Teknikens under

Teg, trerummare på Korpralsvägen. Nån gång i slutet på 80-talet. Nygift. På bilden ses jag huka över min ”superskrivmaskin”. Den gick att skriva fort och fel med – men hör och häpna. Den har ett inbyggt minne som kunde radera en hel rad. Innan hade jag kämpat med en ljusblå helmanuell skrivmaskin. Jag var och är en notorisk felstavare. Kastar om bokstäver inne i orden, glömmer ändelser och ord som binder samman satser (som, och, att) och vissa ord stavar jag fel på exakt samma sätt, om och om igen. Var/är dyslektiker (en nedärvd oförmåga att koda sitt språk. Förr i tin hette det ordblind).

När jag skulle korrekturläsa mina texter så kunde jag till min förfäran upptäcka småfel på var och varannan rad. Trots att jag hade en elektrisk supersnabb skrivmaskin som kunde radera en hel rad … Men vad hjälpte det om jag kunde radera bort en mening och sen skriva dit en ny med samma fel … Känner fortfarande lukten från Tipp-Ex som var den tidens räddning. En vit smet som la sig över det felstavade ordet och när massan stelnat kunde man skriva dit ett rättstavat ord – förhoppningsvis.

Det stora lyftet var när jag slog till och köpte en dator. En Macintosh SE . En Apple-dator med en hårddisk på 40 Mb och hela 1 Mb i internminne. Till den köpte jag till en bullrig matrisskrivare. Ordbehandlingsprogram som hette MacWrite och kunde markera felstavade ord. För att vara bombsäker på att jag nu hade en dator som kunde rymma flera tusen romanmanus och som skulle följa mig genom livet, slog jag till och köpte ytterligare 1 Mb i internminne för 3000 kr. Totalt kostade mig detta 23 000 kr – på åttiotalet.

Så var det förr i tin. Har väl avverkat ett tjugotal datorer sen min första Mac. Drömmen var att en gång bli författare. Men det dröjde ända fram till 1999 innan jag debuterade som romanförfattare (Svin föder svin Ord&visor förlag). Idag skriver jag på min sjunde roman ”Älskade Ester” och har tre datorer och två skrivare i min ägo. Jag stavar fortfarande som en kratta, då dyslexi är nåt man får ta med i graven. På min gravsten lär ska stå:

Knet Ludnholm
Mannen såm skrev
fort å fel