Kontroll och rädsla

Kallt ute, kallt inne. Måste gång på gång kliva upp och värma fingrarna under vattenkranen i köket. Tjocksockar på fötterna, långkalsonger och en tjock tröja kring min trinda lekamen. Fattas bara en toppluva. Översvämningar i Kalmar, drygt 40 grader kallt i Norrbotten. Vi är ett avlångt land med två olika klimat i söder och norr. Nu tycks dessa landsändar tala olika språk. Häruppe hörs allt mer av kravet på att Norrland ska bli ett eget ”land” och i söder svarar de: ”Tala högre, vi förstår er inte längre, lantisar.”

Men hur ska det gå till? Det gick ju inte ens att under ordnade former bilda en storregion mellan Norrbotten, Västerbotten, Jämtland och Västernorrland. Även i mitten av 90-talet var dessa tankar högaktuella, men då sket det sig när man inte kunde komma överens om det var Luleå eller Umeå som skulle vara ”huvudstad”. Den här gång är det möjligt att orsaken till kraschen var att man försökte bita över ett för stort köttstycke. Kanske skulle man ha nöjt sig med Norr- och Västerbotten? När det gäller att göra ”Norrland till ett eget land” så finns det andra värderingar som styr och vars undertoner känns smått obehagliga. Trenden finns över hela Europa. Åter till nationalstaten, gör dessa mindre och mindre, då folk inte längre verkar ha lust att umgås med andra än de som bor i grannbyn, om ens det. Att jobba övergripande för miljöfrågor, jakten på narkotika, ekonomisk brottslighet etc är inte lika intressant längre då EU anses ha blivit ett allt för byråkratiskt projekt som skickar pengar till en massa skumma fattiga, nya medlemsstater. Samtidigt som Norrland avfolkas och lämnas till sitt öde. I stort ryggar jag alltid till inför de nationalistiska tankegångar som i dag frodas och gror. Vi ska väl för tusan inte backa bakåt, när vi trots allt kommit så långt genom att ha rört oss framåt.

Rädsla är roten till mycket ont. Visserligen ska vi vara rädda för höga höjder, giftiga ormar och spindlar, sabeltandade tigrar, som är ett arv sedan vi var grottmänniskor. Men vi kan också bli rädda för att leva våra liv så till den milda grad att vi börjar kontrollera livet vi lever, plus våra närmaste, familj, vänner, biltrafiken, grönsaksdisken på Coop osv.. Då är det lätt att glömma bort att leva livet. Istället bygger vi skyddsmurar. Vi skaffar oss kunskaper för att bli allvetande, söker trygghet i alkohol, söker oss till svart-vita värderingar, allt sådant vi kan kontrollera våra och andras liv med. Till slut förnekar vi även döden, vilket gör livet än mer ytligt och meningslöst. Men vi har kontroll. Rädslan kan döda så väl livet som kreativiteten. Men blir rädd för att göra fel. Vi orkar inte stå ut med otryggheten, utan längtar tillbaka till livet med struktur, livet med ordning och reda. Finns det någon väg ut ur detta kontrolliv? Jo, men det kan göra ont, eftersom man måste utmana sina rädslor, de som styr kontrollerandet, och brottas på liv och död med dem. Rädslor går att besegra – och först när vi gjort det kan vi åter födas till våra egna liv. Först då närmar vi oss vår sanna identitet och våra Jag. Men många dör hellre än att möta sina rädslor och då handlar det ofta om de som fastnat i ett missbruk. En stor del i dagens främlingsfientlighet bygger till stor del på rädsla. Rädsla för det annorlunda – och sådant skrämmer slag på somliga.

För övrigt bottnar många rädslor i att vi ska bli övergivna. Detta gör oss oärliga och vi ljuger i tron att vi på så sätt ska få behålla kärleken.