytter av paragrafer och lagar. Utan Gurans hjälp hade jag varit förlorad. Till slut förstod jag att det handlade om att jag fick rätt ”etikett” för att få kommunal hjälp. Om jag hamnade i kategorin ”socialfall” (vilket jag naturligtvis inte är) ökade chansen att tilldelas ett socialt boende (bland annat för familjer i ekonomisk knipa). 2019 fanns det 25 000 sociala kontrakt i landet. Jag skulle vara en av dessa som satte min namnteckning på ett sånt kontrakt.

Nu bor jag i en helt vanlig tvårummare med hiss på Ersboda. Men medan jag bor i Bostadens lägenhet hyr jag den av socialtjänsten med en massa förbehåll som att inte leva rövare, supa och skita ner, störa grannarna. Då kan de med buller å bång sparka ut mig på gatan. I mitt kontrakt står det att jag förbinder mig att hålla rent i lägenheten och städa noga. Oanmälda besök kan tydligen göras. Om ett år, om jag då lever i en välstädad lägenhet och inte varit ute på balkongen och ropat okvädinsord till grannarna eller pissat i hissen, så kan jag kanske få ett förstahandskontrakt på denna lägenhet eller nån annan som passar mig.

Låter detta förnedrande? Hugger det i integriteten? Jag är ju inget socialfall, är skötsam och har aldrig missat en enda hyra under mitt liv, har heller aldrig någonsin blivit vräkt. Det finns ju heller ingen ond baktanke med denna lösning, bara en praktisk modell. Faktum är att jag räddades och fick flytta in i en fin tvåa med hiss. Det hade ett visst pris, men det svalde jag. Hade det varit för 20 år sen, hade jag vänt upp och ner på kommunhuset.

Jag är lugn och skötsam och har efter en period med för mycket av alkoholen, inte druckit en droppe alkohol på 12 år, är numera en rätt så känd kulturjournalist och författare som skriver minst 8 timmar per dag och åker runt i landet och föreläser om Psykisk ohälsa och framträder som författare (till 6 romaner) och som satt upp ett flertal muntliga berättarföreställningar. Skriver nu på ”tegelstenen” Älskade Ester. Hade jag haft några ytterligare ”poäng” vad gäller mina funktionshinder hade jag hamnat i en grupp som tydligen kallas för ”Personkrets” (låter som en känd Norénpjäs”) och då fått all slags hjälp som ADHD-Kent.

Men jag hade förmodligen suttit kvar två trappor upp på Backenvägen om jag inte svalt och knipit käft när detta koncept presenterades. Uppriktigt sagt så skiter jag vad myndigheterna vill kalla mig för (Lundholm var namnet), jag räddades och fick flytta till en fin tvåa där jag trivs mycket bra. ”Detta är just för tillfället enda lösningen, även om den verkar underlig”, sa Guran till mig, som är synnerligen insatt i de sociala lagarna som gäller i kommunen. Guran är en klok, förnuftig man och blev min stigfinnare. Vi har känt varandra sen grundskolan i Furuvik, Lycksele, sen har våra vägar korsats då och då under livet, men under denna livskris kliver han fram som en ängel och bevisar vilken god kamrat han varit och är.

Jag är ju dessutom så pass multisjuk att jag inte orkar fajtas för mina rättigheter. All ork går åt till att skriva mina romaner. Jag lider av sviterna efter en stroke 2015, fick diagnosen Parkinson 2018 (en sjukdom som jag tydligen haft i tio år), en galopperande diabetes, astma, benödem, höftartroser, bipolär sjukdom, ADHD, panik/ångest syndrom. Nästa stora kamp, för att att mitt liv ska bli bra och drägligt, är att få tre olika kliniker inom sjukvården att behandla HELA Kent. Idag är jag uppdelad i olika bitar där neurologen sköter min Parkinson, Äldre Psyk skriver ut sömnmedicin och håller koll på mina depressiva faser, distriktsläkaren sköter om det övriga som astma, hypertoni och inte minst min diabetes. Även i detta fallet skulle jag behöva en empatisk stigfinnare för att hitta en ärrad, kunnig distriktsläkare som likt spindeln i nätet har huvudansvaret för HELA Kent. Men det är en annan fråga.

Sen kom coronan och jag hamnade i isolering pga att jag är en högriskpatient som inte överlever respiratorvård. Satt isolerad april och en bit in i juni. Sen skaffade jag munskydd och vinylhandskar och började göra riskfyllda besök på apoteket och COOP (under tidiga morgnar).

Några av mina läkarpolare menar att isoleringen inte var bra för mig. Allt stillasittande mångdubblar risken för en ny stroke.

”Det nog troligt att du klarar dig undan Covid-19 men dukar under av en blodpropp eller blir galen av de sociala fobier du utvecklar i din ensamhet.”

Sårbara människor

Av , , Bli först att kommentera 6

Det är ganska lätt att hålla sig för skratt vad gäller smittorisken av coronavirus och den infektionssjukdom som det orsakar: Covid-19. Eftersom immunsystemet inte tycks funka så leder smittan till en explosion av coronavirus i mun och svalg, och när sedan viruset tar sig ner i lungorna kan det leda till döden. Särskilt om man tillhör nån av de 8 riskgrupperna.

Undertecknad finns med på tre av grupperna: Hjärt- och kärlsjuka (har haft en stroke), övervikt (yes) och Parkinson (okej då). Sedan finns det en grupp som nämner folk med olika former av rörelsehinder, så om jag räknar in min smärtande höftartos har jag prickat in hälften av de åtta grupperna och torde kallas för högriskpatient. Kan med fog kalla mig för Övre Norrlands sjukaste författare. Jag måste isolera mig, att undvika att röra mig där det finns mycket folk, gå på fester, vara med när det är dags för gubbfikat om tisdagarna. Jag portar de allra flesta besökare redan i dörren, de som kommer förbi min stora kroppshydda skickas in på toa där de får tvätta händerna och gnugga in dem med sprit.

Gud så ofta, nu på sistone, som jag fått lust att skita i alla regler och rekommendationer och kasta mig ut i livet – istället för att sitta i en påtvingad ensamhet och försöka överleva. Det som hindrar mig är rädslan för att bli en av de Covid-19 patienterna som tvingas leva med hjälp av en respirator, kanske dåligt nersövd under 10-12 dygn, så att man ligger där i panik utan att kunna meddela sig. Påminner ju om medeltida tortyrmetoder – samtidigt som det kan hjälpa en åter till livet.

Ibland är det en nackdel att veta för mycket om olika faror i livet. Det kan begränsa en, eller rädda ens liv. Men som utbildad sjuksköterska vet jag en hel del om hur kroppen fungerar och vad som sker om Covid-19 slår sig på njurarna, vilka lungskador man kan drabbas av på grund av det höga trycket från respiratorn, om skadorna i halsen och på stämbanden – för att inte tala om det nervvrak som man kan bli efter att ha balanserat på slak lina över evigheten.

Är ju en sårbar människa som bara av isoleringen börjat må psykiskt dåligt och har känt hur ett nytt skov av min bipolära sjukdom knacka på dörren och hur gamla fobier återvänder efter att ha varit ”släckta” i tio års tid. Dör jag inte av ett fånigt virus, riskerar jag att bli galen eller att av inaktiviteten drabbas av en ny stroke. En kompis som är läkare tror att det senare, en ny blodpropp, är mångt större risk än att bita i gräset på grund av coronaviruset.

Kan jag välja? Vågar jag göra det? Tänk om min sista tid här på jorden slutar i ensamhet i en tvårummare på Ersboda … När jag istället borde tillbringa mer tid med min dotter (som redan levt många år med en frånvarande, sjuk far) och vara hos min älskade Lena, träffa polarna och snacka om de böcker vi läst, knata in på ett fik utan munskydd, vinylhandskar och med ett par tre småflaskor handsprit i ytterfickorna. Än hur jag gör så blir det ju fel och det som driver mig framåt är viljan att leva – och då måste jag först överleva.

Hoppas att mina vänner och käraste verkligen förstår mitt dilemma och att jag inte är pjoskig och inbillningssjuk i största allmänhet. Så snälla, klappa mig inte på huvudet och säg: ”Ryck upp dig för fan, Lundholm!” Generellt så är mänskligheten attackerad av ett virus som mekaniskt, känslolöst kan utplåna oss alla. Ja, om man drar frågan till sin spets. Redan före coronapandemin har vi kunnat se tendenser av kollektiv ångest vilket synts i F-kassans statistik där ”psykisk ohälsa” ligger i topp vad gäller sjukskrivningsorsak.

 

Hur tusan kommer det att se ut när dödshotet från Covid-19 klingar av och vi långtidsisolerade ska ut i samhället – men som har hunnit utveckla en social fobi/ångest som gjort oss livrädda för livet, för att kliva ut i verkligheten. Då har vi kanske skapat en psykisk pandemi?

Bloggade om detta ämne bl.a den 1 maj.

Bloggtext om psykisk pandemi

Isolerade med psykisk ohälsa

 

Trollen och solskenet

Av , , 2 kommentarer 10

Tidigt i morse kunde se mitt ansikte i spegeln. Yes! Jag är vid liv. Trots allt elände är jag ytterst tacksam för det liv jag lever. Vi har ju bara ett liv; en chans, en kort stund som vi vandrar här på jorden. Om livet vore ett dygn så skulle vi bara finnas till några få sekunder. I universums tideräkning så är våra liv försumbara, icke ens mätbara. En stor del av mitt liv har jag valt att använda till att skriva romaner om andras liv, medan jag här på denna blogg brukar jag öppet, naket och sårbart berätta om mitt liv.

Skriv din livsberättelse.

Jag skriver då och då om nättrollen och deras unkna politiska världsbild och nedsättande syn på andra människor. Dessa troll är alltid anonyma; ett gäng fegisar som blir kaxiga och ”modiga” när de tar plats vid tangentbordet. Alla vill vara Någon, att känna sig betydelsefull. Trollen mår gott av att hata (gärna i grupp).

Jag har en mission när jag skriver texterna på denna blogg. Jag hoppas att min öppenhjärtighet kan hjälpa andra människor, särskilt de som lever i en liknande i en liknande situation. Ibland skriver jag med en viss övertydlighet för att speglingen ska bli enklare.

Van Gogh en av många som lidit av psykisk ohälsa.

De teman jag skriver om är psykisk ohälsa (ADHD, bipolär sjukdom, ångest/paniksyndrom, missbruksproblematik). Övriga teman jag skriver om är Parkinson sjukdom, stroke. Förutom det blir det en hel del om mitt litterära skrivande, om dess glädje och vedermödor. I det fallet brukar jag berätta om människor som var nalta eljest; människor som är/var annorlunda.

Jag skriver även ur ett politiskt perspektiv där jag ofta bekymrar mig över de fascistiska och nynazistiska idéer som öppet florerar i vårt samhälle och runt om i världen – och då hamnar naturligtvis Sverigedemokraternas åsikter i mitt blickfång.

Ofta när jag skriver kritiskt om SD vet jag att nättrollen kommer att dyka upp. Ofta kommer de i grupp, ibland är det ett ensamt nättroll, men alla skriver illa om min person. I sakfrågan har de inte mycket att säga.

Totalt görs det mer gott än ont i världen.

Men 90 procent av reaktionerna av mitt bloggande är positiva. Mitt skrivande om psykiska ohälsa gör att människor kan spegla sig i mina texter och därmed få hjälp att gå vidare och lindra sina plågor. Mina reflektioner kring  Parkinson och stroken ( som jag själv drabbats av), har jag en trogen läsekrets. Mitt bloggande om psykisk ohälsa tog fart när jag släppte min självbiografi ”Spring Kent, spring!” (2016 Ord&visor förlag) Tack vare boken jag har hållit ett trettiotal föredrag runt om i länet.

Har förstått att min livsberättelse har engagerat många. Socialstyrelsen har rapporterat att mellan 30-40 av landets befolkning lider av psykisk ohälsa (det är ju nästa halva svenska befolkningen) så i min publik torde sitta många människor med psykisk ohälsa och resten lär vara anhöriga till dessa.

I ljuset spricker trollen.

Detta betyder ju inte att allt i mitt liv handlar om sjukdomar och elände. Min blogg är ju bara en del av mitt liv. Den tid jag lägger ner på min blogg ska förhoppningsvis sprida kunskap och därmed sticka hål i fördomarna. Men det dyker då och då upp anonyma (naturligtvis) troll som tycker att jag ska sluta gnälla, att sluta rota i det förgångna och som en av gnällspikarna tyckte: att istället för att skriva bloggar borde skaffa mig ett liv. Jaså? Jo, jag har ett liv, tyvärr inget perfekt liv, då jag  bitvis tvingas kämpa hårt för att hålla näsan över ytan. Vad är sedan trollens definition av vad ett liv är? Är det att knyta ihop svansen med andra trollsvansar? Gå i klunga och söka upp människor som de gemensamt kan hata. Att vara feg och inte våga skriva ut sitt namn. Jävlar vilket bra liv!

Därute i världen, utanför mitt fönster finns det en rörelse bestående av stollar som tror sig besitta all världens sanningar, och  i deras spår följer en svans av gnällspikar. Trollen drivs ofta av unkna politiska idéer som bygger på ett förakt mot det/de som är annorlunda. Det finns även ett förakt mot kunskap och bildning där särskilt journalister och författare bildar en farlig grupp. Det finns en unken syn på kulturen där  icke-föreställande konst ska bort, bibliotekens öppenhet ska begränsas och dessutom ska bara svenskar få låna böcker. Det skulle inte förvåna mig att de har en lista på vilka böcker som borde plockas bort från lånehyllorna. Kanske dags för ett bokbål? En aktivitet som roade Hitler.

Där hjärnan tar slut, tar nävarna vid.

Om man nu ska använda sig själv och sin egen livsberättelse för att hjälpa exempelvis människor som lever i psykisk ohälsa, så måste man känna tillit och ha ett visst mått av mod, eftersom ens livsberättelse kräver att man måste visa sin sårbarhet – vilket innebär risker för plötsliga knivhugg i ryggen. Gäller gnället mina åsikter, mitt kunnande brukar jag bara ruska på mig och gå vidare. Däremot gör det ont när trollen ger sig på min person och mitt intellekt. Men i stort är är jag ostoppbar. För är det några som saknar ett liv, så är det nättrollen. Snacka om tragiska figurer! Dessutom lär de spricka i solljuset.

Isolerade med psykisk ohälsa

Av , , 1 kommentar 6

Social distans. Ett uttryck som länge kommer att förknippas med ett elakt, livsfarligt coronavirus. Att hålla oss undan är ett enkelt råd som räddar liv. Inte särskilt svårt att förstå eller att förhålla sig till. Vi tar livsviktigt ansvar; en solidarisk handling mot våra medmänniskor. I detta nu sitter flera miljarder människor isolerade och håller social distans. Det är ett sätt att överleva.

Jag ifrågasätter inte myndigheternas rekommendationer, utan litar fullt och fast på de som vet. Däremot skriver jag om en grupp som är särskilt sårbara, de som sällan höjer rösten, trots att de trängs mot väggen. En grupp som riskerar att hamna mellan stolarna. Jag talar om de som i någon form lider av psykisk ohälsa eller har en diagnostiserad psykisk sjukdom. Det handlar bland annat om människor som sedan tidigare har problem med olika former av isolering.

I deras sårbarhet finns ofta en dålig förmåga att hantera stress, att ha svårt för att bli instängd, för påtvingad ensamhet, känna sig bortglömd: känslor och tankar som sätter fart på stressen i kroppen, vilket sätter igång en rad kroppsliga processer som ökar oron och ångesten än mer, och som kanske leder till sömnproblem. En typ av symtom vi även ser vid utmattningssyndrom och ångestsyndrom. Alltså, detta är i korthet beskrivet de som sedan tidigare finns mitt i bland oss och under årens lopp haft besvär med nån form av psykisk ohälsa. Under den långvariga isoleringen kommer det att dyka nya människor, som under resans gång upptäckt en sårbarhet som leder till det jag beskrivit ovan. Redan före pandemin levde vi i ett samhälle som präglades av ensamhet, som nu blir tydligt då symtom och gamla beteende kan väckas till liv.

Svårare för somliga
Det kan med andra ord finnas grupper som har extra svårt att stå ut med isolering, ensamhet och med själva dödshotet som kommer från hemska Covid-19. Det är för somliga plågsamt jobbigt i nuläget, och det kommer att bli än tuffare dagen då myndigheterna blåser faran över och alla får återvända till samhället. Misstänker att många stannar kvar i den sociala isoleringen som vuxit fram under veckorna, månaderna som gått.

För er som inte eller aldrig lidit av någon psykisk åkomma, så verkar kanske detta som rent nonsens. Men jag lovar att detta inte är nåt påhitt.

Ohälsan är redan hög
Sådana här siffror fanns att ta del av långt före pandemins utbrott.

  • Socialstyrelsen har meddelat att mellan 20 – 40 procent av Sveriges befolkning lever med samlingsnamnet psykisk ohälsa. (Psykisk ohälsa är ett sammanfattande begrepp som inbegriper både mindre allvarliga psykiska problem såsom oro och nedstämdhet, och mer allvarliga symtom som uppfyller kriterierna för psykiatrisk diagnos.) (Socialstyrelsen)
  • Psykisk ohälsa, som samlingsbegrepp, är den vanligaste sjukskrivningsorsaken. (I denna grupp beräknas 10–15 procent behöva psykiatrisk behandling.) (F-kassan)
  • Psykiatriska diagnoser har de längst sjukskrivningsperioderna. (F-kassan)
  • FN:s Världshälsoorganisation WHO har tidigare varnat för att psykisk ohälsa kommer att bli den största och snabbast växande utmaningarna mot folkhälsan i världen.

 

Missbrukets baksida
Nu beskriver jag något mycket viktigt. Det handlar om den yttersta olyckan som kan vara resultatet av en lång tids oro och ångest. Samsjukligheten är vanliga vid en rad psykiska åkommor, som gör att behandlingstiden ökar än mer. Många psykiska sjukdomar och även tillfälliga ångest/paniktillstånd kan leda till någon form av självmedicinering: Alkohol och/eller droger. Har man en psykiatrisk diagnos ex. bipolär och är fast i ett missbruk (som är vanligt) så kallas det för en dubbeldiagnos och som är synnerligen svår att bota. Det är alltså troligt att många av de som tagit stryk p.g.a. sin sårbarhet, som vid utsläppandet släpar med sig ett par svårbotade diagnoser.

Resultat: Det kan i framtiden (när nu den inträffar) komma att bli ett enormt tryck mot psykiatrin, men även mot öppenvården. Förmodligen kommer det att bli mer jobb på vårdcentralerna och socialtjänsten. Det är många som sitter instängda i detta avlånga land, så kommer att behöva hjälp. Finns det nån sådan beredskap? Borde det inte finnas en sådan … Går det att rädda egendomar, företag, flygbolag måste det väl finnas hjälp till sårbara människor som fått betala ett högt pris p.g.a coronan? Som sagt: Generellt är det en tystlåten patientgrupp som inte gör mycket väsen av sig.

”FN:s Världshälsoorganisation WHO har tidigare varnat för att psykisk ohälsa kommer att bli den största och snabbast växande utmaningarna mot folkhälsan i världen.”

Vi är flockdjur som söker oss till andra ”djur” för att få finnas med i en gemenskap. Gamla system går igång vid olika slags hot. Ett sådant är att bli lämnad ensam, bli tvingad till isolering. Ulvarna kan ta dig! Stressystemet går igång vare sig vi vill eller inte. Isoleringen gör oss mer sårbara. Vi vet sedan tidigare, att ensamma människor löper en högre risk för drabbas av stroke, hjärtinfarkt, depressioner, och har lättare att ta till flaskan. Amerikanska studier visar att socialt isolerade och ensamma människor löper över 30 procents högre risk för stroke och 25 procents högre risk att drabbas av cancer.

Vad kan Du göra för en isolerad person som lider av psykisk ohälsa:

  • Ta kontakt (mobil, Skype, skriv ett brev, epost, SMS)
  • Våga störa.
  • Hjälp till med det praktiska (handla mat, godis, EJ alkohol.)
  • Om det är en förälder och du är ung, kom ihåg: Bär inte på nån skuld. Det är INTE ditt fel.
  • Om ett barn far illa, gör en orosanmälan till soc.

 

@ Kent Lundholm

Skriver ofta om psykisk ohälsa, förläser en hel del i ämnet. Har egen erfarenhet, både som vårdare och som den som blivit vårdad för bl.a min bipolära sjukdom.

Läs min självbiografi ”Spring Kent, spring!” (2016 Ord & visor förlag)

Beställ den för 113 kr! >>> Bokus beställning

Färgglada broschyrer

Av , , Bli först att kommentera 3

Blivit förkyld. Ett virusangrepp med muskelvärk och hosta. Inget att göra nåt åt, än att ta det lugnt. Satt igår och förberedde mig inför de föreläsningar som väntar. Två här i Umeå: Bokcirkel 12/2 där deltagarna kan låna författaren och sedan har psoriasisföreningen anlitat mig den 26/2 för att vara underhållande. Ja, det blir väl bara att vara sig själv så börjar väl folk att skatta.

Efter det följer två vanliga biblioteksframträdande där jag ska framträda som författaren till romanen ”Män som spelar schack”. Först bär det av E4 söderut till Hörnefors den 13/3 och sen väntar en långresa på 23 mil enkel väg: Till Storuman lördagen den 21/3. Ett par ströbokningar. Ungefär som det brukar var  ett halvår efter publicering. Då börjar romanen att ”dö”, om ett år är den glömd. Men de tar lik förbaskat drygt 3 år att skriva en roman.

Satt igår och gjorde färgglada utskick till fackföreningar och ABF i grannlänen i hopp om att få loss några framträdanden utanför Västerbotten. Jag må vara ”Big in Vasterbotten”, men är  relativt okänd utanför länsgränserna och att få en föreläsning i Ö-vik eller Luleå är lika otroligt som att få hänga med på en tur till Månen.

Men om din förening skulle vara intresserade av en föreläsning om psykisk ohälsa kan ni få ett smakprov från min broschyr. Tjata sen gärna hos nån som basar över internutbildningen.

Låt oss tala om psykisk ohälsa! 
Boka en som vet.

Psykisk ohälsa är den vanligaste sjukskrivningsorsaken.
Socialstyrelsen beräknar att cirka 40 procent av Sveriges befolkning lever med någon form av psykisk ohälsa. FN:s Världshälsoorganisation WHO säger att psykisk ohälsa är en av de största och snabbast växande utmaningarna mot folkhälsan i världen.

Trots att psykisk ohälsa är så vanligt, diskrimineras människor dagligen. Ofta handlar det om våra fördomar. Nästan var fjärde person säger att man inte kan tänka sig att arbeta tillsammans med någon som har psykiska problem.

Det kan vara din vän, arbetskamrat, ditt syskon som isolerar sig och mår dåligt. Vi måste agera.

Jag har sett båda sidorna

Jag föddes med ADHD men fick diagnosen först 2012. År 1980 kom första skovet av bipolär sjukdom, men diagnosen fick först 2004. Självmedicinering blev till missbruk. Jag vet vad jag talar om. Ta del av mina kunskaper.

Jag anpassar mina föreläsningar efter Era önskemål.
Välj mellan 1 timme, 2×45 min, halv- eller heldag. Detta till ett förmånligt pris

Hösten 2016 släpptes min självbiografi ”Spring Kent, spring”, som handlar min psykiska ohälsa.

”Öppet, ocensurerat och oerhört angeläget innehåll som är mästerligt välskrivet. 5 poäng av 5 möjliga.”
/Katharina Jacobsson BTJ

BOKA:
[email protected]
070-299 36 80

Webb: kentlundholm.com

Hör av er! Alltid redo!

Vår psykiska ohälsa

Av , , Bli först att kommentera 2

Sovit okej i natt. Kanske för att jag och Lena var ute på äventyr i hela tre timmar. Vi tog med oss fika och kaffe, sen åkte vi till Kont, den vackra platsen vid havet. Solen sken. Elden sprakade trivsamt. För första gången använde jag mig min rollator, som visade vara guld värd på det isiga underlaget.

I mitt oförtrutna upplysningsarbete kring psykisk ohälsa, blir det idag en del information om ångest, depression och panik.

Livsviktig oro
Ångesten och oron har vi alla känt lite då och då i livet. Har man inte gjort det så lever man livsfarligt. Oro signalerar för att något är fel, farligt, att vi ska ge sjutton i att klättra uppför den branta klippan, att vi ska sänka farten på det isiga underlaget eller låta bli att gå in i den mörka återvändsgränden. Ångesten i positiv stress kan även vara en drivkraft i våra liv som hjälper oss att få saker gjorda.

Men så går något snett i den kemiska fabriken som styr våra liv – hjärnan.

despair-513529_960_720

Psykisk ohälsa
Ställ dig på ett torg och titta ut över alla de människor som rör sig i alla riktningar. I dag räknar man med att cirka 40 procent av befolkningen lider av psykisk ohälsa (25 procent av dem är kvinnor, män 15 %). Se dig omkring igen. Det är ju nästan varannan person som rör sig över torget. Varannan.

WHO har sagt att psykisk ohälsa är den största utmaningen. Försäkringskassan skriver att psykisk ohälsa numera är den vanligaste sjukskrivningsorsaken. Ibland är begreppet psykisk ohälsa ett luddigt begrepp och har också en stor spännvidd. Men låt oss se det som ett samlingsbegrepp för psykiska besvär som sömnproblem, överdriven oro, till att drabbas av ett utmattningssyndrom (gå in i väggen) och att få en psykiatrisk diagnos som exv. bipolär sjukdom. Var man nu än befinner sig i spannet av olika symtom, så behöver man hjälp av läkare, psykolog, KBT-terapeut, kurator, kanske av hela högen. Det mest förödande man kan ge sig in på är självmedicinering; kanske en drink eller par glas vin efter jobbet, som med tiden leder till dubbel dos som till slut skapar än mer ångest och som i slutänden gett dig ytterligare en diagnos: Alkoholism, som ca 13 procent av befolkningen lider av (jämför med de 2-3 % som lider av bipolär sjukdom).

Depression
En av de sjukdomar som ligger i diagnostoppen är depression. Då har ångesten blivit förlamande och mycket smärtsam, vilket gör oss till rädda människor. När ångesten börjar bli ett problem i dagliga livet och begränsa livsutrymmet, så är det troligt att man drabbats av en depression. Man känner sig nedstämd. Det är omöjligt att bli glad. Man gråter och blir lätt förbannad. Sömnen blir sämre då man vaknar ofta på natten och/eller tidigt om morgonen. Man får koncentrationssvårigheter samtidigt som minnet blir sämre. I samband med en depression kan man även få kroppsliga symtom: aptitlöshet, förstoppning och muntorrhet, sexlusten minskar eller försvinner. Värk, sveda och smärtor av olika slag kan också vara tecken på en bakomliggande depression, särskilt hos äldre människor. Över allt detta ligger skammen och skuldkänslorna som tung, våt filt. Passar detta in på dig, då torde det vara läge för ett läkarbesök för att få hjälp att häva depressionen.

En ”vanlig” depression brukar ofta smyga sig på en och kan ibland ta månader på sig att fullt utvecklas. En bipolär depression utvecklas på några dagar, i extrema fall handlar det om timmar. Har man då den typen av bipolär sjukdom då man pendlar snabbt mellan hög sinnesstämning och djupa depressioner, så kan fallet ner i mörkret bli livsfarligt.

rädsla

Ångestsyndrom
Om oron och ångest pågår dygnet runt i minst sex månader, har du förmodligen drabbats av generaliserat ångestsyndrom. Nu har katastroftankarna trängt undan ditt liv och får dig att tro att de mest hemska sakerna kan drabba dig och dina anhöriga. Sjukdomen är dubbelt så vanlig hos kvinnor som hos män och debuterar i allmänhet i vuxen ålder; ett mycket plågsamt tillstånd som begränsar ens värld rejält. Vad göra? Sök läkarvård!

Paniksyndrom
Denna diagnos får man ifall man haft återkommande, plötsliga attacker av panik. Det  rör sig inte om enstaka attacker (som alla kan drabbas av), utan periodvis kan den ena attacken avlösa den andra – och det är hart när omöjligt avgöra vad som utlöste panikattacken. Den behöver inte vara kopplad till någon särskild händelse – plötsligt smäller det till och alla kroppsliga system går på högvarv. Under ett tiotal minuter är man totalt övertygad om att man ska dö – att hjärtat håller på att stanna, att man ska kvävas eller att en kraftig blödning pågår inne i kroppen. Det är alltså en inbillad känsla som upplevs som verklig. Det är inte ovanligt att de som lider av panikattack då och då hamnar på hjärtintensiven för utredning i samband med en attack. Nej, man håller inte på att bli galen. Om din ångest och rädsla för panikattacker styr och begränsar ditt liv, så är det läge att så fort som möjligt begära psykiatrisk hjälp. En kombination av mediciner och KBT-terapi kan vara effektivt.

Det finns en samsjuklighet mellan paniksyndrom, ADHD, bipolär sjukdom och missbruk. Det kan leda till ytterligare en diagnos: Dubbeldiagnos, vilket är en person med en kronisk psykiatrisk diagnos (bipolär) och ett missbruk. En mycket svårbehandlad diagnos.

Nog om detta. Nu har jag fått ont i huvudet.

För övrigt får man vara tacksam för att man inte levde på 1930-talet med någon av  av dessa diagnoser, då hade man med stor sannolikhet först blivit utsatt för iskalla bad, insulinchocker och slutligen blivit lobotomerad.

© Kent Lundholm