Att se om sitt hus

Några minuter över sex. Mörkret parkerar utanför fönstret till mitt skrivarrum. Har ni försökt skriva på ett tangentbord i ett rum där det är 16-17 grader, ja då vet ni att efter en stund så styvnar fingerlederna och det går allt långsammare att skriva, och sedan börjar fingertopparna att trycka ner fel tangenter. Brukar knata in i köket och spola händerna under varmt, mycket varmt, vatten för att få liv i dem. Men jag skriver alltjämt. Har kommit ett tiotal sidor in i version 3-4 (minns inte) av min nya roman – den om männen som blev över, de som lever sin liv i Baklandet – frustrerade, bittra och drömmande. Sedan ska jag försöka skriva om pjäsen, den om Konungen, till en monolog. När jag nu ska hinna med det. Mellan februari och april har berättarföreställningen ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner”, fått ett tiotal bokningar. Sedan släpps min kommande bok ”Spring Kent, spring!” den 30 mars. Jag måste plocka bort något ur mitt liv – annars kommer jag snart att ligga där med en ny stroke. Då är det inte säkert att det går lika bra. Men jag känner igen mönstret. Jag har en förmåga att ”dra på” mig jobb, utan att plocka bort något annat.

Det smäller lite varstans. Precis när som helst, var som helst kan det det explodera en bomb. Kriget är inte isolerat till Syrien, då IS skickar ut sina soldater runt hela världen. För några dagar sedan i Turkiet, idag i Indonesien. Tidigare i Paris. Läste att det är fler nationer involverade i Syrienkonflikten än det var under hela andra världskriget – det är med andra ord en riktig krutdurk. Någon har sagt att vi befinner oss i något som mycket väl skulle kunna benämnas för det 3:e världskriget. På 60-70-talet var det tredje världskriget det krig som skulle utplåna jorden, då ryssar och amerikaner riktade sina kärnvapen mot varandra. Nu skulle världskriget bestå av terror och ”osynliga” fiendesoldater som rör sig ute i världen, samtidigt som västvärlden jobbar hårt på att göra en ”parkeringsplats” av Syrien. Terror, skräck som skapar rädda människor. Gränserna stängs, taggtrådsförsäljningen skjuter i höjden och vi börjar blänga snett på alla som ser annorlunda ut. Vi har ju en förmåga att dra alla över en kam – i varje fall vad gäller de som inte är som VI.

Idag ska jag en sväng till Sävar neurorehab för att få ett träningsprogram inför den stundande starten av vattengymnastiken. Sedan ska jag få lösenordet till en databas där jag kan träna mitt usla arbetsminne. Jag blir ödmjuk när jag tänker på all den hjälp jag fått efter min stroke. Det har med all säkerhet bidragit till mitt snara tillfrisknande. Träffade en kompis härom dagen, som stod där och tittade förbryllat på mig. ”Men har du verkligen haft en stroke? Det syns ju inte på dig.” Men hade proppen satt sig i storhjärnan, så hade jag förmodligen varit förlamad på någon sida, kanske haft svårt att prata och att förstå. Min propp satte sig i lillhjärnan, som den första tiden påverkade balansen och koordinationen. Men det har släppt. Däremot lider jag av ständig hjärntrötthet, då hjärnan ”släcker ner” i fall intrycken blir för många eller om jag utsätts för stress. Detta ska i de flesta fall vara övergående – eller inte. Det är ut ifrån detta som jag måste skära ner på mina ”aktiviteter”. Förutom ”aktiviteterna” (skrivandet, läsandet, turnén, publicerandet av den nya boken och alla andra planer) så ska jag ju leva livet, träffa mina vänner, min familj och älska och få relationen med Lena att fungera och hålla på sikt.  Det är mycket nu …

Såg om den fantastiska filmen ”Berättelsen om Pi”. En av de filmer som hamnar högt upp på min tio-i-topp-lista. Ang Lees film som bygger på författaren Yann Martels roman med samma namn. I korthet handlar det om den 16-årige pojken Pi som hamnar i en räddningsbåt tillsammans med den bengaliska tigern Richard Parker. Filmen är så underskönt vackert filmad – samtidigt som det är en berättelse om liv och död, om att överleva. Men även om ömsesidig respekt.  Ja, ni som inte sett den – se den för tusan. Det är en sådan där film då man tycker sig ana meningen med livet.

För övrigt tänker jag aldrig bli vinterbadare. När jag frågade min strokeläkare vad jag fick och inte fick utsätta min kropp för, så svarade han: ”Allt utom vinterbad. Att hetta upp kroppen i en bastu och sedan kasta sig i en isvak, är som att be om att få en stroke”, svarade han.