Etikett: dyslexi

Teknikens under

Av , , Bli först att kommentera 4

Teg, trerummare på Korpralsvägen. Nån gång i slutet på 80-talet. Nygift. På bilden ses jag huka över min ”superskrivmaskin”. Den gick att skriva fort och fel med – men hör och häpna. Den har ett inbyggt minne som kunde radera en hel rad. Innan hade jag kämpat med en ljusblå helmanuell skrivmaskin. Jag var och är en notorisk felstavare. Kastar om bokstäver inne i orden, glömmer ändelser och ord som binder samman satser (som, och, att) och vissa ord stavar jag fel på exakt samma sätt, om och om igen. Var/är dyslektiker (en nedärvd oförmåga att koda sitt språk. Förr i tin hette det ordblind).

När jag skulle korrekturläsa mina texter så kunde jag till min förfäran upptäcka småfel på var och varannan rad. Trots att jag hade en elektrisk supersnabb skrivmaskin som kunde radera en hel rad … Men vad hjälpte det om jag kunde radera bort en mening och sen skriva dit en ny med samma fel … Känner fortfarande lukten från Tipp-Ex som var den tidens räddning. En vit smet som la sig över det felstavade ordet och när massan stelnat kunde man skriva dit ett rättstavat ord – förhoppningsvis.

Det stora lyftet var när jag slog till och köpte en dator. En Macintosh SE . En Apple-dator med en hårddisk på 40 Mb och hela 1 Mb i internminne. Till den köpte jag till en bullrig matrisskrivare. Ordbehandlingsprogram som hette MacWrite och kunde markera felstavade ord. För att vara bombsäker på att jag nu hade en dator som kunde rymma flera tusen romanmanus och som skulle följa mig genom livet, slog jag till och köpte ytterligare 1 Mb i internminne för 3000 kr. Totalt kostade mig detta 23 000 kr – på åttiotalet.

Så var det förr i tin. Har väl avverkat ett tjugotal datorer sen min första Mac. Drömmen var att en gång bli författare. Men det dröjde ända fram till 1999 innan jag debuterade som romanförfattare (Svin föder svin Ord&visor förlag). Idag skriver jag på min sjunde roman ”Älskade Ester” och har tre datorer och två skrivare i min ägo. Jag stavar fortfarande som en kratta, då dyslexi är nåt man får ta med i graven. På min gravsten lär ska stå:

Knet Ludnholm
Mannen såm skrev
fort å fel

 

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Farliga bakåtpassningar

Av , , Bli först att kommentera 2

Packandet i flyttlådorna har gått i stå. Bara att frakta 400-500 böcker till soptippen eller Pingstkyrkans secondhandbutik, känns oöverstigligt. Själv orkar jag inte bära denna enorma mängd med tunga böcker nerför trapporna. Har blivit beroende av hjälp. Det är ingen rolig känsla. Dels handlar det om kontrollförlust, dels skammen över att ständigt be andra om hjälp. Särskilt när jag genom hela mitt liv varit en Bror Duktig, en som ”kan själv”.

alarm-clock-1193291_960_720

Jobbat med två kortare texter vid sidan av romanen av Ester. Nu är de klara och skickade till köparna. En text om poeten Helmer Grundström, en krönika om klimatkrisen till Lokaltidningen. Det tar tid att tvätta mina texter, att upptäcka alla småfel som smugit sig in på grund av min dyslexi. Min hjärna sätter dit ord som inte finns, som inte syns, tomrum i texten som måste lusläsas för att avslöja det skojeri som min hjärna håller på med. Likadant är det med dessa bloggtexter. Jag måste läsa dem minst fem-sex gånger för att orden ska finnas där på riktigt, ändå finns det säkert kvar ett och annat tomrum; där fattas som, och, att, och en del ändelser, eller så finns det omkastade bokstäver inne i orden. Skickligt dolda. En annan märklighet med dyslexin är att jag ständigt stavar vissa ord fel – och jag stavar dem fel på exakt samma sätt, gång på gång.

ensamman

Ibland tycks det vara så att jag finns genom mina minnen; att min livshistoria ständig skrivs om (ungefär som när jag rättar småfelen i mina texter). Mina minnen redigeras, filas till, allt medan tiden går. Livshistorien anpassas till den nuvarande livssituationen. Allt för att jag ska kunna dra nytta av det jag lärt mig under resans gång. En anpassning för att klara av framtiden. Faktiska minnen blandas med dagdrömmar, fantasier som omger mitt författande. Ibland blir det oreda i skallen. Särskilt då minnen blandas med skam. Vad har jag gjort och inte gjort. Jag rycker i mina minnen, men för var gång jag lyfter upp ett av dem så förändras de en aning. Drar jag för ofta i något av dem, kommer det att med tiden bli oigenkännligt.

För övrigt kan det bli riktigt rörigt om vi blandar in nostalgi i våra försök att minnas vad som hänt. Dessa bitterljuva känslor kan skymma sikten för vad vad som egentligen hände. Då kan tillbakablickarna bli skadliga. Ungefär som att slå en felaktig bakåtpassning i en VM-final i fotboll.

© Kent Lundholm

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Den ordblinde pojken

Av , , Bli först att kommentera 1

Gjorde inte många knop under gårdagen. I dag ska jag åtminstone vara lite kulturell, då jag och Lena ska göra ett besök på Vårsalongen. In i duschen, på med finkläa, gubbkepsen på huvudet. Under gårdagen och en bit in på natten, skrev jag två krönikor till Lokaltidningen. Jag tvingar mig att skriva och läsa dagligen, inte minst för att träna på min litterära och andliga spänst. Men det finns en annan anledning till mitt flitiga, smått maniska, skrivande. Jag lider av dyslexi. Redan tidigt i livet kom jag på kant med bokstäverna eller siffrorna. De kom att bli mina stora fiender. Lägg då till de problem jag hade i grundskolan, med att inte kunna sitta still, knipa käft och problem med koncentrationen och och fokuseringen – funktionshindret som långt senare skulle få namnet ADHD.

Jag trodde länge att var en idiot. När jag kom hem från skolan var jag utmattad efter alla nederlag. Jag var eljest, annorlunda och det var mitt eget fel. Redan vid sju års ålder lärde jag mig att skämmas.

dyslexia-3014152_960_720

De sex första skolåren var ett helvete. Nederlag på nederlag. Självkänslan sjönk allt djupare ner i mitt mörker. Så var livet för ett ADHD-barn med skriv- och lässvårigheter under 60-talet. I stället för att sitta stilla, förvandlades jag till en orkan som saboterade lektionerna och mitt höga, smått hysteriska skratt, tolkades av studierektorn som sprunget ur ren elakhet. Hans teori var att jag inom några år skulle hamna på ungdomsvårdskola och därefter i fängelse. Men någon stödundervisning ville han inte ordna. Han menade att roten till mitt ohyfsade uppträdande, berodde på att jag fått en usel uppfostran. Det var mors och fars släpphänthet som var orsaken till mitt bus och spring, och min usla läsförmåga. Hur fel hade inte denne studierektor med sitt fula, svarta getskägg. Idag vet vi att Dyslexi och ADHD är funktionsnedsättningar vi tar med oss in i livet. Det har inget med usel uppfostran att göra. Dessutom förhåller det sig så, bäste studierektor, att vi som har dessa diagnoser är på intet sätt dumma i huvudet.

Dyslexi är en funktionsnedsättning i hjärnan som innebär att man har svårt med att läsa, stava och förstå en skriven text. De funktioner i hjärnan som styr språket har inte utvecklats normalt. En del har större problem med att skriva än att läsa medan vissa har svårt att skilja på ord och delar av ord när man hör dem. Andra har svårare att läsa än att höra information. Jag har alla varianterna (känns det som) – och som förmodligen försämrades av min ADHD.

woman-945427_960_720

Många med dyslexi hakar upp sig på orden, läser fel och utelämnar delar av eller hela ord. Man utelämnar ord eller sista delen av ordet vid läsning. När jag föreläser och ska högläsa ur mina romaner, så löser jag det med att lära mig dessa texter utantill. Än i dag måste jag slå upp vissa ord. Hjärnan vägrar ge mig några bilder av hur ordet ser ut och än mindre hur det låter och är uppbyggt. Genom hela livet har jag felstavat några återkommande ord och det värsta är att jag stavar dem fel på (rätt) samma sätt som jag gjorde i tonåren. Hjärnan tycks minnas ett felstavat ord, men inte ge ett tips om hur det ska stavas på rätt sätt.

Min räddning kom i årskurs sju, då jag hamnade i OBS-klass och fick träffa en specialpedagog; en äldre, mullig kvinna med glittrande, snälla ögon. Hon förstod direkt vad jag led av, även om åkommorna hade andra ord på den tiden: Damp och ordblind. Jag fick korta stunder röra mig fritt i rummet för att bli av med springet i benen, men när jag väl placerade arslet på stolen, lärde hon mig språkets byggstenar och berättade hur allt hängde ihop. Inte minst undervisade hon mig i konsten att läsa högt, men i lugn takt, och samtidigt ständigt ge akt på andningen. Jag hade en förmåga att läsa fort och fel – och utan att andas. Jag läste till dess jag var blå i ansiktet. ”Kent, var inte rädd för orden. En dag kommer du att bli sams med dem. De är dina vänner!” sa den kloka kvinnan med de vackra ögonen.

KentPsy

Dyslexin har följt mig genom livet – ändå har jag kunnat verka som journalist, kulturredaktör, informatör, landshövdingens pressekreterare och till detta kan jag lägga de fem romaner och en självbiografi som jag skrivit. Har jag då dyslexi på riktigt? Jag får frågan då och då. ”Du skriver ju så bra, inte kan väl du vara ordblind?” Jo, jag lovar. Är det någon diagnos jag verkligen har så är det dyslexi. Det märker jag i mitt dagliga skrivande. Jag kan aldrig skriva en enda version och sedan lämna ifrån mig den texten. Den texten är fullproppad med dyslexifel. (Den här bloggen har jag läst igenom drygt tio gånger.) Jag skriver alltid under stor vånda och under ytan med osäkerhet. Det tar säkert dubbelt så lång tid för mig att skriva en roman, jämfört med de författare som är befriade från dyslexi. Men jag ger mig aldrig. Lyckan är att få hålla i en ny, rättstavad roman. I augusti är det dags igen. Då publiceras min femte roman: ”Män som spelar schack”. 

Tio kloka råd till dig som har dyslexi:

  1. Skriv varje dag. Om jag under ett par dar struntar i mina skrivövningar/projekt, tar min dyslexi kommandot över tangentbordet och hjärnan. Är uppehållet en längre tid, så rasar jag än längre längre ner i felstavningsträsket.
  2. Läs mycket och varje dag. Emellanåt (när ingen hör) tränar jag på att läsa högt.
  3. Skriv för hand. Vi dyslektiker har för vana att skriva fult och snudd på oläsligt. Jag fyller mina dagböcker med handskrivna ord.
  4. Undvik att korrekturläsa texten på en datorskärm – skriv istället ut den på ett vitt papper. Inte bara att man slipper stressen från datorn, man ser dessutom lättare felen på ett pappersark. Detta beror på att upplösningen på papperet är mångdubbelt bättre än på en flimrande skärm.
  5. Korrekturläs många gånger. Skriv ut, läs på papper, rätta på datorn, printa ut, läs … Jo, ibland känns det som ett evighetsjobb. Men du känner glädje när du kan lämna ifrån dig en ”ren” text.
  6. Låt andra läsa din text (efter att du själv försökt finna alla fel). Jag lovar dig att om läsaren är driven så hittar han en hel drös med småfel. Men det är inget att skämmas över. Utan lektörerna på förlaget som läser mina texter, skulle det aldrig ha blivit några romaner.
  7. Dölj inte att du är dyslektiker. Det blir bara jobbigt- särskilt då dyslexin är svår att gömma undan.
  8. Kolla upp så att du inte har ADHD. Dyslexi och ADHD har en förmåga att gå armkrok. Jag har dem båda.
  9. 5-8 procent av befolkningen i den läskunniga delen av världen har läs- och skrivsvårigheter av dyslektisk art.
  10. Dyslexi är inte kopplat till lägre intelligens! Albert Einstein, John Lennon, Petter, Carl X Gustaf, Steven Spielberg  och Selma Lagerlöf är några kändisar som har/haft dyslexi.

© Kent Lundholm

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , , ,

ADHD och bokstäverna

Av , , Bli först att kommentera 3

Kaffe och macka i arla morgonstund. Zappar mellan nyhetskanalerna som denna dag handlar om regeringsbildningen. Löfven ska idag träffa talmannen. Har på känn att det skiter sig; att L och C hoppar av. Då lär det bli ett extraval.

Förmågan att läsa  och skriva är inte medfödd, utan en färdighet som vi lär oss med möda. Själv hade jag som barn ett mindre helvete att handskas med bokstäverna. Det som krävs för att skriva är en förmåga till fokusering och koncentration. När det gäller läsandet är vi beroende av ett gott arbetsminnet. Allt detta saknade jag som ADHD-barn. Bokstäverna flöt runt, som i ett fiskstim, och jag hade svårt att sätta ihop dem till meningar. När jag stakade mig fram genom en text, hade jag glömt meningen jag läst innan. De fanns de som tyckte att jag var en idiot. Jag skämdes och trodde att det var mitt fel.

skammen

Som om inte detta var nog.

I årskurs sju upptäckte man att jag var dyslektiker (ordblind som man sa i början av sjuttiotalet). Dyslexi leder till inlärningssvårigheter, eftersom man har en felaktig mottagning och bearbetning i hjärnan. Man lider av dopaminbrist i hjärnan. Men – tack vare en tålmodig lärarinna i OBS-klassen lärde jag mig att hantera språkets byggstenar och att jag skulle ha tålamodet att läsa och skriva i korta intervaller. Där vände det för mig. Även om jag fick plugga dubbelt så länge än mina klasskamrater, så gick jag från ettor och tvåor till femmor i betygsskalan. Senare pluggade jag till sjuksköterska, läste filosofi på universitetet och sedan till journalist.

Jag måste skriva och läsa nåt varje dag för att behålla kontakten med språket. Fuskar jag med det, börjar bokstäverna att flyta runt på arket och dataskärmen. I och med att jag fick diagnosen ADHD (år 2013) och jag fick ta del av de mediciner som finns; de som frigör dopaminet och därmed förbättrar arbetsminnet och fokuseringsförmågan, så går det numera bättre att skriva. Däremot sätter dyslexin käppar i hjulet och får mig att missa bindeord och ändelser.

För övrigt upptar hjärnan 2 procent av kroppsvikten, men som förbrukar 20 procent av all energi.

LÄS MER. ”Spring Kent, spring!”

KentÖvik

Glömde minnesboken

Av , , Bli först att kommentera 3

Detta med vårt minne är en sak för sig. Utan minne skulle vi leva i ett evigt nu; vi skulle vara irrbloss som varken hittade fram eller tillbaka. Nu ska jag i sanningens namn säga att det finns en hel hop med olika minnen. I mitt fall är det det arbetsminnet som jävlas – det korta minne som håller reda på vad som sker under några sekunder. Det är bra att ha när man ska flytta blicken mellan IKEA:s monteringsanvisningar och till handen där man håller skruvmejseln i ett krampaktigt grepp. Under den korta sekunden det tagit att lyfta blicken från anvisningarna till hyllplanen som ska skruvas ihop – så är dessa minnen raderats. Där är tomt. Ska man ha någon nytta av arbetsminnet så måste man vara koncentrerad – vilket vi med ADHD har svårt för.

ADHD-775x390

Påmindes om detta när jag körde till Skellefteå i torsdags. Jag stannade på OK i Ånäset för att dricka en kopp, starkt kaffe och passa på att bläddra i min nyligen införskaffade bok om hjärnan. En bok om de senaste rönen. Började läsa ett kapitel som avhandlade ämnet ”Minnet”. Intressant. Läste, och läste. Kaffet tog slut, så jag bestämde mig att fortsätta färden till Skellefteå. Efter några mil slog det mig: Jag hade GLÖMT boken om minnet. Så trodde jag att det var, men dagen efter i Skellefteå fann jag boken på bilens tak, fastkilad under takräcket. Hade jag kört sju mil med minnesboken på biltaket?

Detta var i och för sig inget märkvärdigt. I 20-års åldern, när min ADHD var som mest aggressiv; 35 år före jag fick diagnosen och medicinering. Två gånger tappade jag bilen i Lycksele. Jag parkerade den, men kunde omöjligt komma ihåg var. Båda gångerna fick jag kontakta polisen, lika många gånger stod bilen snyggt parkerad i garaget under Konsum.

Adhd forsk

Nåt år senare gjorde jag praktik i Vilhelmina och hade på en ledig dag köpt en en hel hop med julklappar. Dessa lade jag på biltaket och åkte sedan runt i köpingen och spred ut klapparna runt hela bygden. Det var inte ens lönt att försöka hitta dem. Sedan har jag åkt omkring med min nya diabildprojektor på … just det, på biltaket. Mest pinsamt var när jag ställt ett vitt diskställ, på taket naturligtvis, och svängde in på OK. I stället stod tre ynkliga tallrikar och en kaffemugg. Det duggregnade. Det var då som en äldre man kommenterade mitt tilltag. ”Ja, det är ju också ett sätt att få disken ren. Om du kör runt i regnet nån timme, så kommer tallrikarna att vara skinande rena.”

20160315_163208

Hela mitt liv har jag fått kämpa för att förstå mig på min ”underliga” hjärna, för tidigt förstod jag att det var något fel på mig och min hjärna. Jag var tvungen att plugga dubbelt så länge för att få det att fastna inför tentamen. Som om det inte vore nog med ett taskigt arbetsminne, en usel koncentrationsförmåga, dålig uthållighet – så led jag även av dyslexi. Dyslexi kan man kort sammanfatta som en störning i språkbehandlingen, vilket gör att man får svårt att ordens betydelse.

Fy tusan … Nog har jag tvingats simma motströms. Jag har fått slåss för mitt liv, där andra lugnt och stilla kunnat ligga på rygg och flyta medströms.

För övrigt är det 1 Maj i morgon. Åker mot Umeå. Planen är att på nåt sätt delta i firandet.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Vägen tillbaka

Av , , Bli först att kommentera 2

I jakten att förstå mig själv och det som hände under mitt liv, har jag under de senaste åren läst mängder med böcker och forskningsrapporter om ADHD, bipolär sjukdom, tagit del av senaste rönen om hjärnan, panikångest, dyslexi och missbruk. Jag har genom åren träffat många människor som har ADHD och bipolär sjukdom. I brist på utebliven diagnos har många börjat självmedicinera sig och som en konsekvens av detta hamnat i ett beroende som med tiden övergått i ett missbruk av alkohol och/eller narkotika. Det är inte ovanligt att neuropsykiatriska funktionshinder (som exv. ADHD) och kroniska psykiska sjukdomar ofta går armkrok genom livet. Det är inte ovanligt att en del av oss har har flera av dessa diagnoser – och i släpkärran bakom oss sitter alkoholisten och piskar ens rygg.

minnen

För att reda upp mitt kaos skrev jag en självbiografi ”Spring Kent, spring” som beskriver en ojämn människa som å ena sidan på flera sätt gjort karriär, haft flera olika jobb, skaffat mig många utbildningar, men som periodvis var oförmögen att städa min lägenhet, betala räkningarna och inte minst haft svårt att fungera i sociala sammanhang – då jag allt haft svårt att tyda de sociala koderna som gäller i olika grupper. När jag hösten 2010 hamnade på rehab.hemmet Blåsippan i Umeå var det inte många som trodde att jag skulle klara av det. Jag hade efter femtio år äntligen fått diagnosen bipolär sjukdom typ 1 och fått börja ta mina första tabletter litium, sen skulle det ta två år innan jag fick diagnosen ADHD. Förutom det hade jag diagnoserna dyslexi, paniksyndrom, diabetes och alkoholism. Det skulle bli mitt livs viktigaste strid och på något sätt skulle jag åter igen bli delaktig i samhället, att bli delaktig en en grupp, att bli sedd för den jag är. Vi som lider av psykisk ohälsa ses ofta som en diagnos.

2014-2016 blev jag chefredaktör för tidningen Vasaplan. 2015 åkte jag på turné tillsammans med Linda Marklund och framförde vår berättarföreställning och 2016 släpptes min självbiografi vilket ledde till sjutton föreläsningar runt om i länet. Jag har även blivit uttagen att läsa en kurs i grundläggande forskning. Nu har jag blivit ambassadör i föreningen Hjärnkoll. Hjärnkoll är ett Riksförbund som jobbar för att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiskt funktionssätt. Att öka öppenheten om psykisk ohälsa är Hjärnkolls viktigaste uppgift. Så nu åker jag runt och besöker vårdutbildningar, arbetsplatser och behandlingshem och dödar myter och fördomar, och försöker beskriva hur det är att leva ett liv med psykisk ohälsa.

VIll ni boka en ambassadör?

Marjet Gustavsson
Länsansvarig Hjärnkoll
Tyvärr har min tuffa resa genom livet + femtio år utan/fel diagnos satt sina spår. Jag har fått sämre stresstålighet, sämre arbetsminne, har periodvis igångsättningsproblem, sämre sömn. Nu skulle jag tro att en del av dessa nedsättningar har att göra med den stroke jag drabbades av hösten 2015. Allt hänger ihop. Lösningen är planering och struktur för att undvika överraskningar. Jag gör försöker även att undvika ”misslyckanden” i smått och stort, då det är något som ger en sämre självkänsla.

En viktig förutsättning för tillfrisknandet är att lära sig mer om sig själv och sin sjukdom. Kunskap! Några snabba lösningar finns tyvärr inte, men ju mer man vet, desto mer delaktig kan man vara i behandlingen och blir bättre rustad för att kontrollera sjukdomen. Men det är minst lika viktigt är att människorna omkring en, familj, vänner, skol- och vårdpersonal, skaffar sig mer kunskaper, för att kunna förstå och på bästa sätt hjälpa till. Sedan är det inte alltid lätt som bipolär eller/och ADHD, att påverka och förändra de tankar och känslor man bär på. Lika lite som en hjärtsjuk kan tänka bort extraslagen och kärlkrampen, eller att en diabetiker kan sänka blodsockret genom positivt tänkande. När det gäller missbruk så finns det viktig nyckel: Be om hjälp. Du fixar det inte själv. Men många vägrar att ta emot hjälp. Alkoholismen brukar kallas för ”skammens sjukdom”. vilket gör att många alkoholister lever i djup förnekelse av sitt problem.

För övrigt är hoppet som en jakthund utan spår.

Hjärnkoll på läget

Av , , Bli först att kommentera 1

Sovit gott – och gud ske pris så verkar merparten av nackspärren ha släppt. Det är ännu en aning stelt på vänstersidan av halsen, men pinvärken är borta. Idag ska jag ta mig till Ö-vik för att på vårdhögskolan tala inför en större grupp av sjuksköterskeelever. Chaufför på resan blir min gode och trogne vän Gösta Nilsson – den mannen har snart kört mig runt hela övre Norrland. Det känns tryggt och bra att ha en chaufför, då jag brukar bli slut i skallen efter ett framträdande. Hjärnstress.

hjärnkoll

Annars handlar väl dagens tema om att ha Hjärnkoll. Jag har nyligen blivit ambassadör i riksförbundet Hjärnkoll, som bärs upp av människor med egna erfarenheter av psykisk ohälsa. Genom de personliga berättelserna hoppas vi att kunskaperna ska öka i samma takt som fördomarna minskar. Sedan är jag ju där som författaren Kent och då kommer framträdandet att baseras på min självbiografi ”Spring Kent, spring!”

Jag kommer att prata om ADHD; denna neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som man föds med och som kan ställa med en hel del oreda i en människas liv. Med ADHD följer en rad andra problem som inlärningsproblem, läs- och skrivsvårigheter som dyslexi, problem att tolka sinnesintryck, ångest, depression – ständiga misslyckanden som senare i livet kan leda till missbruk och kriminalitet. Nu vet man att vi med ADHD har lägre aktiviteter i överföringen i hjärnan av en del signalsubstanser, som dopamin och noradrenalin. Dessa substanser är nödvändiga för att nervcellerna ska kunna kommunicera med varandra. Dessutom finns bristen på dopamin i de delar av hjärnan som är centrum för belöningssystemet. Men vi får inte glömma bort de positiva sidorna med ADHD. Vi är intensiva, energiska, kreativa, orädda och nyfikna. Vi är ofta charmiga och kärleksfulla; vi har en förmåga att utveckla en emotionell intelligens, en slags känslomässig lyhördhet. Även om vi ofta är motoriskt klumpiga är vi problemlösare och visionärer.

bipolärsjukdom

Nästa punkt handlar om Bipolär sjukdom som är en mycket allvarlig och kronisk hjärnsjukdom som även brukar kallas för manodepression, och som innebär att man i perioder antingen är manisk eller har den lindrigare hypomanin, eller så är man deprimerad. Mellan skoven kan man under långa perioder vara symtomfri. Det typiska med sjukdomen är de snabba, tvära kasten. En bipolär depression skiljer sig också från vanliga depressioner då insjuknandet sker snabbare, ibland tar det bara några timmar att förflyttas ner i en svår depression, när det för en ”normal” depression kan ta månader. Bipolär sjukdom är livsfarlig. De som drabbas har 15 till 22 gånger förhöjd risk för självmord, men även en förhöjd risk att avlida i andra sjukdomar.

Ja, sedan blir det väl en del annat som kommer att avhandlas, som detta om samsjuklighet, dubbeldiagnoser och missbruk. Det senare är tyvärr en vanlig negativ konsekvens, särskilt när man ännu inte kunnat ställa diagnoserna på ADHD och Bipolär sjukdom. Utan vetskap om att man är bärare av dessa diagnoser, så blir världen märklig och skrämmande, och det är vanligt att man börjar självmedicinera, vilket i slutänden leder fram till ett beroende.

Men se där, nu fick jag chansen att sprida lite kunskap till er läsare av min blogg. Även på bloggen har jag verkat som ambassadör för Hjärnkoll – samtidigt som jag fick repetera mina kunskaper i det ämne som jag under 1 1/2 timme ska prata om i Ö-vik. Inte helt fel. Men konsekvensen av detta är att kaffet har kallnat – dock råder ingen brist på kaffe i detta hushåll. Icke heller snus.

För övrigt är det snart dags att kliva in i duschen. Tänk vilken gudagåva att ha rent vatten. Det är inte alla givet.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Tung, mörk materia

Av , , Bli först att kommentera 1

I går hände inte särskilt mycket, men även sådana dagar har sitt värde. Vi behöver då och då befinna oss i den del av tillvaron som tappar fart, då vi tvingas tänka efter och reflektera en stund över vad vi gjort och vad som ska göras i framtiden. Men nu satt jag inte rullade tummarna hela dagen, utan bitvis var jag djupt upptagen av mitt skrivande, och som vanligt skrev jag lika mycket inne i huvudet. Där emellan samlade jag fakta kring ämnet Högmod, som jag fritt ska kåsera kring i Granö i slutet av juli. Satt även en stund och grunnade en stund över vilka ämnen och övningar jag ta med i kursen ”Kreativt skrivande” som jag ska leda i Lycksele under tre lördagar i oktober. Dagen avslutades med en promenad i skogen i närheten av Anderstorp. Vi kunde konstatera att sommarkvällen var vacker och att det kommit rejält med mygg. Mygg är bra för fågellivet.

rymden

Ibland kan det vara nyttigt att placera sig i ett större sammanhang, att försöka förstå att det finns något som är större än oss, både astronomiskt och andligt. Det är lätt att tanken svindlar. Så ohyggligt stort allt därute är,  och så små vi jordbor är. I jämförelse med det oändliga blir våra liv till en nysning – några steg på jorden som plötsligt suddas bort och glöms. Vi vet så lite, även om livet här på jorden. Av alla jordens arter är endast 15 procent kända av människan, och riktar vi blicken mot stjärnhimlen vet vi ännu mindre. Vi ser ljuspunkter från stjärnor som kan ha slocknat för miljarder år sedan – det vi ser är ljuset från en stjärna som inte längre finns. Även i det ohyggligt stora universum finns en utmätt tid.

svarthole

När det gäller universum, är det så mycket som finns därute men som vi inte kan se. Som svarta hål. Själva hålet är på goda grunder osynligt, då inget inte ens ljus släpps ut ur det. Ett jättelikt slukhål som sväljer allt i sin närhet.  Men det finns oändligt större tomrum – tomma rum mellan galaxerna. I 95 procent av universum härskar en tung, mörk materia av okända partiklar. Det är detta mörka, okända som håller ihop universum – en mörk energi som fungerar som ett slags kitt.

För övrigt tycks det vara på det viset att vi med dyslexi använder fler av hjärnans resurser för att kunna läsa och skriva. Vi får med andra ord anstränga oss mer än alla andra. Hjärnan går på högvarv för sätta ihop orden i rätt ordning. Det är tröttsamt, energikrävande – vilket ger mindre ork kvar att förstå budskapet i texten. Om man inte läser texten om och om igen. Det krävs strategier för att klara sig trots ett funktionshinder. Men var beredd på att lägga ner minst dubbelt så mycket tid på läsandet och skrivandet.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Att förstå sig själv

Av , , Bli först att kommentera 0

I jakten att förstå mig själv och allt det som hänt under livet satte jag mig ner för fyra år sedan och började skriva minnesanteckningar. Jag läste dagböcker, satt i timmar med gamla fotoalbum och studerade bilderna av mig själv, min familj och mina vänner. Jag ritade en tidslinje, prickade in år efter år, och sakta växte en bild fram. Minnesanteckningarna blev underlag till en bok, en självbiografi. Men det som hänt på senare år låg för nära i tiden och jag hade inte den distans som behövdes för att texten skulle bli bra. Fyra gånger skrev jag om boken och först sommaren 2015 kunde jag lämna ifrån mig ett slutkorrektur. Nu är boken tryckt och många har hunnit läsa den: ”Spring Kent, spring!”

SKAM

 

Under de senaste åren har jag läst mängder med böcker och forskningsrapporter om ADHD, bipolärsjukdom, tagit del av senaste rönen om hjärnan, panikångest, dyslexi och missbruk. Jag har också träffat många människor som har ADHD och bipolär sjukdom, och har otaliga gånger lyssnat på de som fastnat i ett missbruk av alkohol och narkotika. Det är inte ovanligt att dessa neuropsykiatriska funktionshinder och psykiska sjukdomar krokar tag i varandra. Vill det sig riktigt illa kan man ha dem alla.

Att ångest och depression hänger samma kan nog de flesta förstå. Det ena ger det andra. Men för att bli frisk igen, så måste man behandla båda två. ADHD kan hos vissa kopplas samman med bipolär sjukdom, missbruk, depression, trotssyndrom, beteendestörning, dyslexi, Tourettes syndrom, tvångssyndrom och autismspektrum- och personlighetsstörningar. När det gäller bipolär sjukdom riskerar hälften att utveckla ett missbruk och fastna i ett beroende. Ur detta kan man utveckla paniksyndrom, social fobi, tvångssyndrom. Det kan därför vara svårt att ställa rätt diagnos, då det ena skymmer det andra och vice versa.

I mitt fall så var jag nästa femtio innan jag fick diagnosen bipolär sjukdom typ 1 och några år senare fick jag svart på vitt att jag hade ADHD. Innan det hade jag fått diagnoserna dyslexi och paniksyndrom. Mina synliga och osynliga diagnoser kom med tiden att ge mig stora konsekvenser, i relationerna med familj och vänner, på mina arbetsplatser.  Jag hamnade i ett alkoholberoende och förlorade familj, vänner och jobb och till slut rasade min ekonomi samman totalt. Då hade jag levt i nästan femtio år med vetskapen att något var galet inom mig, men utan att ha fått rätt diagnoser.

Men jag överlevde och jag lever. Läs min bok om du vill veta mer, eller kom till de ställen under kommande höst och hör mig berätta min historia.

Omslag_Spring_Kent

>>> Beställ boken.

>>> Turnéplan.

För övrigt fastar jag inför morgondagens provtagning. När det är klart så tar jag norrgående buss till Skellefteå.

Ord som får vingar

Av , , 1 kommentar 1

Det ser ut att bli en strålande dag. I det flödande ljuset ser jag fläckar och räder på rutorna, vilket påminner mig om att det börjar dra ihop sig till den årliga fönstertvättardagen. En rätt så trevlig dag. Att tvätta fönster är verkligen att göra skillnad. Plötsligt ser man världen med helt andra ögon, ja i varje fall lite tydligare. Kruxet med att tvätta fönster här på Pig Hill, i ett hus som placerats alldeles intill den livligt trafikerade Backenvägen, är att fönstren är lika skitiga efter några veckor. Så att tvätta fönster här, är något man bara gör för syns skull.

I dag blir det en promenad ner på stan för att träffa en en viktig myndighetsperson. Kan bli ett viktigt möte som kan ge mig en del uppdrag vad det lider.

Jag har under hela livet haft ett knepigt förhållande till språket, både att läsa och skriva. Under mina sex första skolår hade jag stora svårigheter och länge trodde lärarna (och jag själv) att jag aldrig skulle kunna lära mig att läsa och skriva. Det berodde bland annat på min ADHD (den som ingen kände till på den tiden), då jag hade oerhört svårt att sitta stilla och koncentrera mig. Jag hade med min ADHD även ett uselt arbetsminne, vilket gjorde att jag hade svårt att minnas det jag just läst. Arbetsminnet är mycket viktigt vid språkinlärning och för vår läsförmåga.

dyslexi-300x300

Men det var ju inte enbart min ADHD som ställde till det. I årskurs sju fick jag diagnosen dyslexi. Det är en varaktig funktionsnedsättning som drabbar ungefär 5-8 procent av befolkningen, och som är fyra till fem gånger så vanligt hos pojkar. Utan att man ännu inte hittat den specifika genen, så är det troliga att dyslexi är ärftligt. Vi dyslektiker har svårt att höra och behandla ljud och ytterst handlar det om hur hjärnan lagrar och tolkar språkljud. Det leder till svårigheter att läsa och stava. För mig ställde detta till ett mindre helvete, inte minst då jag kände mig ”dum i huvudet” vilket fyllde mig med skam. Verbalt sprutade det ord och berättelser ur mig, men orden flög iväg när jag skulle skriva ner dem. I dag vet vi att det inte finns några kopplingar mellan dyslexi och begåvning, utan den finns på alla begåvningsnivåer. Det finns mycket intelligenta människor som har svårt att avkoda orden. Folk med dyslexi är ofta kreativa, men så behövs det ju en hel del strategier för att som ”ordblind” ta sig fram genom livet.

Dyslexin kan skifta från person till person: en del har svårt att skriva, medan andra har problem att läsa. Ibland kan det vara svårt att skilja på ord eller delar av ord när man hör dem. Ett tecken på dyslexi kan vara att man kastar om bokstäverna så att bra blir bar, bröd blir till börd eller så vänder man på ord som-mos eller tom-mot. Det kan även bli så att bokstäver läggs till så att orden får en ny betydelse, helt-helst, igen-ingen. Sedan kan ändelser utlämnas och prickarna ovanför å, ä, ö försvinner. Vanligt är att dyslektiker läser långsamt och hakar upp sig vid vissa ord, eller så läser man för snabbt, hoppar över ord och gissar.

I och med diagnosen och specialundervisningen fann jag fram till mitt språk. I sjuan fick jag en blå skrivmaskin av mamma och pappa – och det var då jag bestämde mig för att bli författare. Jag blev det också en dag – men det tog tid. Jag var 42 år när jag debuterade med romanen ”Svin föder svin”.  Jag har hela livet varit tvungen att ständigt läsa och skriva, varje dag, för om jag gör ett uppehåll på ett par dagar så har jag sjunkit ner i dyslexin. Det är ju ett funktionshinder som inte växer bort, utan något man får bära med sig hela livet. Klart är att jag fått lägga ner dubbel så lång tid både på läsande och skrivandet än de som är ”normala”. När mina kamrater pluggade ett par-tre timmar till en tentamen, så fick jag lägga ner sju-åtta. När det tar ett-två år för andra författare att skriva en roman, så behöver jag tre-fyra år på mig. Men skit samma, det blir trots allt en bok i slutänden. Jag har ju dessutom verkat som journalist i rätt så många år.

För övrigt har jag börjat ladda för Skellefteå berättarfestival nästa vecka. En synnerligen intensiv vecka.

 

 

1 kommentar
Etiketter: ,