Tiden är ingenting.

Skrivit i timmarna två. Mening för mening, sakta fram mot slutet. Jag befinner mig i Baklandet där var och varannan gård står tom och där de som är kvar har fullt upp med att stå ut med sina krämpor och reta sig på de uselt underhållna vägarna. I övrigt är det dags att klä på sig och åka till tandläkaren. Förra gången satte han in en slags krona då en tand ramlat i bitar och meningen var att det idag skulle bli en enkel putsning – men nu har en stor bit av ytterligare en tand ramlat loss. Ja, denna förruttnelse. Vi kommer inte undan.

I afton kommer Lena i sin lilla japanska bil. I helgen ska vi på födelsedagskalas, då min barndomskamrat Peppe B. ska fira sin 60-årsdag. Vi har båda frågat oss: Var tog alla dessa år vägen? Nyss lekte vi cowboys och indianer i Maltträsk och korsade den iskalla bäcken genom bära tunga stenar och gå längs botten. Nu är vi 60 … Gubbar? Nja, vi är nog ännu smågrabbar i sinnet.

Tiden är ingenting.

För övrigt föds vi hjälplösa.