Etikett: Maltträsk

Cykla längs svältsnören

Av , , 1 kommentar 4

”Klara, färdiga, gå!” Cykeltävlingen utspelade sig i slutet av sextiotalet i trakterna av Maltträsk. Solen brände. Jag, Peter och Anders hade länge talat om att toktrampa längs den mytomspunna cykelstigen. Färden startade vid Småberga, sedan cyklade vi i tre kilometer, mot Kammarberget och vände. Där tog nämligen denna cykelstig slut, eftersom Domänverket grävt ett djupt hål i marken. En gång i tiden hade det i dessa trakter funnits ett flertal cykelstigar. Men när traktorerna och maskinerna tog över i skogsbruket, fanns det inte längre bruk för smala cykelstigar.

Hur gick det med tävlingen då? Peter vann som vanligt.

Det skulle dröja många år innan vi kände till bakgrunden med cykelstigarna. Men vi var ursäktade, på den tiden var vi bara valpar.

cykling

Det var mellan 1929 och 1950 som merparten av cykelstigarna byggdes i landet, de flesta på Kronans mark. De byggdes ofta med statsbidrag. Tanken var att cykelstigarna skulle underlätta för skogsarbetarna och kronojägarna att ta sig ut på sina skiften. I Norrland byggdes cykelstigarna under denna tid oftast som nödhjälpsarbete – och kom därför att kallas för ”Svältsnören”. Hundratals kilometer cykelstigar byggdes de åren.

Kommunikationerna i Norrland var vid den tiden usla och många bosättningar låg ibland flera mil från närmsta landsväg. Bristen på vägar påverkade även sågverkens möjligheter att få timret i inlandet till fabrikerna vid kusten. Därför byggdes de första cykelstigarna för att underlätta flottningsarbetet.  Den första cykelstigen i norr byggdes vid övre Ljungan i Härjedalen i början av 1900-talet av en flottledsförening. På cykelstigarna transporterades redskap och flottarna själva kunde enkelt förflytta sig för att lösa timmerbrötar i älvarna.

Men allt handlade inte om cykelstigar. Under 50-talet i Maltträsk skapade man en snöväg med hjälp av häst och träplog. Vägen plogades över sjön och längs rågångarna i skogen. Allt detta för att göra det möjligt för att en motorcykel skulle kunna ta sig till de avsides belägna gårdarna för att leverera livsmedel, post, snus och brännvin. Elon Brändström som en av förarna hette, hade kedjor på däcken och ett par breda skidor på fötterna. Och fram kom han.

Människan blir aldrig rådlös när det gäller att ta sig fram här i världen.

Ref: Anna-Maria Rautios examensarbete ”De norrländska svältsnörena – en skogshistorisk analys av cykelstigsbyggnationen under 1900-talet.”

Texten har tidigare publicerats i LOKALTIDNINGEN.

Fuska i simning

Av , , Bli först att kommentera 2

Först vid femsnåret vågade vi oss ut i den kvalmiga hettan. Vi åkte till Nydalasjön och lade oss på det knastrande, soltorkade gräset. Temperaturen var endast tjugofem grader och det fläktade skönt från sjön. Jo, jag tog årets andra dopp – och det var underbart skönt och svalkande i vattnet. Skulle tippa på tjugotvå grader, drygt. Dagens plan är densamma. Stänga ute hettan på förmiddagen och sedan på eftermiddagen ta sikte på en badsjö.

toddler-1972493_960_720

Hemma i Bäckmyran fanns inga badsjöar. Endast bäckar och surmyrar. När vi gjort ett svettigt pass under slåttanna, brukade pappa köra oss ungar till Maltträsk för ett uppfriskande dopp. Även pappa brukade doppa sig, och brukade göra några tappra försök att simma några meter, innan han sjönk till botten. Fast han brukade fuska genom att sparka ifrån sig med fötterna mot botten. Det var svårt att tro honom när berättade att han tagit simborgarmärket i lumpen. Leende berättade han hur det gått till. Han hade hoppat i vattnet och snabbt gömt sig under bryggan, där han kurat till dess de övriga återvände efter att ha avverkat tvåhundra meter. Då kröp han fram, klättrade upp och låtsades vara rejält andfådd. Märket kastade han in i skogen.

När jag blivit tolv-tretton år brukade jag sommartid, dagligen cykla längs den backiga grusvägen till Maltträsk för att träffa mina tremänningar Peter och Anders. Vi brukade bada i timmar, ända till dess läpparna blev blåa och huden rynkig. Besöken i Maltträsk blev min första kontakt med omvärlden och fyllde mig med en frihetskänsla. Vi spelade fotboll, lekte röda och vita och lirade pingis. Vi var för evigt unga och det var alltid sommar.

För övrigt handlar livet om att välja.

 

Tiden är ingenting.

Av , , Bli först att kommentera 2

Skrivit i timmarna två. Mening för mening, sakta fram mot slutet. Jag befinner mig i Baklandet där var och varannan gård står tom och där de som är kvar har fullt upp med att stå ut med sina krämpor och reta sig på de uselt underhållna vägarna. I övrigt är det dags att klä på sig och åka till tandläkaren. Förra gången satte han in en slags krona då en tand ramlat i bitar och meningen var att det idag skulle bli en enkel putsning – men nu har en stor bit av ytterligare en tand ramlat loss. Ja, denna förruttnelse. Vi kommer inte undan.

I afton kommer Lena i sin lilla japanska bil. I helgen ska vi på födelsedagskalas, då min barndomskamrat Peppe B. ska fira sin 60-årsdag. Vi har båda frågat oss: Var tog alla dessa år vägen? Nyss lekte vi cowboys och indianer i Maltträsk och korsade den iskalla bäcken genom bära tunga stenar och gå längs botten. Nu är vi 60 … Gubbar? Nja, vi är nog ännu smågrabbar i sinnet.

Tiden är ingenting.

För övrigt föds vi hjälplösa.

En begravning och två resor

Av , , Bli först att kommentera 3

Kvart i sex. Solen lyser utanför mitt fönster. Skulle bara se slutet på en film, vilket ledde till att jag naturligtvis somnade på soffan och vaknade vid femsnåret med kläderna på, liggande i soffan – utan några som helt minnen av hur filmen slutade. Låg och läste en stund, sen klev jag upp och övergav tanken om att kunna somna om. Det är ungefär lika stor chans som att få en komet i skallen. Var ganska slut efter middagen, men så hade jag färdats tjugo mil i bilen och varit en av de cirka femtio som i Åmelse kyrka tog farväl av Ebbe.

20160708_215059

Ebbe Brändström från Maltträsk var en betydelsefull person under min uppväxt. Han var en de personer som verkligen såg mig och hjälpte mig att överleva i en värld som ständigt skrämde slag på mig. Om jag verkligen kände Ebbe är svårt att säga, men jag lärde mig känna hans egenskaper och personlighet – men så tillbringade jag mellan årskurs ett och sju mer än 2000 timmar med Ebbe. Det var han som körde bussen mellan Baklandet och Lycksele, en färd som tog cirka en timme och femton minuter – enkel väg. Redan under första bussresan satte jag mig längs fram i bussen, på sätet bredvid honom. Jag var ju van att mest umgås med vuxna människor, då Bäckmyran tidigare tömts på varenda unge. Jag kom istället att mest leka med gamla gubbar eller lyssna på farmors märkliga berättelser. Så medan de övriga skolbarnen satt längst bak i bussen och delade på hemligheter, satt jag längst fram bland de vuxna. Ebbe pratade och rattade bussen, berättade mängder med små skämtbitar, analyserade världsläget och skattade ofta och gärna. Han skrattade med hela kroppen och var det åt något riktigt roligt, så böjde han huvudet bakåt och skrattade rakt upp i taket, vilket ofta skapade en oro i bussen då vägen var smal och krokig. Men det var aldrig någon fara då Ebbe skulle ha kunnat ratta bussen ända in i mål med förbundna ögon.

En rysning gick genom min kropp när en av Ebbes döttrar berättade att Ebbe ”hållit koll” på mig under årens lopp, under de drygt tio år som han bott på sjukhem efter en stroke. ”Han frågade ofta hur det gick för dig, om du skrivit nån ny bok. Jo, han höll koll på dig.” Kanske är det så att 2000 timmar tillsammans med en annan människa knyter fler osynliga band än vi kan ana.

Men som sagt – han såg mig. Han såg den lille, smale grabben med lockigt, vitt hår som hade svårt att sitta stilla och som blev orolig av att sitta instängd. Så jag fick följa med ut när mjölkkrukorna skulle lastas på och senare fick jag bli förste inplockare av postväskorna som hängde på rangliga pinnar längs vägen. Antingen hängde jag ut genom fönstret eller stod i den öppna dörren och fångade in postväska efter postväska. Alla dessa aktiviteter stillade oron i min ADHD-kropp och tog död på känslan av att ha långtråkigt.

20160708_215242 20160708_215322

Efter begravningen, vid kyrkkaffet, reste sig en efter en och delgav sina minnen av Ebbe. Jag satt länge tyst och undrade om jag hade något att tillföra, tills jag insåg att jag verkligen hade något att berätta. Om mitt bussåkande med Ebbe, om alla skratt, om vägarna vi färdades efter. Men jag berättade även kort om hans sårbarhet och hur han då och då gick till sin ”terapeut”, som var min mamma, för att prata ut, gråta en skvätt och sedan komma ut som ”en ny människa”. Det blir sällan en rättvis bild av en människa om man enbart beskriver det ljusa och allt skrattade. Vi människor är mångt mer komplicerade än så.

flyga

Idag ska vi besöka Lenas bror i hans sommarpalats. Någonstans utanför Botsmark. I morgon ska vi tvätta och stryka kläder, för att under måndagen packa våra väskor. Sen flyger vi söderut till Stockholm.. Vi får låna Uffe och Gabriellas lägenhet på Kungsholmen, vilket är guld värt. Resan avslutas med några dagar på deras ranch. Vi hoppas på sol och värme.

För övrigt har jag snart skrivit klar version 5 av romanen. Nu börjar det likna nåt – trots att den är på tok för lång.

Sommarbilder från inlandet

Av , , Bli först att kommentera 2

Att åka till Maltträsk är inte bara en resa i geografin, det är lika mycket en resa i tiden. Denna lilla, perfekta sommarby ligger inte långt ifrån Åmsele, fast på motsatt sida av älven, och den ligger också åtta kilometer från min barndomsby, Bäckmyran. Nästan varje dag under somrarna cyklade jag över bergen för att leka, bada och sparka boll med Peter och Anders Brändström.

Idag åkte jag, Karlsson och Estragon till Maltträsk för att äta gott och ströva runt i en ovanligt stillsam by. Det var som om alla sov – trots det fina vädret under förmiddagen. Vid tvåtiden kom regnet.

20150706_113409
”Adolfs” – gården i Maltträsk där Peter och Anna Brändström håller till sommartid.

PhotoGrid_1436187040216

20150706_114848
H
emlige Estragon på bryggan.

20150706_140252
Även jag behöver ibland vara lite hemlig.