Etikett: IS

Ville inte veta

Av Kent Lundholm, 20 april 2019 kl 08:36, Bli först att kommentera

Påskafton. Den stora ”firardagen” med påskägg som fylls med godis och borden som dignar av mat – inte minst av alla de äggrätter vi stoppar i oss. Men det är oklart vad vi egentligen firar under påskaftonen. Kyrkan tar det lugnt och är gudstjänstfri. Kanske pustar vi ut efter den ”deppiga” långfredagen och laddar istället inför påskdagen då Jesus återuppstår från dödsriket. Vad jag kan förstå så har firandet under påskaftonen mer att göra med folkliga kulturtraditioner än kristen tro. Så är det nog.

Glad påsk på er alla!

Efter att ha varit troglodyt under årets mörka månader, kliver jag åter ut i solljuset. Konstaterar att världen finns kvar. Det har varit en eländig höst och vinter. Vissa dagar har jag inte klarat av att ta mig nerför trapporna och ut i friska luften. Under hösten föll jag och slog mig rejält vid tre tillfällen. Klart att man blir skrämd. Mitt förnuft kunde inte dra rätt slutsatser – inte ens när stegen blev kortare, när fötterna fastnade i golvet, vänsterhanden började skaka i vila, och när yrseln tvingade mig att sätta ner arslet på närmaste stol.

Jag ville inte veta. Blev allt mer rädd och skyllde på min panikångest och psykiatrin hakade på och erbjöd mig KBT-terapi. Men det var ju istället något annat som spökade. Nåt som fattades i min hjärna. För en dryg månad sedan fick jag domen. Dopaminet i min hjärna håller på att ta slut – denna kemiska budbärare som bland annat sköter om våra viljestyrda muskelrörelser. Dopaminet är också en nyckelspelare i vårt belöningssystem. Jag har ju hela livet haft brist på dopamin då jag har har ADHD. Men nu handlade det om en kronisk hjärnsjukdom då de nervceller som producerar dopamin sakta dör ut.

Jag lider av Parkinsons sjukdom. Den sjukdom jag minst av alla sjukdomar ville drabbas av. Ser framför mig hur pappa drabbades av sin parkinson och hur han till slut blev till en stenstod; en fånge i sin egen kropp.

Har fått en medicin som ska ersätta förlorat dopaminet och väcka liv i det som finns kvar. Medicinen har en hel del biverkningar, men några timmar per dag är jag ”normal” och kan utan besvär ta mig nerför trapporna. Under de timmarna är jag också produktiv, tänker klarare och inte minst så fungerar jag även socialt. Det senaste året har jag inte stått ut med andra människor och blivit tyst när jag hamnat i ett rum med fler än tre-fyra personer.

Barn väljer inte sina föräldrar. De barn som har haft oturen att födas av föräldrar som ställt sig utanför vårt rättssystem måste få samhällets hjälp. I ett civiliserat land tar vi hand om barnen. Vi straffar inte dem på grund av att deras föräldrar är ”knäppa” och farliga. Detta gäller förstås även barnen till IS-krigarna som befinner sig i Syrien. När det gäller barnen så är det inte mycket att snacka om, men vad det gäller deras föräldrar är det mer oklart. Men jag svårt att tro att alla av dem antingen ”bara” kört ambulanser eller lagat mat.

För övrigt är en hjälte en sådan person som trampar upp nya stigar åt sina efterföljare.

Solbränna och terror

Av Kent Lundholm, 4 juni 2017 kl 08:04, Bli först att kommentera

Åter en vacker dag står och väntar utanför fönstret i mitt arbetsrum här i AIK-land. I går kunde vi sitta/ligga på balkongen och låta solen fernissa våra kroppar i brunt. Fast min kritvita kropp fick nog mer nyanser av rött. Man skulle kunna tro att jag är omslagspojke för Klorin, det naturliga blekningsmedlet. Nåväl, jag brukar med lite flit bli aningen brun, i varje fall i ansiktet. Min far hade världens vitaste ben. Man blev bländad av dem de få gånger om året han drog på sig ett par shorts.Däremot var händerna, ansiktet och nacken mörkbruna då dessa kroppsdelar varit synliga när han dagarna i ända fällt stora tallar, yviga granar eller gått omkring med röjsågen och fällt lövsly. Arbetarsolbränna.

Varje morgon jag loggar in på Aftonbladets sajt får jag veta att en ny terroristattack inträffat, denna gång i London där sex dödats och 48 är svårt skadade. Tre gärningsmän körde först in i en folkmassa med en skåpbil och klev sedan ut på gatan och högg ner folk med vassa knivar. Vad ska man säga? Vi måste nog inse att vi i väst är indragna i ett krig; ett krig mot en ”osynlig” fiende som slår till var som helst, när som helst och hela tiden mot oskyldiga, barn, kvinnor, gamlingar och män. IS lär vara den rikaste terroristorganisationen genom världshistorien och utbildar kontinuerligt nya ”martyrer” som sedan gömmer sig lite varstans i väntan på att slå till. Det kommer tyvärr att leda till att vi att tvingas leva i ständig oro och att vi tvingas göra avkall på vår frihet. Samtidigt lär de högerextrema partierna få luft under vingarna och de kommer att slå klorna i alla med fel hudfärg och fel religion. Vi kommer att se mer nationalism och mindre av gemensamt samarbete över landgränserna.

För övrigt tänker jag denna dag ströva runt i skogen.

Terror nu och då

Av Kent Lundholm, 25 maj 2017 kl 08:55, 1 kommentar

Kristi himmelsfärds dag. Efter att ha varit uppstånden i 40 dagar här på jorden, så drog Jesus sin kos och återvände till himlen. Var är himlen? Djupt inne i universum? Men om han så åkte i väg med ljuset hastighet skulle han i dags dato inte ens kommit ut vår egen galax, Vintergatan, och det återstår minst hundra miljarder galaxer till. Men om man nu ska TRO på allt detta så behöver man inte VETA allt. Tro är ett sätt för oss människor att klara av livet och döden, detta genom tröst, löften om något bättre.

Själv har jag med åren blivit en andlig varelse, medan religionen blivit mindre aktuell. Andlighet handlar mer om medvetenhet och uppvaknande, att vara en god människa – utan att behöva böja sig under religionens lagar. Vi ser ju hur det går med diverse religiösa lagar, som får folk att sluta tänka självständigt och i Guds namn utför terrordåd. Vi ska därför inte blanda ihop andlighet och religion. Ändå har jag en tro i grunden och är bekännande kristen – men går inte i kyrkan och lyssnar på mässande präster. Fråga mig inte varför.

Nu spränger ynkryggarna bomber mitt ibland barn och tonåringar. Bilderna som släppts på de inblandade i Manchesterdådet slår mig med kraft: Herregud, det är ju bilder på terrorister med ”barnansikten”, smågrabbar som gett sina liv i det heliga kriget mot västvärlden. För ett krig är det – och går det att stoppa? De lever mitt ibland oss, lever sina stilla dagliga liv i åratal, i väntan på att kunna slå till där vi minst anar det. Och detta i Guds namn i kriget mot de orena hundarna här i väst. Det kommer att krävas en polisstat där vi i slutänden alla övervakas, där vi ständigt måste bära ID-handlingar och pass med oss, och i övrigt måste vi vara noga med att välja de platser vi ska vistas på. Tippar att det snart smäller på någon stor fotbollsarena, inne på operan, i ett demonstrationståg. Vi ska besegra rädslan, men det är lättare sagt än gjort. IS har lyckats göra oss rädda i djupet av oss själva – och rädda människor är inte att leka med. Det här kriget kommer att trappas upp.

Ser man på terrorbrotten över hela världen så är det inte värst här i Europa. Irak, Nigeria, Afghanistan, Pakistan och Syrien är de fem länder som är värst drabbade av terror. I dessa länder utfördes 78 procent av ALLA terrorattentat. Ska vi se kriget i Syrien som en ständigt pågående terrorhandling?.

Men har vi glömt de terrorgrupper som härjade på 1970-talet? Som den italienska terrororganisationen Röda Brigaderna var syfte var att skapa ett kommunistiskt samhälle, och detta genom terror, attentat och människorov. Eller Nordirländska IRA:s bombterror som drabbade både vanliga människor och samhällets toppar. 1984 sprängde IRA ett hotell där premiärminister Margaret Thatcher bodde, hon överlevde.

Sedan har vi ju Röda armé-fraktionen (RAF), även kallad Baader-Meinhof-ligan, var en tysk vänster/terrorgrupp, verksam på 1970-talet. Den genomförde bombattentat mot USA:s militärbaser, polisen, domstolar och den tyska Springerpressen. 1975 ockuperades den västtyska ambassaden i Stockholm och sprängdes.Även då rådde kaos och rädsla – men terrorn i dess dåtida form kvästes och besegrades.

Nu ska jag in i duschen och tvätta min andliga kropp. Har jag tur får jag en uppenbarelse; kanske en brinnande tvättkorg?

För övrigt ska jag öppna mitt inre fönster i hopp om att få nya perspektiv på tillvaron.

Ondskans krig

Av Kent Lundholm, 27 mars 2017 kl 11:01, Bli först att kommentera

Taxi till en av de utsprida ställen där man kan lämna in post, i mitt fall så blev det en 140 kronors tur till Ica Kvantum för att skicka ett paket. Åttio spänn i frimärken + 70 kr till ifall jag ville ha mitt paket rekommenderat, men då började frankeringskostnaden överstiga värdet av innehållet i mitt paket. Hade väl tänkt promenera, men nu jävlas vänsterfoten, som om det inte vore nog med att jag inte kan sova och när jag väl gör det så rids jag av maran. Passade på att handla på Ica, sen köpte jag en stor tub Voltaren gel av starkaste sorten för att smörja min häl. Man skulle kunna tro att det är en hälsporre jag råkat ut för, men den sitter inte så till, lite mer mot hålfoten och på insidan av hälen. Lutar mer åt en bursit (slemsäcksinflammation) eftersom det är så pass svullet. Blir dock en aning orolig då jag är diabetiker och diabetiker och deras fötter är ett kapitel för sig.

Vi följs åt, jag och min tvillingsjäl Uffe Isenborg som nyss legat inne på sjukhus för ett sår i ena långtång som spridit sig till benstrukturen och måste nu äta antibiotika fram till juni. Och vad händer då mig? Jo, när Uffes fot kärvar så börjar naturligtvis även min fot att krångla. Så har det varit hela livet. Nån av oss drabbas av en åkomma eller olycka, några dar senare drabbas den andre av något liknande. Men vi bär ju på en liknande genbank. Eller handlar det hela om Guds pekande finger?

Såg igår bitvis av den två timmar långa dokumentären om hur kriget i Syren utvecklat sig från isolerade oroshärdar till ett krig som har vuxit och vuxit. Värst var att se hur barnen drabbades, hur den Syriska statsarmén verkade rikta in sina attacker mot skolor där barn satt och ritade teckningar om fred och frihet. Det blev bara slarvsylta av ungarna efter den flygattacken. Efter att ha sett denna ångestfyllda dokumentär förstår jag nu hur splittrat kriget är och där alla tycks slåss mot varandra, ett allas krig mot alla och där det mesta verkar har spårat ut i rena ondskan. Ondskan kännetecknas ju av grymhet, av grova överdrifter, illvilja och en önskan av att allvarligt skada eller döda andra människor som inte accepterar ”sanningen”. Förmodligen finns det inslag av lust när man får döda sina fiender – vilket torde vara helt sant när IS bränner folk levande, våldtar, plågar, skövlar. Ja, vilket jävla krig.

Hur får vi i denna värld fram en diskussion om att människans värde är absolut?

För övrigt är mina tankar och hela mitt huvud inmurade.

Andfåddhetens tidevarv

Av Kent Lundholm, 1 december 2016 kl 07:50, Bli först att kommentera

I går var en återhämtningens dag. Småstädade lite, hasade mellan rummen i ett par förstora sockar, läste och skrev så där lagom mycket och låg på skinnsoffan och tittade på en rad meningslösa program, varav ett var riktigt intressant nämligen Uppdrag granskning, som handlade om unga män som dras till IS och terrorism. Där kom det väl fram att radikaliseringen inte alltid handlar om religiös fanatism utan mer om utanförskap, kriminalitet och ett politiskt ställningstagande mot orättvisor. Det är inte alltid som religionen gör dem till terrorister, som får dem att slåss mot västvärlden som under årtionden invaderat islamska länder. Men det är denna klick av hämndlystna män som nu fått det att kantra över till att folk börjat tro att ALLA muslimer är terrorister. En tes som de högerextrema partier i västvärlden driver och som får allt fler anhängare – precis som under 30-talet då nazisterna pekade ut ALLA judar som tjuvar, skurkar och att ha en dold agenda att ta makten i västvärlden. Så när Hitler sa (utan att ha något på fötterna): ”Det är judarna som låg bakom att Tyskland förlorade 1:a världskriget”, så nickade folk instämmande – eller knep käft. Istället för nyanser i debatten, så sprids nu myterna och gör oss rädda och misstänksamma. För allas skull är det därför viktigt att de kriminella terroristerna som gömmer sig i Sverige sätts bakom lås och bom.

Så här innan jul börjar ”Andfåddhetens tidevarv”. En tid då det råder kronisk tidsbrist – vilket innebär att tiden till slut kan ta oss som gisslan. Det är så mycket som ska fixas innan vi får njuta av julefriden, att folk springer benen av sig och lever med ständig hjärtklappning. Vilopulsen kommer sällan under hundra. Klappar ska köpas, resor till släkten ska bokas, grisen ska kokas och syltas, och sist men inte minst – pengarna ska räcka. Vilket de sällan gör då faster Hilda ska få en vattensäng och syrran ett cykelställ. Men då finns ju de där fiffiga snabblånen som fixar akutproblemen, men som skuldsätter en flera år framåt. Det är en tid då många får sin själ fjättrad och lagom till jul blir de utslängda ur sina egna liv. Tingen har tagit över. Det hjälper inte hur mycket man knackar på för få komma in i sig själv igen – beskedet blir: Nä, här är överfullt. Inte ens din tumme får plats. Så på julafton sitter där ett gäng dödströtta personer och glor på Kalle Anka, för att sedan äta sig till ett rejält gallstensanfall. Efter två julöl somnar far och morfar lagom till tomtens ankomst. Ungarna skriker och slåss om klapparna. Tomten får ett nervöst anfall. Julefrid …

För övrigt anser jag att sådana som ständigt har ett behov av att i tid och otid häva ur sig ”sanningar”, mest förstör och river ner.

Ps! Idag 13.00 ska jag framträda på ”Kom in” ute på Öbacka. Mitt uppdrag är att dra några saftiga skrönor. Ok.

Äta ägg med Trump

Av Kent Lundholm, 17 november 2016 kl 08:05, Bli först att kommentera

Jag har haft en mycket märklig dröm. Jag bodde på något slags rekreationshem/hälsohem för att gå ner i vikt och vila upp mig. En av de andra gästerna var Donald Trump. Just det, Trump. Jag hamnade vid hans bord tillsammans med några andra gäster, och förbryllades över att ingen annan än jag kände igen USA:s president. I varje fall fyllde jag min tallrik med nyttiga grönsaker och slog mig ner bredvid en blek Trump som satt och petade i ett pocherat ägg.

Jag undrade om han inte skulle äta något mer än det ägget? Han svarade vänligt, med svag röst, att han sedan barndomen varje morgon ätit ett pocherat ägg och inte kände till något annat. Du får ju inte i dig alla näringsämnen, sa jag med skarp röst. Du lider ju av näringsbrist. Han nickade stumt. Sedan blev jag tillfrågad om jag ville bli minister i hans nya regering. Han var på jakt efter folk som inte tyckte som han, som kunde föra fram lite kritiska röster – även om det var han som i slutänden bestämde allt. Som att i framtiden skulle alla i USA, ja i hela världen äta ett pocherat ägg till frukost. Han hade nämligen köpt upp alla höns och ägg i västvärlden och skulle på så sätt få monopol på frukostätandet och samtidigt tjäna en massa pengar. Då vaknade jag. Jag upplevde det inte som en mardröm, utan mer som en knäpp dröm som på något underligt sätt skulle ha varit sann.

Man räknar fortfarande röster i USA:s val och nu har Hillary Clinton en miljon fler röster än Trump, vilket får mig att undra en del över USA:s mycket märkliga valsystem. Man vinner alltså inte presidentvalet trots att man har en miljon fler röster än sin motståndare. Det kan väl inte spegla ett demokratiskt val? Eller? Istället utser medborgarna 538 representanter, så kallade elektorer, som finns i varje delstat och som i sin tur röstar på sin presidentkandidat. Det är med andra ord inte ett direktval, utan ett indirekt val. Ett valsystem som funnits i USA:s konstitution sedan 1787. Amerikanska medborgare över 18 år får rösta – utom de som varit straffade. Då blir man av med sin rösträtt och i dagsläget är det över sex miljoner. Kanske blir det som i min dröm, att i nästa val får bara de som äter ett pocherat ägg till frukost gå till valurnorna.

När vi människor förlitar oss på den värdegrund vi står på, får vi inte glömma att vi använder oss själva som måttstock. Därför är det nyttigt att då och då kliva åt sidan och naket studera sig själv och omvärlden för att få nya impulser till vår moraliska kompass.

”Vi är våra egna demoner, vi driver själva oss ut ur vårt paradis”, skrev Goethe för flera hundra år sedan. Känns fortfarande aktuellt. Dels har vi muslimska extremister som IS som föra oss tillbaka till medeltiden, dels har vi västvärldens högerkrafter som rotar runt i 1930-talets skumma och rasistiska idéer. Vi lever i en tid då det kan gå riktigt åt helvete.

För övrigt kan man dölja sanningen genom att ge orden en annan innebörd. Som att lögnen är en ändamålsenlig överdrift.

Varning för sumpgas

Av Kent Lundholm, 19 oktober 2016 kl 08:57, Bli först att kommentera

Vaknar och undrar vad som ska ske i dag. Bråkar lite med mig själv efter att återigen ha somnat på skinnsoffan, trots att jag vid tolvsnåret lovade mig själv att förflytta mig till sovrummet. Eller så drömde jag det. Dagens uppgifter? Ja i det lilla ska jag träffa min doktor vid ettsnåret, i stort är jag bara en instabil kolenhet som genom mitt ätande ska producera metangas, vilket är en mycket giftig växthusgas.

Metan brukar även kallas för sumpgas, vilket är ett mer beskrivande namn vad gäller lukten. I första hand har korna blivit anklagade för att med sitt rapande och fisande av metangas vara en av de största bovarna när det gäller farliga utsläpp, men i slutänden är det vi människor som verkligen ställer till det för miljön. Som vanligt. Det är den mänskliga utvinningen av kol, olja och naturgas som släpper ut mest metangas, medan jordbrukets totala utsläpp står för en nästan lika stor andel. Allt detta har alltså negativt för växthuseffekten – det blir varmare på jorden så att isarna vid polerna tinar. Detta om metangas.

Slaget om Mosul. Irakiska armén närmar sig mångmiljonstaden och nu lär det vara så att stora delar av IS-armén flyr för sina liv, detta efter att i år terroriserat och plågat befolkningen med sina godtyckliga lagar. De som inte följt dessa lagar har torterats eller avrättats. Det är vansinnigt krig som pågår i delar av Mellanöstern och där andra länder som gränsar till kriget står beredda att slå till, inte minst Turkiet, och förstås supermakterna Ryssland och USA. Inne i krigshärden finns massor med fronter där alla tycks slåss mot varandra. När kriget en dag tar slut lär gränserna ritas om och stora delar av Syren torde bli till nya länder.

Trots att det är förenat med livsfara, kommer delar av civilbefolkningen att försöka fly från Mosul, det talas om hundratusentals som vill undkomma när tanksen, kanonerna och flyget börjar bomba staden. Amnesty varnar för att de irakier som försöker fly från kriget och IS, och som åker fast, kommer att utsättas för tortyr och död. Men i slutänden lär terroristorganisationen IS förlora ett av sina starkaste fästen – frågan är hur IS tänker hämnas, om blickarna riktas mot Europa och USA?

Litteraturpristagaren Bob Dylan har gått och gömt sig, vilket tycks reta upp somliga. Vad vill de? Att han ska åka ut på en global tacksamhetsturné och på så vis bevisa att han gjort sig förtjänt av priset. Det var verkligen en överraskning som akademien bjöd på, för Dylan var sannerligen en högoddsare. Själv är jag lite kluven, men det har i ärlighetens namn att göra med att jag inte är något fan av Bob Dylan, vare av hans musik eller texter. Men har förstått av mina vänner, de som dyrkar denna trubadur, att hans texter är geniala. Om man skulle ha valt en amerikansk författare hade det fått bli Joyce Carol Oates. I mina ögon, alltså.

För övrigt står inte striden mellan de som menar att Gud finns och de som säger att Gud inte finns. Striden står mellan flera gudar och vem av dem som är den rätte och sanne. Den ende.

En lång färd mot Åsele

Av Kent Lundholm, 6 oktober 2016 kl 07:47, Bli först att kommentera

Vaknade vid sexsnåret av att jag frös. Min trerummare häruppe på Pig Hill har aldrig varit särskilt varm. Det glest kring fönstren vilket gör att den kalla luften kan blåsa rätt in i lägenheten. Dessutom verkar elementen sjunga på sista versen, för trots att de luftats ett flertal gånger är det bara den övre delen av elementen som alstrar lite värme. I fjol slet hyresvärden bort termostaten på ett flertal element – då kokade nästan vattnet i dem. Mina känsliga författarhänder blir i kylan klumpiga och stela och för att få liv i dem, för att kunna skriva, måste jag titt som tätt värma upp dem under varmt, rinnande vatten.

Ja, hit ska jag idag. 17 mil rakt mot inlandet, ända bort till Åsele, till biblioteket där jag framträda 18.00. Var där 1999 när jag debuterade med romanen ”Svin föder svin” – då kom det tre personer. Får hoppas på bättre uppslutning denna gång. En jäkla tur att Gösta är så hygglig och sätter sig bakom ratten och kör mig till och från Åsele. Vete tusen om jag på egen hand skulle orkat köra den 17 milen hem. Brukar ju bli så slut i skallen efter ett framträdande.

En bild från september då Gösta körde mig till och från Ö-vik.

Såg härom veckan filmen ”Timbuktu” av.Abderrahmane Sissako. Titeln kommer från den stad i Mali som för några år sedan intogs av jihadister. I stort handlar filmen om en muslimsk stad där människorna lever sina stilla, strävsamma liv, där allt vänds upp och ner när jihadisterna inför ett fundamentalistiskt förtryck.

Från en dag till en annan införs förbud mot fotboll, mot rökning. Kvinnor tvingas av någon anledning bära handskar. Det blir förbjudet att sitta utanför sitt hus och samtala med grannarna. Lite då och då sker summariska skenrättegångar, ibland avrättas folk på stadens torg i form av stening. Trots dessa förfärliga scener, lyckas Sissako behålla värdigheten både hos de förtryckta och hos förtryckarna – och han lämnar mitt i eländet utrymme för en hel del skratt. Inte minst lyfter han fram en rad starka kvinnoporträtt som står upp mot den stolliga, manliga maktfullkomligheten som hittar på sådant som inte ens står i Koranen. En av stadens imamer läxar upp en av ledarna, när det visar sig att förtryckarna inte ens vet vad jihad betyder. En tankeväckande film som visar att muslimer inte går att bunta ihop i en klump. Lika lite som vi kan säga att alla norrmän är terrorister efter Breiviks förfärliga mördande av 69 oskyldiga ungdomar.

För övrigt så försöker vi i alla möten att spegla oss i varandra. När det lyckas har vi bildat ett socialt rum där vi kan dela känslor och tankar.

En farlig tid

Av Kent Lundholm, 23 juli 2016 kl 09:17, Bli först att kommentera

Denna gång hände det i München. En man skjuter ihjäl tio personer på ett köpcentrum, 21 skottskadas.Terrorn verkar löpa amok. Denna gång verkar motiven oklara. Det rör sig om en ensam man utan känd politisk tillhörighet. Noterbart är att det skedde på årsdagen till massakern på Utöya då den ensamme Breivik dräpte ett 70-tal ungdomar.

Likväl som det kan vara IS som ligger bakom, så kan det vara en högerextremistisk grupp. Det kan även vara en ensam ”galning”. Terror är näst intill omöjlig att föra krig mot eftersom det rör sig om utspridda celler som kan agera på egen hand, utan ta order från ”högre ort”. De är självgående och spränger och skjuter oskyldiga för den ”goda sakens skull” – och för det högre syftet att skapa osäkerhet, oro och splittring mellan folkgrupper och i de länder de ger sig på. Och det är snart i stort sett varenda land i Europa, för att inte inte tala om vad folken i Mellanöstern, Asien och Afrika fått utstå vad gäller terrordåd. Om vi nu talar om IS och att man i reguljär krigföring skulle slå ut dem i Syrien, så finns lik förbannat terrorcellerna kvar. Över hela världen. Till det kommer de högerextremistiska terroristerna som vill rensa ut muslimer, vänsterelement och alla som ser annorlunda ut.

Risken är att medborgarna på sikt får vänja sig med att leva i polisstater med ständig övervakning och kontroller i parti och minut. Oskyldiga kommer att bevakas och fängslas. Det kan bli resultatet för att ”skydda” oss mot terrorn. Men än hur många poliser, militärer, vakter som rör sig på våra gator och torg så kommer det att smälla igen, och igen. Neofascistpartierna kommer att vinna mark i valen (det sker redan). Vad blir då nästa steg. Inbördeskrig? Ett rent och skärt religionskrig? Vi lever i en brytpunkt, i en farlig tid då det krävs politiker med huvudet på skaft och som inte reagerar i affekt.

Här i Umeå verkar det lugnt – just nu i varje fall. Solen lyser denna varma dag. Ska cykla ner på stan och träffa en gamla, god vän som jag inte sett på ett par år. Fika på NK. Ska väl innan det försöka skriva nån timme, sen stryka några skjortor jag tvättat rena från svetten som flödade under många och långa promenader i Stockholm. Artikeln till Provins är klar och skickad. Det var ett himla jobb med den då redaktören ville ha en artikel på 12 000 tecken med mellanslag och som skulle avhandla skillnaden mellan att skriva fiktiva romaner och en självbiografi.

För övrigt brände jag mig i går på ryggen, då jag liggande på magen läste en intressant bok.

Minns Utöya

Av Kent Lundholm, 22 juli 2016 kl 08:21, Bli först att kommentera

Sommarhettan håller i sig. Blå himmel. Den enda strimma av vitt som plöjer fram över himlen är utsläppet från ett av planen som startat eller landat på flygplatsen. De två senaste dagarna har jag inte varit ute särskilt mycket, förutom någon timme på balkongen, utan jobbat med en lång artikel som tidningen Provins beställt. Ämnet jag skrivit om är svårigheterna/möjligheterna att som romanförfattare lämna det fiktiva och skriva en självbiografi. Det är svårare än man kan tror att skriva sitt liv utan att få ”ljuga” det allra minsta. Men idag ska jag ut och gå, jag och min proppfulla skalle.

Fem år sen Utöya. Det man först trodde var en massiv terrorattack med ett flertal inblandade efter att regeringskvarteret i centrala Oslo blivit sprängt i luften, visade sig vara ett terrordåd utfört av en enda man: Anders Behring Breivik. Medan allt fokus låg på explosionen i Oslo, kunde högerextremisten Breivik ta sig ut till Utöya och metodiskt mörda 69 av ungdomarna som tillhörde Arbetarpartiets ungdomsförbund. När han senare greps och ställdes inför rätta så ville han inte kalla detta för mord, utan för avrättningar av vänsterelement. Han klev in i rättssalen och gjorde Hitlerhälsningen med ett snett leende på läpparna, fullt medveten om att salen var fylld med anhöriga till dem han mördat. Om ni ville veta mer om denne psykopat så kan jag rekommendera Åsne Seierstads biografi om Breivik: ”En av oss.” (Finns numera i pocket). En obehaglig bok, men kanske nödvändig att läsa för att vi ska inse att han inte är den ende av detta slag som finns mitt ibland oss. Det är inte enbart terror från IS som hotar oss, de högerextrema ligger också i startgroparna.

Vi vill att världens ska vara en trygg och begriplig plats att leva våra liv i, men när ondskan slår till faller allt i bitar. Hur försvarar vi oss mot terrorn? Vi kan titta bort för att inte själva bli inblandade och det gör vi ofta på grund av rädsla. Eller så kan vi sitta på distans, relativt trygga i våra sommarhus och hytta med näven och skrika: ”Skjut och bomba dom jävlarna!” Det är en komplex fråga. Även om man får stopp på kriget i Syrien, så har IS sina terrorceller kvar runt om i världen, samtidigt som de högerextrema kan komma att bli allt mer aktiva för att ”rensa ut” de som inte tillhör ursprungsbefolkningen.Terrorattacker är nog en av de alla fegaste krigsformerna.

För övrigt är jag handikappad. Saknar armbandsur. Jag går hela tiden och tittar på min högra underarm för att kolla tiden, men allt jag ser är hud och hårstrån. Skulle kanske skaffa ett sånt där festivalband där det står: Tafsa inte!

Etikett: IS

Ville inte veta

Solbränna och terror

Terror nu och då

Ondskans krig

Andfåddhetens tidevarv

Äta ägg med Trump

Varning för sumpgas

En lång färd mot Åsele

En farlig tid

Minns Utöya

Presentation

Samlade teman

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Arkiv