Etikett: ulf lundell

Enorma tegelstenar

Av , , Bli först att kommentera 4

En sömnlös natt. De kommer lite då och då. Jag vakar mig genom timmarna i ett tyst, sovande hus. Från vägen hörs bara några enstaka ljud. Om drömmarna är nattens frukter, så fick jag en skämd banan; oätbar.

Försökte läsa. Läsandet låter oss tänka en annan människans tankar, tror vi, när det är vårt eget medvetande som dessa tankar formas till synliga bilder. Började med att läsa några sidor i Phil Collins memoarer (frontfigur i Genesis), men han pladdrade så fort på svårbegriplig engelska att jag faktiskt blev än mer vaken. Mannen, sångaren, trummisen som sålt över 100 miljoner skivor.

book-3982984_960_720

 

Greppade nästa tegelsten: Ulf Lundells memoarer (Del 1). En bok till nästa läsecirkel. Nu skulle jag somna som en stock efter ett par sidor, men icke. Blev mest förbannad över att han inleder memoarerna med en 15 sidor lång prosadikt. Totalt är boken på 673 sidor. Kill your darlings!  Alla skrivande människor känner till det uttrycket. Korta ner, ta chansen att bli begriplig. Men att skriva kort är en svår konst. Under åren i journalistiken var de tuffaste dagarna när man skulle skriva notiser, nyheter i korthet; en tiosidig rapport som skulle kokas nr till några ynka rader – men som ändå skulle vara begriplig.

Detta gäller även litterärt. I min senaste roman ”Män som spelar schack” strök jag över 100 sidor under det sista året i produktionen. Det blir ofta bättre genom att stryka med rödpennan. Man tvingas tänka efter vad som är viktigt att berätta och vad som är bäst för läsaren. Risken med långa texter är att författaren börjar skriva läsaren på näsan: ”Nå fattar du? Eller ska jag skriva tio sidor till?” Ibland finns en märklig attityd hos somliga ”långskrivare”: ”Jag bryr mig inte! Läs eller låt bli – nästa bok ska bli ännu tjockare och pladdrigare.”

För övrigt består våra minnen till mestadels av bilder av det vi en gång var.

Se oss själva

Av , , Bli först att kommentera 2

Det kräver sin man att tro sig vara författare. Semester kan man glömma, för dygnet runt, årets alla dagar så mal olika berättelser runt i skallen, enskilda karaktärer kan börja leva rövar mitt i natten och har jag suttit i ett rum och klurat på en text, för att sedan avbryta för ett toabesök, så det första som händer när jag återvänder till rummet är att någon av karaktärerna ropar: ”Men vad hände sedan då?” Nej, jag är inte psykotisk. Jag är bara en … författare. Jag har levt samman med kvinnor som retat sig på min ständiga ”frånvaro” och som inför någon semesterresa, långt bort i pyttes, pustat ut och framhärdat: ”Ingen dator, inte en penna eller skrivblock får du ta med dig. Nu ska du släppa allt och vara ledig!” Men huvudet mitt har ju följt med – och i det finns alla de figurer som ständigt ropar på min uppmärksamhet; alla de som vill bli berättade och därmed får finnas kvar i folks minne ett tag till. Knäppt, va?

Stel i nacken. Musklerna känns för korta. Kanske för att jag sovit tio timmar, vilket torde vara rekord för de senaste tio-femton åren. Som sagt, fem timmars sömn i vanliga fall, men numera belägras jag av en märklig trötthet och ligger dessutom och halvslumrar dagtid – allt för att hjärnan ska få tid och lugn för att läkas. Tålamod – och en ödmjuk glädje för att det hela tiden drar åt rätt håll. Tålamod. Jag ska gå hel ur det här. Har ju så mycket kvar att uträtta, så mycket som är ogjort. Tålamod.

Att kunna se sig själv, sina brister och förmågor, är inte lätt. Symboliskt måste man ta ett kliv ut ur sig själv, åt sidan och sedan i ögonvrån se den person som står intill. Det krävs träning för att klara av detta, och ett visst mått av mod. Men med träning blir det bättre – det är ungefär som att träna upp sin empatiska förmåga. Det krävs upprepningar, om och om igen måste man göra handlingen till dess man kan. Det krävs villighet för att förändras, för att bli bättre än man är i dag. Det gör ibland riktigt ont att konfronteras med avigsidorna i ens personlighet, men när belöningen en dag kommer, och den kommer, så är allt mödan värt. Det tycks vara så att när vi klarar av att se oss själva, så ökar också förmågan att se andra.

Det har på våra sociala medier börjat cirkulera runt bilder på döda barn som spolats i land efter den senaste båtflyktingkatastrofen i Medelhavet. Tycker att det är mycket tveksamt att man lägger upp sådana bilder. Precis lika tveksamt som när det för något år sedan lades upp bilder på barn som sprängts i bitar någonstans i Syrien. Har svårt att tro att sådana bilder ska ”skrämma” vissa grupper i vårt samhälle till en ny medvetenhet. Sedan handlar det om respekt för de döda, för döden själv. Jo, jag vet det som sker är förjävligt, men vi måste besinna oss. Sedan kan budskapet i sådana bilder leda till inflation då vi har en förmåga att vänja oss vid graden av det som visas. Vi trubbas helt sonika av. Samtidigt förstår jag ju att vi måste berätta för världen om den tragedi som utspelar sig i detta hav och i Syrien. Vi lever i en farlig tid där rasismen frodas, där det blivit legitimt att tala illa om det som är annorlunda. En tid då rädslan sprider sig.

För övrigt måste vi alla ta ansvar för vad vi säger.

 

Bär sina ärr som medaljer

Av , , Bli först att kommentera 2

 "Jag bär mina ärr som medaljer", sjunger Ulf Lundell på den självutlämnande plattan "Den vassa eggen". Och det är väl det förhållningssättet en sårad människa ska ha. Istället för att sitta i jordkulan och kura, ska man spänna ut bröstet och stolt gå genom livet – med sina medaljer på bröstet. Ja, det är inget tvång – men nog är det lättare att ta del av världen, trots att det gör ont. 

På samma platta sjunger han: "Välsigna en främling i en främmande stad, det kan var din bror eller syster." Ja, vad vet man? Världen är inte större än att den ibland kan rymmas i handflatan. Jag har flera gånger rest runt världen och när det varit som mest förtvivlat, som när jag befann mig ett smutsigt Xian i Kina, så stötte jag ihop med grannen från ett tvåvåningshus i Umeå. Vad, vem hade sänt honom till just den biljettluckan på tågstationen, vid just det tillfället. Har varit med om detta fenomen flera gånger under mina resor. Det är nästan som man skulle kunna tro att de var utsända änglar.

Apropå änglar så hade min lilla farmor en klar bild av vilka som var änglar. Hon menade att alla som var nalta eljset, dem som folk föraktade och skrattade åt, var änglar som Gud sänt ner till jorden. Just för att testa vilka som var elaka och vilka som behandlade dem med vänlighet och respekt. Då var det många i Baklandet som hamnade i Pyttes, när Konungarnas Konung klev in i köken för att tigga till sig en kopp kaffe.

Och ute är det grått och blåser snålkallt. Sommarn som kikade in, försvann lika fort. Men hav mod go vänner. Dagar skola komma då vi ska flämta i sommarhettan. Så sant som det är sagt. Jag lovar.

KENT LUNDHOLM