Kvart i sex. Solen lyser utanför mitt fönster. Skulle bara se slutet på en film, vilket ledde till att jag naturligtvis somnade på soffan och vaknade vid femsnåret med kläderna på, liggande i soffan – utan några som helt minnen av hur filmen slutade. Låg och läste en stund, sen klev jag upp och övergav tanken om att kunna somna om. Det är ungefär lika stor chans som att få en komet i skallen. Var ganska slut efter middagen, men så hade jag färdats tjugo mil i bilen och varit en av de cirka femtio som i Åmelse kyrka tog farväl av Ebbe.

Ebbe Brändström från Maltträsk var en betydelsefull person under min uppväxt. Han var en de personer som verkligen såg mig och hjälpte mig att överleva i en värld som ständigt skrämde slag på mig. Om jag verkligen kände Ebbe är svårt att säga, men jag lärde mig känna hans egenskaper och personlighet – men så tillbringade jag mellan årskurs ett och sju mer än 2000 timmar med Ebbe. Det var han som körde bussen mellan Baklandet och Lycksele, en färd som tog cirka en timme och femton minuter – enkel väg. Redan under första bussresan satte jag mig längs fram i bussen, på sätet bredvid honom. Jag var ju van att mest umgås med vuxna människor, då Bäckmyran tidigare tömts på varenda unge. Jag kom istället att mest leka med gamla gubbar eller lyssna på farmors märkliga berättelser. Så medan de övriga skolbarnen satt längst bak i bussen och delade på hemligheter, satt jag längst fram bland de vuxna. Ebbe pratade och rattade bussen, berättade mängder med små skämtbitar, analyserade världsläget och skattade ofta och gärna. Han skrattade med hela kroppen och var det åt något riktigt roligt, så böjde han huvudet bakåt och skrattade rakt upp i taket, vilket ofta skapade en oro i bussen då vägen var smal och krokig. Men det var aldrig någon fara då Ebbe skulle ha kunnat ratta bussen ända in i mål med förbundna ögon.

En rysning gick genom min kropp när en av Ebbes döttrar berättade att Ebbe ”hållit koll” på mig under årens lopp, under de drygt tio år som han bott på sjukhem efter en stroke. ”Han frågade ofta hur det gick för dig, om du skrivit nån ny bok. Jo, han höll koll på dig.” Kanske är det så att 2000 timmar tillsammans med en annan människa knyter fler osynliga band än vi kan ana.

Men som sagt – han såg mig. Han såg den lille, smale grabben med lockigt, vitt hår som hade svårt att sitta stilla och som blev orolig av att sitta instängd. Så jag fick följa med ut när mjölkkrukorna skulle lastas på och senare fick jag bli förste inplockare av postväskorna som hängde på rangliga pinnar längs vägen. Antingen hängde jag ut genom fönstret eller stod i den öppna dörren och fångade in postväska efter postväska. Alla dessa aktiviteter stillade oron i min ADHD-kropp och tog död på känslan av att ha långtråkigt.

Efter begravningen, vid kyrkkaffet, reste sig en efter en och delgav sina minnen av Ebbe. Jag satt länge tyst och undrade om jag hade något att tillföra, tills jag insåg att jag verkligen hade något att berätta. Om mitt bussåkande med Ebbe, om alla skratt, om vägarna vi färdades efter. Men jag berättade även kort om hans sårbarhet och hur han då och då gick till sin ”terapeut”, som var min mamma, för att prata ut, gråta en skvätt och sedan komma ut som ”en ny människa”. Det blir sällan en rättvis bild av en människa om man enbart beskriver det ljusa och allt skrattade. Vi människor är mångt mer komplicerade än så.

Idag ska vi besöka Lenas bror i hans sommarpalats. Någonstans utanför Botsmark. I morgon ska vi tvätta och stryka kläder, för att under måndagen packa våra väskor. Sen flyger vi söderut till Stockholm.. Vi får låna Uffe och Gabriellas lägenhet på Kungsholmen, vilket är guld värt. Resan avslutas med några dagar på deras ranch. Vi hoppas på sol och värme.

För övrigt har jag snart skrivit klar version 5 av romanen. Nu börjar det likna nåt – trots att den är på tok för lång.