Jag och Parkinson

Har ännu inte hämtat mig från chocken. Nog för att jag anat att jag lidit av någon form av neurologisk sjukdom, men ofta skyllt de märkliga symtomen på den stroke jag råkade ut för 2015. Men det var herr Parkinson som knackade på min dörr. Parkinson knackade på pappas dörr i mitten av 1990-talet. Sådan fader, sådan son; vi följer varandras fotspår. När han tillslut blev fången i sin kropp och inte längre kunde visa sina känslor genom sina ansiktstryck, brukade jag tänka: Om jag en dag drabbas av Parkinson så ska jag i god tid ta mig av daga. Men det har jag slagit undan, särskilt som läkarna lovat mig en mängder olika behandlingsmetoder som ska hålla mig på benen ett bra till.

Det jag oroar mig mest för är ”stenansiktet”; då ansiktets muskler inte ens klarar av att le. Det är genom känslorna vi berättar vad vi tycker och känner. Glädje och vrede styrs undermedvetet av hjärnstammen och amygdala. En man med stenansikte blir uttryckslös. Känslorna stannar kvar inom en – dåliga och goda nyheter. Dessutom stannar dåliga nyheter längre kvar än de goda. Otrevliga möten påverkar hjärnan starkare än trevliga. Resultatet av hjärnans överkänslighet för med sig en rad negativa konsekvenser och kokas ofta ihop till rädsla och vrede.

Rädsla (Limbiska systemet) frigör stresshormoner och sätter fart på amygdala (slåss eller fly). Blodtrycket ökar. Frontalloben får svårt att analysera ”faran” och det kan sluta med en rejäl panikattack. För mycket vrede leder till stresshormonet kortisol frigörs, så att man får en nedsatt aktivitet i frontalloben.

För övrigt. De två kommande två veckorna fyller mina två favoritkvinnor år. Dottern Hanna fyller 20 år, medan vackra och kloka Lena fyller 60 år.