Enorma tegelstenar

En sömnlös natt. De kommer lite då och då. Jag vakar mig genom timmarna i ett tyst, sovande hus. Från vägen hörs bara några enstaka ljud. Om drömmarna är nattens frukter, så fick jag en skämd banan; oätbar.

Försökte läsa. Läsandet låter oss tänka en annan människans tankar, tror vi, när det är vårt eget medvetande som dessa tankar formas till synliga bilder. Började med att läsa några sidor i Phil Collins memoarer (frontfigur i Genesis), men han pladdrade så fort på svårbegriplig engelska att jag faktiskt blev än mer vaken. Mannen, sångaren, trummisen som sålt över 100 miljoner skivor.

Greppade nästa tegelsten: Ulf Lundells memoarer (Del 1). En bok till nästa läsecirkel. Nu skulle jag somna som en stock efter ett par sidor, men icke. Blev mest förbannad över att han inleder memoarerna med en 15 sidor lång prosadikt. Totalt är boken på 673 sidor. Kill your darlings!  Alla skrivande människor känner till det uttrycket. Korta ner, ta chansen att bli begriplig. Men att skriva kort är en svår konst. Under åren i journalistiken var de tuffaste dagarna när man skulle skriva notiser, nyheter i korthet; en tiosidig rapport som skulle kokas nr till några ynka rader – men som ändå skulle vara begriplig.

Detta gäller även litterärt. I min senaste roman ”Män som spelar schack” strök jag över 100 sidor under det sista året i produktionen. Det blir ofta bättre genom att stryka med rödpennan. Man tvingas tänka efter vad som är viktigt att berätta och vad som är bäst för läsaren. Risken med långa texter är att författaren börjar skriva läsaren på näsan: ”Nå fattar du? Eller ska jag skriva tio sidor till?” Ibland finns en märklig attityd hos somliga ”långskrivare”: ”Jag bryr mig inte! Läs eller låt bli – nästa bok ska bli ännu tjockare och pladdrigare.”

För övrigt består våra minnen till mestadels av bilder av det vi en gång var.