Etikett: rädsla

När känslorna styr

Av , , Bli först att kommentera 4

Tack Ester!

Ett år och fem månader av dagligt skrivande, i snitt 8-10 timmar per dag, ofta med start vid 03-04-tiden, då jag ändå inte kunnat kunnat somna om. Även om jag skrivit så intensivt, har det inte varit under något maniskt tillstånd. Däremot har det under hela skrivandet funnits en hotfull känsla av att inte hinna skriva klart i tid. Sjukdomarna (Parkinson, stroke, diabetes och högt blodtryck) har under skrivandet när som helt kunnat göra mig liggande, rent av skickat mig raka vägen in i döden. Nu ligger makten över det jag skrivit samman hos min förläggare. Jag är inte orolig att han refuserar mig, men jag kan inte längre påverka romanens fortsatta liv. Jo, jag har svårt att släppa ifrån mig saker och ting. Det ligger i min natur.

Att lämna ifrån ett manus, en bok, skapar en sorg. Jag är nu fråntagen den flykt i tillvaron som skrivandet varit. Det är väl ungefär som en yrkesaktiv person känner sig första tiden efter pensioneringen. Skillnaden är att jag kan skriva ända in i döden. Jag bär min arbetsplats inne i mitt huvud och följer mig vart än jag går.

Funkar illa i verkligheten
Jag har ofta fungerat illa på de verkliga arbetsplatser jag besökt. Funkar dåligt i grupp, har svårt att bli hängiven av de uppgifter jag blivit påtvingad – mycket beroende att jag redan haft ett ”jobb”, så när arbetskamraterna engagerat sig i arbetsplatsmöten och dylikt, har jag varit frånvarande i mitt inne i skrivandet inne i mitt huvud.

Jag har inte varit lätt att umgås med, just på grund av min oförmåga att vara närvarande i Nuet, att jag alltid varit nån annanstans. Sitter man som jag 1.5 år och dagligen lever i en Estervärld är det klart att jag blir en trist person att umgås med.

Min annorlunda hjärna
Det ska tilläggas att min hjärna inte är lik många andras hjärnor. Jag uppfattar världen annorlunda än vad alla andra gör och det har att göra med att min hjärnas funktioner blivit en aning bakvända. Jag har som sagt svårt för att vara i Nuet då jag ofta blir uttråkad av verkligheten. I mitt yrkesverksamma liv har jag ofta tröttnat på arbetsplatsen, jobbarkompisar, rutinerna och då impulsivt och illa genomtänkt sagt upp mig och bytt arbete, bostadsort, ibland vänner i tron att få uppleva nåt nytt, nåt mer spännande men efter ett tag så har jag åter drabbats av långtråkigheten och bytt, och bytt jobb.

Är en känslomänniska
ADHD är som om att ha en ständigt brummande och gående motor inne i skallen. Att jag dessutom drabbades av Bipolär sjukdom kom ju att bidra till min märkliga personlighet. Att vara nära mig har nog varit som att tassa fram över ett minfält. Jag har varit och är en känslomänniska och då menar jag att känslor i mångt och mycket har styrt mina handlingar, mitt liv. Fram till de två åren av KBT-terapi (2013-14) var det rädslan så dominerande i mitt liv. Blev rädd för allt, blev till och med rädd för att bli rädd. Men det tog den skickliga terapeuten ur mig. Tack och lov, annars hade jag varit död vid det här laget. Jag hade aldrig med denna rädsla i huvudet klarat av att hålla mig nykter som jag nu varit i drygt tio år.

Stark impulsivitet
Mina känslor visar sig direkt. Det sjuder inte först, inte heller puttrar det i gryta. Grytan kokar över direkt. Det beror på min avsaknad av det filter som de flesta har: Oförmågan att kunna dölja vad jag känner. Hör eller ser jag nåt som retar upp mig eller tråkar ut mig, kan jag inte förställa mig och hålla med. Känslorna styr. Mina impulser går direkt in i känslocentrat, utan att ta en omväg (som alla andra gör) förbi förnuftet i pannloberna. Jag ”vaknar till” när jag sitter och stånkar och stönar, himlar med ögonen, suckar djupt och ruskar på huvudet. Jag är chanslös. Känslor har redan tagit över.  Jag kan bara säga förlåt – men förklaringen är att jag saknar förmåga att förhindra det som sker med min kropp och med mina miner. Klart är att detta ställt till besvär för mig under livets gång.

Är empatisk
Men lika blixtsnabbt som min hjärna försätter mig i mina känslors makt, lika blixtsnabbt kan jag läsa av en annan människas känslostatus och se förbi ett tillgjort och falskt leende, med en snabb blick kombinera det som sägs med dennes minspel, kroppsspråk och tonläge. Det har även gjort mig till en empatisk person med god förmåga att känna medlidande. Även det en bit av mig som som skapats ur mina neuropsykiatriska funktionshinder. Sen ska det tilläggas att min Parkinson och det stenansikte som sjukdomen (brist på miner) inte gör saken bättre. Vad arg du ser ut, kan nu få höra. Då jag i själva verket är glad.

Jag kan även älska intensivt, kan stundom vara rolig (inte bara vara uttråkad och sur) och det händer ofta spännande saker kring mig – om jag nu även ska våga säga nåt positivt om mig själv. Min ADHD har ju även hjälpt mig att få saker och ting gjorda – tack vare min impulsivitet. När jag skriver om mina tillkortakommande är det lätt att framställa mina sämsta sidor, men glömmer bort mina goda egenskaper. Jo minsann, jag har sådana. Skulle tro att det är skammen som får mig att alltid tjata om mina tillkortakommande. Skammen som vuxit fram ur det faktum att jag är och känner mig annorlunda. Då är det lätt att inbilla sig att det är mitt fel att jag föddes till den jag blev. Det är så som skammen arbetar inne i en människa som är eljest.

Superfokus på skrivandet
För att återknyta till mitt intensiva skrivande och sorgen att lämna ifrån sig ett manus – och att leva intensivt i olika projekt, så kan vän av ordning säga: Men när du skriver verkar du inte bli uttråkad. Du säger inte upp dig mitt i ett romanbygge, du kan sitta still och vara fokuserad. Jo, det finns en förklaring till detta. Det har med min knasiga hjärna att göra.

Det är ganska vanligt vi med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (som inte är sjukdomar) har en förmåga att skaffa oss specialintressen som slukar mängder med tid. Om vi är usla att överblicka livet i stort, så kan vi bäst på rabbla kungalängder, styrketräna, springa fort, lyssna på märklig musik eller som jag ständigt skriva, först genom dagböcker, sen blev det noveller och romaner. Skrivandet blev mitt specialintresse. Kanske är det ett sätt att dölja sina övriga brister, mina vita fläckar som jag har kunskapsmässigt.

Skulle nån högfärdig typ tycka att det är underligt att jag inte vet vad transitiva verb är, inte heller kan skillnaden på komparativa och superlativa adverb, så kan jag leende kasta fram sju romaner och säga: Men lik förbannat kan jag skriva böcker! (Är ju dessutom dyslektiker …)

Leva eller överleva

Av , , Bli först att kommentera 8

Så mycket tid har gått åt till att överleva, att det knappt att blivit nån tid över till att leva. Livet, det jag levt, har bestått av så många faror, så att merparten av de känslor jag känt mest bestått av rädslor. Rädslan har ställt sig i vägen för glädjen, nyfikenheten och ibland även för kärleken. Livet kan bli riktigt trasslig då man är rädd för att leva och rädd för att dö – på en och samma gång.

Klart att jag begriper att valet att välja livet är det bästa för mig. Men det är ta mej tusan inte så enkelt. Det funkar inte så att man vaknar en morgon, reser sig upp och utropar: Nä nu jävlar ska jag leva livet. Att bli en överlevare är något som är djupt rotat i min personlighet. Om det dessutom är så att man varit nära Döden några gånger, så åker garden upp. Slappna aldrig av, för då smäller det!

Från och med att jag med hjälp av KBT-terapi lyckades släcka ut de fobier som vuxit fram i mig, så verkade jag sänka garden så mycket att de kroppsliga sjukdomarna ersatte de psykiska. Slag i slag kom de och tvingade mig att återigen att försöka överleva den stroke jag drabbades av.

Stroken högg sig fast i lillhjärnan och jag var några millimeter från döden. Några millimeter till och proppen hade fastnat i hjärnstammen och jag hade dött på golvet i arbetsrummet. Jag kämpade i 45 minuter för att överleva – då jag kröp fyromfot eller ålade runt lägenheten för att finna mobilen. Ett par år senare började jag snubbla, falla och vingla som om jag vore drucken och 2019 fick jag diagnosen Parkinson.

Nu sitter jag isolerad sen 32 dagar och försöker överleva coronavirus och Covid-19. Livet? Ja, det finns väl nånstans därute. Här i min tvårummare håller sig livet undan. Här överlever jag.

Begreppet överlevare används ju även som ett epitet för de som överlevde Förintelsen under 2:a V-kriget. Medan miljoner dukade under av nazisternas utrotningsexperiment fanns det en grupp som lyckades överleva – mot alla odds. För många av dess överlevare, fann de vägen tillbaka genom att viga sina liv åt att vittna om nazismens ondska. Vet inte om dessa överlevare lyckades återfinna lyckan i att i nuet leva sina liv. Jag har en känsla av det måste ha varit svårt. Det fanns ju även många överlevare som aldrig berättade nåt om vad de upplevt. De bar på hemligheter.

De överlevare jag försöker beskriva har ofta tidigt i livet blivit bekanta med Döden och blivit så skrämda att Livet hamnat i skymundan.Man börjar tidigt att gå på tå för att undvika alla faror. Livet påminner om ett minfält med nergrävda hot. Överallt dessa faror som lurar runt hörnet. Inte ta några onödiga risker. Alltså, ge tusan i att dö. Vägra släppa taget, trots att naglarna lossnar. Lidandet blir ett naturligt tillstånd – man lider till och med i förväg; plågas av allt som ännu inte inträffat – men kan inträffa. Även om risken är 0,000000001 procent. Ja, ni hör så dumt. Men en överlevare väljer inte.

Några drömmar om nåt bättre har man inte tid att unna sig. Eller, så blir man rysligt effektiv, en arbetsnarkoman som skyndar sig sig fram genom tillvaron för att hinna med så mycket som möjligt ”innan det smäller”. Fastnar i olika projekt och när ett är klart så kliver man in i nästa. Så undslipper man ångesten – och naturligtvis att leva livet.

Det väl för fan bara att bestämma sig för att välja livet, att utmana alla de rädslor som begränsar en, spotta i händerna och njuta av Nuet och livet. Tänk om det vore så enkelt … Det är ju inte helt ovanligt att i överlevarnas mörka klangbotten finns en rad psykiska åkommor som begränsar ens vilja och valmöjligheter.

Så detta med att överleva och leva är komplicerat och inget som man förändrar från en dag till en annan. Överlevnadsstrategin växte i mitt fall fram redan i barndomen och har sen följt mig genom livet. Har det inte varit så att jag på egen hand försökt uppsöka Döden så bär jag på sjukdomar som när som helst kan slå mig till golvet. Vad som kom först vet jag inte riktigt – om det var den psykiska ohälsan eller mina somatiska sjukdomar. Än knepigare blir det om man lägger till genetiken – den genetiska ärftligheten. Det sociala och kulturella arvet. Det jag såg och hörde som barn kanske fick mig att omedvetet att spegla mig den strategi som en överlevare använder sig av. För att … överleva. 

 

 

© Kent Lundholm 2020

Om att göra gott

Av , , Bli först att kommentera 6

Vi lever i en farlig tid. Något vi får veta i parti och minut. Ständigt dessa presskonferenser där i stort samma saker sägs om och om igen, dag efter dag. Eftersom vi är så funtade att dåliga nyheter stannar kvar längre i minnet, så faller de goda nyheterna snabbt i glömska. Men glöm inte allt gott som görs i denna värld, inte minst av de på våra sjukhus, som med livet som insats, gör allt för att rädda de som drabbats detta elaka coronavirus och utvecklat Covid-19.

Vi människor är helt enkelt lagda för påverkas starkare av det otrevliga och hemska, än de trevliga möten och upplevelser vi haft och gjort under dagen. Dessa reaktioner kommer från den tid då vi reste oss på bakbenen och bodde i grottor. Fly eller slåss. Amygdala, en liten knöl i vår hjärna ”spelar in” allt farligt (som en bandspelare) för att vi ska bli rädda när en liknande situation dyker upp igen. Vi är helt enkelt programmerade för att bli rädda. Men det betyder inte att vi är fångar i den känslan. Vi har kommit en bra bit på vägen om vi är medvetna om hur vi reagerar vid rädsla – som ofta sker per automatik.

Rädslan som ofta förknippas med ett hot leder till att stresshormoner frigörs, hjärtat slår fortare, blodtrycket ökar, musklerna sväller och vi gör oss beredda att slåss för våra liv – eller springa fort som tusan. Så i tider som dessa, så sitter vi framför vår TV och suger åt oss allt det negativa och blir stressade som tusan. Det är då som vi ska försöka få fart på pannloberna. Det är genom dem som vi kan bli logiska och använda vårt förnuft för att kunna analysera den hotande faran.

Vi är en nation i kris, en hel värld hotas. Eftersom vi är sociala varelser vill vi tillhöra en gemensam grupp. Just nu är vi alla svenskar; idag håller vi ihop i striden mot ett elakt virus. Vi är som grupp hotade. Vi flyr inte, vi tar strid. Sådana här gånger kan vi dra nytta av reflexerna, omedvetet, och sluta leden för att avvärja hotet.

Läste om en forskning på de människor som inte verkar kunna bli rädda och hos dem kunde man se att deras amygdala var mindre än normalt. Trots att de hänger i två fingrar 300 meter upp på en klippvägg, åker störtlopp från bergstoppar, ställer sig i boxningsring, kör bil i 180 km/h längs isiga, kurviga och smala vägar, springer mot fiendens linjer, över ett minfält i tron att de är odödliga, vill inte rädslan infinna sig. Gruppen med en för liten amygdala lever oftare ett kortare liv. Orädda går de mot döden.

Summa summarum är  det viktigt för vår överlevnad att vi kan känna rädsla. Men det är viktigt att vi använder pannloberna för att analysera rädslan, för vi kan ju omöjligt gå omkring och vara rädda hela tiden, dygnet runt. För det torde väl leda till en hjärtinfarkt. Rädsla i kombination med bristen på kunskap brukar leda till fördomar. Då kan man lätt få för sig att man vet varför folk är si eller ås, varför vissa händelser drabbar oss. Fördomar brukar ofta alliera sig med lögnerna.

Vi måste försöka att se genom bruset av dåliga nyheter. Tänk på allt gott som sker – dagligen. Ungdomar som går och handlar mat åt tant Hulda tre trappor upp, krögare som lagar gratis mat åt uteliggare, forskare som jobbar 18 timmar per dygn för att finna på ett vaccin mot corona, alla de som rest till flyktinglägren för att hjälpa till och så vidare. Ta och försök att göra nåt gott varje dag. Då kan nämligen samma system som får oss att slåss eller fly, det limbiska systemet, ge oss en dusch av dopamin som skapar en känsla av lycka.

Sannerligen – vår hjärna är en märklig kemisk fabrik. Men vi kan faktiskt påverka den med våra tankar. Vi är födda med en fri vilja. Därför kan vi aldrig säga: Jag lydde bara order.

För övrigt är rädsla är bara en känsla.

Jag och Bror Duktig

Av , , Bli först att kommentera 5

Efter att ha levt bland flyttkartonger, kassar, plastsäckar sen i november, då flyttplanerna blivit ändrade flera gånger, så har dammallergin gjort mig hängig, täppt i näsan och stram i halsen och gett mig röda, rinnande ögon. Lägg  sedan  till torrhostan och man skulle kunna tro att jag blivit smittad av Coronaviruset. Men det är allergi. Är dock sen dryga veckan isolerad för att inte ”åka dit”. Jag är en så kallad högriskpatient med åkommor som diabetes, Parkinson, astma, stroke och med en riktigt usel kondis.

Men på lördag är det flyttdags. Äntligen – och med fasa. Jag måste ju glida fram lite på sidan om (låter hemskt). Utan att kunna hjälpa till. Jag lider dessutom av åkomman: ”Jag-kan-inte-be-om-hjälp-syndromet.” Nu har jag på sistone börjat be om hjälp, men det har suttit långt inne var gång. Jag har genom livet alltid varit en riktig Bror Duktig och betackat mig all slags hjälp. Fast jag vet ju att ber man om hjälp, så får man ofta hjälp. Tänkte på det när jag vid 02.00-tiden stod vilsen och trött och packade ett par flyttlådor. Just då, 02.00, kände jag mig vansinnigt ensam. Därinne i vardagsrummet var jag en bortglömd och kvarlämnad människa.

Trots att jag är en ”inomhusmänniska” som gillar att polemasa mellan rummen och göra det som faller mig in, så har själva situationen, med isolering och den påtvingade, ofrivilliga ensamhet, börjat göra mig till en mental katastrof. Det är klart, med ett faktiskt dödshot som väntar utanför ytterdörren, så kan en panikbenägen person som jag då och då förlora fotfästet. Under den senaste veckan har två läkare och sjuksköterska sagt att jag har så många riskfaktorer att jag kan stryka med om jag drabbas av Covid-19. Igår blev min kontaktperson inom psykiatrin förbannad då jag mumlade nåt om att ”klara mig själv.” Då fick jag svar på tal. ”Man skulle kunna tro att du är självmordsbenägen”, sa hon. Jävligt muntert, eller hur go vänner? Men det är svårt att att vara vidsynt och ödmjuk när valmöjligheterna tas ifrån en. Det är inte så lätt att kura skymning och mysa på soffan – med såna tankar snurrande, surrande i skallen.

I morgon måste jag ut i den vilda, farliga världen för att träffa två personer från kommunen. Ska underteckna hyreskontraktet. Istället för att ses på vicevärdens kontor där det kommer och går folk hela tiden, så träffas vi på minst två meters avstånd i min nya, helt tomma lägenhet.

Världen har blivit märklig. Världen är plötsligt mycket farlig.

Tänker på ”Pesten” av Camus och på den där afrikanska staden som isoleras på grund av att pesten slår till och på hur olika karaktärerna hanterar det ständiga dödshotet. En del uppoffrar sig för andra, somliga förtränger det hela och låtsas leva som vanligt, andra förlamas av rädsla, några försöker att fly. Men vad de än tar sig för så fortsätter pesten att släcka liv efter liv. Mekaniskt. Supersmarta människor som slås ner av ett osynligt korkat virus. Intressant är att boken tagit slut i stort sett hela Europa – en roman som kom ut 1947.

Nä nu jävlar får jag rycka upp mig. Har ju fått sova fem timmar, har en kopp  kaffe och en macka att se fram emot. Trösten är att jag nu har packat det allra mesta. Under tiden får jag stå ut allergin. Ska söka rätt på nåt roligt program på SVT Play.

 

Måste få skratta lite. Förr i tin var jag bra på att  skratta bort alla bekymmer. Gjorde i stort sett inte annat. Gapflabbade dag som natt. Måste återfå hoppet, för med hoppet följer framtidstron. Världen måste vara mer än fyra väggar.

Rädslan är ondskans vän

Av , , 2 kommentarer 4

En människas och en grupps berättelser är viktigare än vi tror. Dessa berättelser för det kulturella- och det sociala arvet vidare till nästa generation. Berättelser som förr var livsviktiga för vår överlevnad. Läste härförleden om kulturforskare som menade att man förr i tiden, när gällde gamlingar med uselt minne (demens), så var fullt möjligt att gamlingar med demens (?) helt sonika togs av daga för skydda och bevara familjens/gruppens muntliga traditioner. Men nog låter det hårt.

otzi-4038875_960_720

 

Om den demente gamlingen satte sig vid lägerelden och berättade följande: ”Detta utspelade sig för ett månvarv sen (när det skulle vara tre månvarv) när Bosse Björnfäll (när det istället var Arge Orvar) bet ihjäl en älg …” (som egentligen var en mus), satt de stopp gubbens usla berättande med att hugga fast yxa i dennes skalle. Det är väl en himla tur att släkt och vänner inte är lika hårda nu för tin. Som författare skulle jag ligga risigt  till.

hare-1634332_960_720

Jag satt även och läste om ondskan till en bit in på småtimmarna. Om vad som är ondska? Och hur vi ska skilja på ondska och en ondskefull handling. Om man nu kan det? Enligt en definition vill onda människor dominera, de vill känna makt. De har ett begär som måste bli tillfredsställt och gör därför vad som krävs för att stilla begäret. Men först avhumaniseras offret genom att dela upp dem i VI och DOM; då blir offret ett redskap.

soldiers-303473_960_720

I krig skapar man skapar man hela arméer av hatande, onda soldater. Först skapar man en stark, speciell gruppkänsla. Sedan får de soldaterna att inse/tro att de endast kan överleva ifall de håller DOM ANDRA borta. Gruppen är nu hotad. ”Dom andra” kan när som helst komma och ta deras liv. Nu ingjuter man rädsla i soldaterna och beskriver vad ”dom andra” brukar göra med sina offer. I detta läge ger man soldaterna fria händer att slåss för sina liv. Nu har de fått makt. Med rädslan som drivmedel blir de onda eller utför onda handlingar. Hur man nu ville se på det … Är personligen döless på ursäkten: ”Jag lydde bara order!” Det senare definieras av vissa forskare och debattörer som ”Den dumma ondskan”. Vissa människor har inte förmågan att se att det är ondska som får dem att göra ondskefulla handlingar. Det senare har jag svårt att köpa.

Men det finns så väl beskrivet hur extremister/terrorister säger sig ska göra onda handlingar i tron att dessa handlingar är goda. När de i grund och botten blivit vilseledda av vältaliga imaner, manipulerande sektledare och tanklösa politiska ledare.

war-2408702_960_720

Det spelar ju ingen roll hur man försöker definiera ondskan. Ont är ont oavsett varför en människa gör det, då vi ALLA ansvarar för våra handlingar. Jag minns skolårens mobbare. Mobbaren börjar säga elaka, förnedrande omdömen om offret, för att på sätt i avhumanisera offret; mobbaren vill dela upp oss i Vi och Dom. Nu kommer slagen, sparkarna och de nedlåtande hånskratten. Det lyser om mobbaren. Denna har makt över sitt offer och han kan gå hur långt som helst. Han känner njutning. Efteråt har mobbarens självkänsla (självbelåtenhet) vuxit.

fist-424499_960_720

Mobbing uppfyller det som har med ondskefulla handlingar att göra. I vilket fall som helst går mobbing och sadism hand i hand. Och sug på den här syrliga karamellen: Är det inte ondskefullt att stå vid sidan se på, utan att ingripa? Vi finns ju exempel på vad som kan ske när de GODA vänder bort blicken när ens broder skadas och plågas: Nazityskland 1933-1945.

För övrigt tror jag inte att vi helt och hållet kan utrota ondskan. Dessutom lever vi i en tid då folk tycks tro att man kan säga vilka nedlåtande saker som helst till en medmänniska. Det håller på att bli riktigt farligt att vara annorlunda. Är man det minsta eljest (fel kläder, hudfärg, har fel åsikter, är för dum eller för smart) så smäller det.

© Kent Lundholm

Rädslan tar makten

Av , , Bli först att kommentera 3

Höll mig inomhus, och svettades, när Lena under dagarna två åkte ut till Bölesholmarna för att sola och bada. Hör till min glädje att det ska bli mildare. 20 grader är klart bättre än 34 grader. Jag har solbadat färdigt.

Av våra känslor är väl rädslan den som kan styra våra liv allra mest. En vanlig strategi, som jag själv praktiserat genom livet, är förneka, stänga av och fly. Spring Kent, spring! Till slut blir man rädd för precis allting, vilket begränsar ens liv. Nu ska det sägas att rädslan är nödvändig. Möter vi en ilsken björn får rädslan oss att springa för livet. Rädslan säger till oss: nu börjar det att bli farligt, ta till flykten. Men när rädslan börjar inkräkta på allt i ens liv, kan det gå så långt att vi till slut blir rädda för att vara rädd. Det är då vi låser in oss, då som vi stänger av alla andra känslor, för att undvika rädslan. Till slut kommer paniken och vi blir än mer rädda.

abyss-2036211_960_720

Det är nu det krävs mod för att ta våga ta strid och utmana rädslan. En viktig känsla i denna strid är nyfikenheten, som hjälper oss att utforska och ställa  frågor: ”Och vad var det egentligen som gjorde att jag blev rädd den här gången?” Vi måste tillåta oss att känna känslorna, ge dem uppmärksamhet så att vi får chansen att öva.

Själv fick jag av diagnosen paniksyndrom i 20-års åldern. Till och från kom paniken att begränsa mitt liv enormt mycket. Var ju övertygad om att paniken och rädslan skulle dräpa mig. Förnuftet hade inte ens chans mot känslan. Jag blev inte av med eländet förrän jag blev drygt 50 år, då jag genom KBT fick hjälp att utmana rädslan. Det var en fruktansvärt jobbig och obehaglig träning, men till slut blev rädslan begriplig och snudd på ofarlig.

student-849825_960_720

Åren med panik och rädsla kom att göra mig kreativ. Genom skrivandet kunde jag fokusera på annat än att vara rädd. I mitt berättande blev jag medveten om mina problem och ville lära mig mer om dem. Jag bestämde mig för att att själv skriva mina manus; inte ge bort dem till nån annan. Visst, det gör ont att skriva om sin egen sårbarhet och sina tillkortakommanden.

KentPsy

I arbetet med min biografi ”Spring Kent, spring!” (2016) så tvingades jag återvända till situationer där det var mörkt och skrämmande. Men genom att stå för min sanning och att våga känna, inte fly, så kunde jag tolka mina reaktioner. Jag överlevde. För rädslan höll verkligen på att dräpa mig. Sedan har åren av ”dödskamp” satt sina spår i min kropp: diabetes, stroke, parkinson. Allt har sitt pris.

För övrigt är väl rädsla i kollektiv form det som skrämmer mig mest. Ridande på fördomar (som består av rädsla och okunskap) så pekas det åter igen finger mot de som är annorlunda, som inte lever sina liv som vi gör. Numera kan man ogenerat skrika: ”Kasta ut dom jävlarna! Åk hem till landet ni kom ifrån!”

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Ful gångstil

Av , , Bli först att kommentera 6

Chockades av gårdagens värme. Vi tog en promenad bort till Coop här på Anderstorp; en stilla vandring på tjugo minuter. Som tur var hade jag med mig stavarna att stödja mig mot. Särskilt hemvägen blev plågsam i hettan.

Kände mig som en ur Moses folk som irrade runt i öknen i fyrtio år. Min kondis är under all kritik – sedan går det åt en hel del mental energi då jag försöker lära om. Försöker att sluta släpa fötterna efter mig och att låta bli att vingla. Men herr Parkinson har redan tagit ett fast grepp om mig. Får fortsätta gå som  jag gör – eller som polaren sa: ”Ingen går så fult som Kent!”

Omslag

För några dagar sedan fick jag ett förslag till ett helt omslag till min roman ”Män som spelar schack.” Första sidan är helt klar, men det fanns en del ändringar att göra på baksidan, bokryggen och innerflikarna. När det är klart skickas allt, romantext och omslag till tryckeriet, så att jag ska få romanen i mina händer i augusti. Den måste ju vara klar till Boksläppet på Pilgatan den 5 september.

I eftermiddag blir det ett besök på Kyrkholmarna här i Skellefteå, för att lyssna på Lenas skönsjungande kör. Musik under det fria brukar vara underbart.

Kent oskarp

Tiden går och går i ett evigt flöde – och snart är juni slut och juli väntar. Efter juli börjar det så sakta dra ihop sig till höst. Förra sommaren, då allt stod i lågor och temperaturen låg stadigt på trettio grader, satt jag mest inomhus med ansiktet nån decimeter från fläkten, och oroade mig för att hettan skulle orsaka en ny stroke.Det jag mest minns från förra sommaren är just rädslan. Jag hade ju börjat få stora problem att gå och tog mig vissa dagar inte nerför trapporna. Först i februari fick jag diagnosen och därmed orsaken till min klumpighet och att jag under hösten börjat falla och bryta revbenen.

oz

För övrigt önskar jag likt lejonet i Trollkarlen från Oz att få en god portion med mod. Rädsla, särskilt den diffusa, kan verkligen begränsa en som människa (och som lejon).

Ville inte veta

Av , , Bli först att kommentera 4

Påskafton. Den stora ”firardagen” med påskägg som fylls med godis och borden som dignar av mat – inte minst av alla de äggrätter vi stoppar i oss. Men det är oklart vad vi egentligen firar under påskaftonen. Kyrkan tar det lugnt och är gudstjänstfri. Kanske pustar vi ut efter den ”deppiga” långfredagen och laddar istället inför påskdagen då Jesus återuppstår från dödsriket. Vad jag kan förstå så har firandet under påskaftonen mer att göra med folkliga kulturtraditioner än kristen tro. Så är det nog.

ägg

Glad påsk på er alla!

Efter att ha varit troglodyt under årets mörka månader, kliver jag åter ut i solljuset. Konstaterar att världen finns kvar. Det har varit en eländig höst och vinter. Vissa dagar har jag inte klarat av att ta mig nerför trapporna och ut i friska luften. Under hösten föll jag och slog mig rejält vid tre tillfällen. Klart att man blir skrämd. Mitt förnuft kunde inte dra rätt slutsatser – inte ens när stegen blev kortare, när fötterna fastnade i golvet, vänsterhanden började skaka i vila, och när yrseln tvingade mig att sätta ner arslet på närmaste stol.

rädsla

Jag ville inte veta. Blev allt mer rädd och skyllde på min panikångest och psykiatrin hakade på och erbjöd mig KBT-terapi. Men det var ju istället något annat som spökade. Nåt som fattades i min hjärna. För en dryg månad sedan fick jag domen. Dopaminet i min hjärna håller på att ta slut – denna kemiska budbärare som bland annat sköter om våra viljestyrda muskelrörelser. Dopaminet är också en nyckelspelare i vårt belöningssystem. Jag har ju hela livet haft brist på dopamin då jag har har ADHD. Men nu handlade det om en kronisk hjärnsjukdom då de nervceller som producerar dopamin sakta dör ut.

Jag lider av Parkinsons sjukdom. Den sjukdom jag minst av alla sjukdomar ville drabbas av. Ser framför mig hur pappa drabbades av sin parkinson och hur han till slut blev till en stenstod; en fånge i sin egen kropp.

Har fått en medicin som ska ersätta förlorat dopaminet och väcka liv i det som finns kvar. Medicinen har en hel del biverkningar, men några timmar per dag är jag ”normal” och kan utan besvär ta mig nerför trapporna. Under de timmarna är jag också produktiv, tänker klarare och inte minst så fungerar jag även socialt. Det senaste året har jag inte stått ut med andra människor och blivit tyst när jag hamnat i ett rum med fler än tre-fyra personer.

barnen

Barn väljer inte sina föräldrar. De barn som har haft oturen att födas av föräldrar som ställt sig utanför vårt rättssystem måste få samhällets hjälp. I ett civiliserat land tar vi hand om barnen. Vi straffar inte dem på grund av att deras föräldrar är ”knäppa” och farliga. Detta gäller förstås även barnen till IS-krigarna som befinner sig i Syrien. När det gäller barnen så är det inte mycket att snacka om, men vad det gäller deras föräldrar är det mer oklart. Men jag svårt att tro att alla av dem antingen ”bara” kört ambulanser eller lagat mat.

För övrigt är en hjälte en sådan person som trampar upp nya stigar åt sina efterföljare.

Empati och rädsla

Av , , Bli först att kommentera 3

Solen lyser. Dessutom är det pingst; en kristen högtid då vi firar den heliga Ande som gavs till apostlarna i Jerusalem. Dessutom är det, enligt Bibeln, första gången som tungotal förekom och 3000 personer döptes den dagen i Jesu namn till syndernas förlåtelse. Jag kan gott gå med att fira den Helige Ande. Däremot tycker jag att fånerier som att tala i tungor är ett av de värsta avarterna i den kristna traditionen. Det är lika fånigt som TV 5 ”Det okända”, då en massa skojare utnyttjar människor i sorg och förtvivlan. I den djupa sorgen är det inte helt ovanligt att minnesbilder omvandlas till ”verkliga” syner eller ljud. Alltså helt naturligt och har inget med galenskap att göra.

jesus-1248796_960_720

Igår var vi en sväng ut till Nydalasjön, närmare bestämt till Mammornas vik. En liten badstrand med långgrunt vatten, vilket passar småbarn och ängsliga mammor. Och en och annan pappa. När min dotter var liten, var jag ofta med henne till Mammornas vik. Det är 10 år sedan. Drygt. Men allt var sig likt. Några småungar som skrek på grund av kylan i vattnet, en pappa som försökte få fart på grillen, men det blev mest rök, och ensamma mammor som ställde fram saftflaskor och mackor på sandiga filtar.

Jag gläds åt att mitt blodsocker är relativt stabilt och lågt. Klart är att när mina inre, kemiska, bipolära processer sätter fart, så svajar blodsockret. Den inre stressen får kortisolet att flöda och det höjer blodtycket och blodsockret.

minnet

Lika lite som att somliga skulle födas onda, lika lite ska vi tro att empati är något beständigt. Empati, förmågan att sätta sig in i andra människors situation, är något vi ständigt, dagligen måste träna på. Vi måste alltså träna på att bli goda människor. Samma träningsprogram måste vi sätta upp för att bemästra våra rädslor och tygla vår impulsivitet. Vad gäller det senare så är en god regel att tyst räkna till tio innan man drämmer till med en ”sanning”.

För övrigt betyder ord något. Alltid.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Sårbarheten gör oss modiga

Av , , Bli först att kommentera 3

Det ser ut att bli en fin och solig dag. Mest blått däruppe och en morgontrött sol som försöker måla guldkanter på ett av de tunna molnen.

Vi är alla mer eller mindre sårbara. I mitt fall föddes jag med ökad sårbarhet, en känslighet, som ofta skrämde mig. Jag fick även en ökad sårbarhet för att i övre tonåren utveckla en bipolär sjukdom, vilket hände när jag var nitton år och gjorde lumpen. Då kantrade min värld och till slut blev döden den enda utvägen. Men jag överlevde. Med åren har jag förstått att sårbarhet inte har så mycket att göra med svaghet. Med hjälp av modet har jag kunnat använda sårbarheten till att öppna mig och visa vem jag egentligen är. Visserligen finns det risker med att visa sig sårbar, då man kan bli attackerad eller att man helt sonika står inför ett misslyckande. Men med hjälp av min sårbarhet och mina kreativa sidor har jag vågat berätta hur det känns, jag har vågat be om hjälp, vilket gjort mig levande.

20160315_163208

Hösten 2010 balanserade jag på den vassa egen. Efter år smärta och förtvivlan, efter miljoner lögner vågade jag till slut berätta hur det låg till. Jag bad om hjälp och blev räddad. För första gången vågade jag berätta sanningen om mitt liv, vilket lärde mig att förlåta och att åter börja älska mig själv. Jag överlevde igen. Jag började redan då att skissa på boken om mig själv, som publicerades 2016, sex år senare och som fick titeln ”Spring Kent, spring!”

Även om det gjorde ont ville jag ta kommandot över min egen livsberättelse – ville inte ge bort makten till någon annan att skriva den. Skrivandet hjälpte mig att fokusera och sortera mina upplevelser, det hjälpte mig att konfrontera mina rädslor och att bli av med min bitterhet. Skrivandet, kreativiteten, hjälpte mig att bita huvudet av skammen. Skammen kan verkligen bryta ner en människa, eftersom den riktar sig mot vilka vi är. ”Jag har misslyckats! Jag är en sämre människa!” Genom att berätta om min sårbarhet för några av mina medkännande vänner och genom att själv skriva om skammen, så dog den sakta bort.

För övrigt tror jag att de allra flesta av oss gör så gott vi kan.

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,