Etikett: kontroll

Kontroll och rädsla

Av , , Bli först att kommentera 2

Kallt ute, kallt inne. Måste gång på gång kliva upp och värma fingrarna under vattenkranen i köket. Tjocksockar på fötterna, långkalsonger och en tjock tröja kring min trinda lekamen. Fattas bara en toppluva. Översvämningar i Kalmar, drygt 40 grader kallt i Norrbotten. Vi är ett avlångt land med två olika klimat i söder och norr. Nu tycks dessa landsändar tala olika språk. Häruppe hörs allt mer av kravet på att Norrland ska bli ett eget ”land” och i söder svarar de: ”Tala högre, vi förstår er inte längre, lantisar.”

stornorrland

Men hur ska det gå till? Det gick ju inte ens att under ordnade former bilda en storregion mellan Norrbotten, Västerbotten, Jämtland och Västernorrland. Även i mitten av 90-talet var dessa tankar högaktuella, men då sket det sig när man inte kunde komma överens om det var Luleå eller Umeå som skulle vara ”huvudstad”. Den här gång är det möjligt att orsaken till kraschen var att man försökte bita över ett för stort köttstycke. Kanske skulle man ha nöjt sig med Norr- och Västerbotten? När det gäller att göra ”Norrland till ett eget land” så finns det andra värderingar som styr och vars undertoner känns smått obehagliga. Trenden finns över hela Europa. Åter till nationalstaten, gör dessa mindre och mindre, då folk inte längre verkar ha lust att umgås med andra än de som bor i grannbyn, om ens det. Att jobba övergripande för miljöfrågor, jakten på narkotika, ekonomisk brottslighet etc är inte lika intressant längre då EU anses ha blivit ett allt för byråkratiskt projekt som skickar pengar till en massa skumma fattiga, nya medlemsstater. Samtidigt som Norrland avfolkas och lämnas till sitt öde. I stort ryggar jag alltid till inför de nationalistiska tankegångar som i dag frodas och gror. Vi ska väl för tusan inte backa bakåt, när vi trots allt kommit så långt genom att ha rört oss framåt.

mordpotatis

Rädsla är roten till mycket ont. Visserligen ska vi vara rädda för höga höjder, giftiga ormar och spindlar, sabeltandade tigrar, som är ett arv sedan vi var grottmänniskor. Men vi kan också bli rädda för att leva våra liv så till den milda grad att vi börjar kontrollera livet vi lever, plus våra närmaste, familj, vänner, biltrafiken, grönsaksdisken på Coop osv.. Då är det lätt att glömma bort att leva livet. Istället bygger vi skyddsmurar. Vi skaffar oss kunskaper för att bli allvetande, söker trygghet i alkohol, söker oss till svart-vita värderingar, allt sådant vi kan kontrollera våra och andras liv med. Till slut förnekar vi även döden, vilket gör livet än mer ytligt och meningslöst. Men vi har kontroll. Rädslan kan döda så väl livet som kreativiteten. Men blir rädd för att göra fel. Vi orkar inte stå ut med otryggheten, utan längtar tillbaka till livet med struktur, livet med ordning och reda. Finns det någon väg ut ur detta kontrolliv? Jo, men det kan göra ont, eftersom man måste utmana sina rädslor, de som styr kontrollerandet, och brottas på liv och död med dem. Rädslor går att besegra – och först när vi gjort det kan vi åter födas till våra egna liv. Först då närmar vi oss vår sanna identitet och våra Jag. Men många dör hellre än att möta sina rädslor och då handlar det ofta om de som fastnat i ett missbruk. En stor del i dagens främlingsfientlighet bygger till stor del på rädsla. Rädsla för det annorlunda – och sådant skrämmer slag på somliga.

För övrigt bottnar många rädslor i att vi ska bli övergivna. Detta gör oss oärliga och vi ljuger i tron att vi på så sätt ska få behålla kärleken.

Klossarna styr mitt liv

Av , , Bli först att kommentera 2

Vaknade vid femsnåret våt av svett och med ett obehag i kroppen. Under hela mitt liv har jag kämpat och sökt strategier för att överleva, något som var aktuellt under mina unga år då jag ännu inte fått mina diagnoser och då livet var ett skrämmande mysterium. Jag har kämpat ännu mer under ”vägen tillbaka” för att bli en fungerande människa och nyckeln till det har varit struktur och att erkänna och acceptera min begränsningar jag. Har inrättat mitt liv i klossar. Kloss 1: 1-2 timmar uppvaknande och en väntan på att medicinen ska börja fungera. Efter frukost vid halvsex så börjar jag skriva och det är kloss 2. Ofta orkar jag skriva fram till tio-elva (med flera avbrott), sedan börjar det knastra och tjuta i mitt huvud och då vet jag att stresshjärnan börjat larma. Kloss 3 är vila mellan elva och ett, då jag ibland sover en stund, men ofta slötittar jag på TV, typ SGI 1 Stargate. Det är lagom fånigt. Kloss 4 är mellan 14-17 och då handlar det ofta om ärenden typ apoteket eller kanske köpa julklappar. Kloss 5 som inträffar vid hemkomsten då hjärnan kokar igen. Kort vila. Kloss 6 middag, börja varva ner inför kvällen, ta mediciner i rätt tid, invänta sömnen som brukar komma vid 12-01. Sedan vaknar jag vid fyra-fem.

planeringTID

Så ser mina dagar ut. De dagar jag har framträdanden på kvällen brukar det inte bli mycket gjort under dagen.Jag samlar kraft och mod inför kvällen, eftersom mina 1,5 timmar på scener musten ur mig – samtidigt som det stärker min jag-känsla och min självbild. Detta låter kanske som ett tråkigt och väldigt inrutat liv, men jag har inget val. Om det sedan sker plötsliga oplanerade förändringar, något som bryter mot strukturen kan en överraskning riva rejäla hål i min sårbarhet och släppa ut mängder med oro och ångest. Som i går när en av läkarna glömde bort att skriva ut en av mina mediciner, en medicin som jag stått på i över ett år och som hjälper mig att slappna av när jag drabbas av min stresshjärna och på så sätt minska riskerna för en ny stroke. Först blev jag rädd, sedan ledsen för att vid middagstid bli rejält förbannad. Nu bär  jag mest omkring på en känsla av att vara övergiven, bortglömd.

timmerhuggare

Angående detta om att leva med struktur, så gjorde nog många det förr i tin, som när pappa var ung. Skillnaden var att han och de andra männen inte hade något inflytande över sina liva och att strukturen bestämdes av andra. För min far var det timmerskogen om hösten och vintern, flottningen på våren, skogsdikning, plantering och släcka skogsbränder om sommaren – och däremellan klyva ved, ta hand om kräka däri lagårn och slåttanna. År efter år.

En gubbe hemma i Baklandet sa en gång:”Om hä int jer en gråhunn, va fan jer då för en hunn?” Ja, vilken hund kunde det vara. Tycker mig minnas att det var någon utifrån som kom på besök och hade skaffat sig en renrasig hund vars ras omöjligt kunde uttalas. I Baklandet fanns ju mest blandrasiga hundar. Det var inte bara folket som var det, utan även hundarna – nalta eljest.

För övrigt kommer jag denna dag inte undan ett nytt besök på apoteket. Kanske dags att flytta in där.

 

 

Kaos och andlighet

Av , , Bli först att kommentera 2

Vaknar till en grå dag. Det snöar på sina håll i landet, men längst kusten i Västerbotten ska det på sin höjd falla lite regn och vara cirka fyra plus. Låter bra då Lena ska köra sin lilla bil till Skellefteå – med sommardäck. Underkylt väglag är farligt. Minns en gång för länge sedan, på den tiden jag körde Volvo Amazon, vilket var en rolig bil att sladda med under kontrollerade former. Det stora problemet var att denna framtunga, bakhjulsdrivna bil sladdade mest hela tiden. Jag och en kompis skulle till Vilhelmina. Vi åkte från Lycksele för si så där 30 år sedan.

ishalka

Det var i november, snöfritt, men det regnade – och så frös det till. Bilen gled i sidled även när jag bromsat in och stannade precis innan diket tog vid. Hjulen snurrade, vi kom oss inte ur fläcken och jag föll ett par gånger på isgatan som nu bredde ut sig de tio milen fram till Vilhelmina. Det var då jag fick den smarta idén. Jag tog mig ner i diket och ut i skogen och började kånka fram den ena stora stenen efter den andra, som sedan lades i bagaget. När bakdelen av bilen tyngdes ner och gav en jämvikt till motorn i fronten, fick bakdäcken bättre kontakt mot underlaget och jag kunde köra, typ 30-40 km/h. Det tog en evighet att köra till Vilhelmina, men vi höll oss på vägen. Efter denna händelse körde jag året runt omkring med tegelstenar och gråstenar i bagaget i de två Amazoner jag kom att äga i mina unga år.

Det troende livet blir lätt till en dårskap för de som inte tror. Men så är det också svårt att med ord förklara tron för en annan, att beskriva något som inte går att se, att ta på. Möjligt kan man skapa en nyfikenhet hos tvivlaren, peka ut riktningen och berätta om den väg man måste följa. En människas inre liv är ibland bara en vag känsla av att det finns något mer, att det finns ”något” som är större än jag, men som inte går att nås genom intellektet eller att beskriva på ett ”vetenskapligt” sätt. Eller som hjärnkirurgen sa: ”Jag har opererat hjärnor i över trettio år, men har ännu inte sett en enda tanke.”

andligheten

Men det är väl därför som det kallas för tro – och den tron är min. Jag är en stillsamt bekännande kristen som sällan går i kyrkan, som aldrig ber och sällan predikar. Min tro hjälper mig att förstå det som sker inom och utanför mig själv, och tanken av att det finns ”något som är större än jag” tar bort stora delar av mitt kontrollbehov. Jag får sinnesro av att acceptera det jag INTE kan förändra. Det ger utrymme till att skaffa mod för att förändra det jag verkligen kan påverka och förändra.

Min f.d svärmor har dött. Det var en mycket snäll och glad kvinna som jag kom bra överens med. Det fanns solsken i hennes leende. Vila i frid!

Pojkeikrig

Såg som vanligt på morgonnyheterna i SVT (I TV 4 äter de ju mest paj och dricker dyra viner), och får allt mer känslan av att världen håller på att falla samma, att den inom kort kommer att slitas ut och itu. I Mellanöstern pågår ett vansinnigt krig där alla tycks slåss mot alla, med enda mål att hinna dräpa så många som möjligt. Kaos råder och i det får ondskan fritt spelrum.

För övrigt säger jag bara: Livet är kort, kyss mig långsamt.

 

När känslorna styr

Av , , Bli först att kommentera 0

Klarade vargtimmen. Morgonrodnad över Anderstorp i AIK-land. Åker till Umeå idag för att träffa lite folk, ta några prover, pusta ut för att fram mot helgen återvända och ladda för Skellefteå berättarfestival. Fyra framträdanden tillsammans med Linda Marklund, plus att vi är inbjudna till måndagens invigning och torsdagens mingelfest. Jag känner mig trött och sliten. Kommer att tvingas uppbåda alla mina reservkrafter för att orka med den veckan.

Neat

Genom känslorna kan vi förstå och uppfatta världen, men eftersom världen uppfattas i betraktarens ögon, skiljer sig bilden från person till person – inte minst tolkningen. Att oroa sig för mycket tär på kroppen, men det är minst lika farligt att inte oroa sig alls, eller att oroa sig över fel saker. Det senare är lätt hänt ifall man inte kan begripa eller förstå sig på vad som händer i tankarna, känslorna och än mindre i kroppen. Då kan man bli sin egen stora gåta. Känslorna uttrycker vi genom ord, men än mer genom kroppen, gesterna och ansiktets mimik – en darrande läpp, en rynkad panna, ett par kisande ögon. Känslorna är kopplade till tankar, som blir till beteenden. Vi kan vara mer eller mindre styrda av känslorna, som när humöret ändras blixtsnabbt. När känslorna styr, så kopplas förnuftet bort.

Amygdala är två mandelformade hjärndelar som sköter minnen som är kopplade till känslomässig  situationer. Den hör till limbiska systemet, eller det som kallas för ”känslohjärnan”. Amygdala har som uppgift att hantera våra negativa känslor. När vi blir rädda sänder amygdala ut signaler så att stresshormonet adrenalin skickas ut i kroppen och gör oss beredda på att fly eller slåss. Larmet från amygdala får oss att begripa att det är farligt med giftiga ormar, sabeltandade tigrar och allt för branta stup; det är helt enkelt urgamla egenskaper vi ärvt från grottmänniskorna. För att reglera dessa känslorapporter använder vi hjärnbarken och pannloben, så att vi kan värdera känslorna som dyker upp.

Med ADHD följer en dålig impulskontroll. Känslor dyker blixtsnabbt upp, utan att förnuftet hinner göra en analys. En märklig känsloreaktion vid ADHD är att man blir ledsen, rent av deprimerad efter en ”seger” eller ett lyckat genomfört projekt. Det låter konstigt, men så kan det fungera. Det har att göra med att den stimulans som hjärnan fått under ”kampen” för att nå fram till segern plötsligt upphör. Man har vunnit, men sörjer. Jag har upplevt detta flera gånger i samband med att mina romaner blivit släppta. Efter år av intensiv kamp, så står jag där med det första exemplaret i mina händer – och känner sorg. Knäppt, men sant.

20160203_064750

Att ta kontroll över sina känslor kan vara lättare sagt än gjort och det tar tid och kräver en hel del tålamod.Vi kan träna oss att ge ord åt känslorna, ge dem färger, olika grader av ljus eller mörker, för att på sätt satta hjärnbarken i arbete. Genom att observera och beskriva, så kan känslorna bli begripliga. Ett av de mest karaktäristiska symtomen för oss med ADHD är svårigheterna att reglera aktivitetsnivån, vilket kan leda till att ett barn inte klarar av att öppna skolböckerna och en vuxen som omöjligt kan förmå sig att plocka upp räkningarna från golvet eller ge sig i kast med berget av disk inne i köket. Det låser sig.

Med stigande ålder blir det allt svårare att kämpa emot sin ADHD. Tröttheten infinner sig. Jag känner den tydligt, men så har jag ovetande fört en livslång kamp mot alla ”knäppa” symtom som kommer från denna bokstavskombination, som dessutom gått armkrok med min bipolära sjukdom. Strategierna som tidigare varit nödvändiga för att klara ”livhanken” orkar jag inte alltid fullfölja. Jag har kämpat och kämpat, men med ålderns rätt tar energin slut. Det är inte ovanligt att detta tar sig uttryck i depressioner, ångest men även kroppsliga smärtor, vilket det på senare år gjort.

Men trots tröttheten har kampen fortsatt. Jag har förlikat mig med min ADHD och accepterat det som varit och som hänt. Än hur snett det emellanåt gått, än hur mycket jag förlorat på vägen, så tillhör detta det förflutna. Det enda jag kan göra är att se dagens verklighet som den faktiskt är, utan att grunna så mycket på hur den borde vara. Att älta det som varit, skapar bara bitterhet och i slutänden depressioner. Det lönar sig alltid att reflektera över sitt beteende, i stort som smått. ADHD leder ofta till att vissa beteenden ”automatiserats” och detta utan att man reflekterar över det. Vårt beteende handlar om allt vi gör, både det som andra kan se oss göra och om inre handlingar som våra tankar och känslor. Även om hur kroppen reagerar. Genom medvetenhet kan vi bryta en hel del av allt detta automatiska. Därför är det klokt att försöka ta reda på vad som triggar igång symtomen i ADHD, vad det är som gör en sårbar, som får hela havet att storma, så att man tappar kontrollen. Kontroll är nyckelordet.

För övrigt ser jag nu, medan jag suttit vid köksbordet och skrivit denna blogg, att solen hänger två knogar ovan radhuset mitt emot. Mer sol, mer vår och sedan en varm, intensiv och lugn sommar. Då blir allt bra.

Beställ min bok ”Spring Kent, spring!” som handlar om mitt hemliga liv tillsammans med ADHD, bipolär sjukdom och åt helvete för mycket alkohol.

Omslag_Spring_Kent

BESTÄLL >>> Ord&visor förlag

 

 

           

Speglarna i hjärnan

Av , , Bli först att kommentera 2

Dis, dimma utanför mitt fönster. Grått så att det räcker till.

I varje möte läser våra spegelneuroner in stora mängder med information – innan vi hinner bli medvetna om det. Ifall ett hot upptäcks, en rynkad panna, stirrande ögon, höjda ögonbryn, så tar det bara en kvarts sekund innan larmet går. fly eller slåss. Först sedan kommer analysen: stämmer detta eller var det en feltolkning? Spegelneuronerna gör oss till härmapor – då vi står framför varandra och gör samma kroppsrörelser, byter leenden, nickar samtidigt och gäspar den ene så gäspar snart den andre. Det blir ett sätt att känna in vad den andre känner. Det finns alltså en koppling till vår förmåga att känna empati.

Läste att de som botuxbehandlat sina ansiktet och på så sätt raderat bort delar av mimiken är sämre på att tolka andras ansiktsuttryck. Kan nog ligga en hel del i det för det är ju inte lätt att läsa ut något i dessa ansikten med sina strama, stora läppar och totalt rynkfria kinder och pannor. Sedan finns det något som heter prosopagnosi, ”ansiktsblindhet”, en oförmåga att känna igen ansikten. Nåväl, genom våra spegelneuroner ökar vår förmåga att förstå andra människors handlingar. Detta sker per automatik, vilket gör att det sker misstag, totala missbedömningar. Att helt lita på sin ”magkänsla” kan vara förödande. Vi får inte glömma att vid sidan av detta automatiska har vi vårt analytiska system, vår samlade erfarenhet. Sedan tror jag att empati inte är något givet utan något som vi måste ”träna” oss till.

För övrigt har vuxenmobbare låg självkänsla, lite empati och de skyller alltid sina brister på andra eftersom de alltid har rätt. De är långsinta, vägrar att förlåta och är totalt ointresserade av att reda ut sina misstag. De är ofta sjukligt misstänksamma och brottas med sin ständiga svartsjuka. De mobbar för att få kontroll, makt. De vill aldrig sluta fred.