Etikett: amygdala

Sanningens mörker

Av , , Bli först att kommentera 3

Alla dessa pratakusar, sanningssägare som tanklöst tompratar rakt ut i luften, som tror att just deras  sanningar är all världens mått, borde först ta en sväng sitt förnuft i pannloberna, räkna till tio, innan de låter grodorna hoppa ut ur deras munnar. Att vara impulsiv kan ha sina fördelar. De som har den egenskapen är ofta rysligt snabbkäftade och på en sekund kan de samla skrattarna på sin sida. Men det brukar inte hålla i längden. Prat som bara bygger på första bästa känsla som dyker upp, kommer en dag att avslöja sanningssägarens mörka djup.

Protester världen runt.

Alexander Bard föll i en egen grävd grop när han impulsivt avslöjade sina rasistiska tankar och twittrade att svarta personer borde ”skärpa sig, studera hårt, arbeta, tjäna egna pengar istället för att förlita sig på bidrag, sluta ljuga, ta sig ut från fängelse och bli hjältar istället för självutnämnda offer”. Han drar alla över en kam, varenda svart människa är en latoxe som tär på samhället. Är det därför som det är okej att poliserna i USA kväver svarta fortkörare. Han raljerar om Black lives matter-rörelsens protester mot rasismen i USA.

En normal hjärna brukar använda sig av förnuftet för att avgöra om exempelvis ett larm från amygdala är trovärdigt; om vi står under hot från en rytande tiger, mammut eller att nån är på väg att kasta ett spjut mot oss. Kroppen går på högvarv, blodtrycket ökar, hjärtat slår fort. Det är gamla, nedärva egenskaper med andra ord. Förnuftet säger: Nej, det är bara en liten parvel som räcker ut tungan. Du behöver inte fly eller slåss. Eller: Spring Kent, spring! Förnuftet hjälper oss att tyda världen och i viss mån att redigera våra tankar så att vi inte säger nåt jävligt dumt i affekt. Som Bard gjorde (igen …)

Han fortsätter tydligen, då han nu kallat Bianca Ingrosso för Hora. Återigen, misstänker jag, så red han på känslorna istället för att stanna till vid förnuftet, räkna till tio, och sedan sagt nåt mera klokt – eller inget alls. Detta borde väl vara sedelärande för alla pratakusar och skrävlare? Jo, för det går att lära om, att bemästra sin impulsivitet. Första steget är att bli medveten om hur ens hjärna fungerar.

Tyvärr mattas betydelsen av vad en sanningssägare kan vara. De som vågar stiga fram och beskriva missförhållanden inom vården, på arbetsplatserna, de som vågar vittna mot organiserad brottslighet. För att våga göra det  krävs mod. Det krävs att man visar sig sårbar och kan bli tvungna att ta emot ”knivhugg i ryggen”. Det är såna sanningssägare vi behöver – inte gaphalsarna.

Vi lever i pandemiernas tidevarv. En heter corona, en annan är den strukturella rasismen. Runt om i världen sorteras människor bort på grund av sin hudfärg. De ärver fattigdomen. De blir sjuka, dör i förtid. De representerar det annorlunda och det skrämmer skiten ur somliga – och skapar vrede. I fronten har vi ett gäng sanningssägare som struntar i sitt förnuft och svansen bakom dem som består av än fler känslostyrda personer. De hakar på eftersom de fått höra en ”sanning” som beskriver världen på ett trovärdigt sätt. Tror dom i varje fall.

Det har blivit okej att ”tycka till” om folk som är eljest, att fösa ihop hela högen i en och samma grupp. Trots att rasism inte är någon vetenskap, utan ett impulsivt tyckande i fördomarnas tecken och okunskap. Vi måste lägga bevisbördan i rasisternas knän. ”Vad bygger du det på? Var har du hört det? Kan du leda i bevis att exempelvis säga som Alexander Bard: att svarta personer borde ”skärpa sig, studera hårt, arbeta, tjäna egna pengar istället för att förlita sig på bidrag, sluta ljuga, ta sig ut från fängelse och bli hjältar istället för självutnämnda offer”.

För övrigt så åker jag idag till Skellefteå för att fira midsommar med Lena. Med mig har jag en pärm med 360 sidor text (i bokform dryga 500 sidor), som nån gång, i en snar framtid, ska bli romanen ”Älskade Ester”.

Om att göra gott

Av , , Bli först att kommentera 6

Vi lever i en farlig tid. Något vi får veta i parti och minut. Ständigt dessa presskonferenser där i stort samma saker sägs om och om igen, dag efter dag. Eftersom vi är så funtade att dåliga nyheter stannar kvar längre i minnet, så faller de goda nyheterna snabbt i glömska. Men glöm inte allt gott som görs i denna värld, inte minst av de på våra sjukhus, som med livet som insats, gör allt för att rädda de som drabbats detta elaka coronavirus och utvecklat Covid-19.

Vi människor är helt enkelt lagda för påverkas starkare av det otrevliga och hemska, än de trevliga möten och upplevelser vi haft och gjort under dagen. Dessa reaktioner kommer från den tid då vi reste oss på bakbenen och bodde i grottor. Fly eller slåss. Amygdala, en liten knöl i vår hjärna ”spelar in” allt farligt (som en bandspelare) för att vi ska bli rädda när en liknande situation dyker upp igen. Vi är helt enkelt programmerade för att bli rädda. Men det betyder inte att vi är fångar i den känslan. Vi har kommit en bra bit på vägen om vi är medvetna om hur vi reagerar vid rädsla – som ofta sker per automatik.

Rädslan som ofta förknippas med ett hot leder till att stresshormoner frigörs, hjärtat slår fortare, blodtrycket ökar, musklerna sväller och vi gör oss beredda att slåss för våra liv – eller springa fort som tusan. Så i tider som dessa, så sitter vi framför vår TV och suger åt oss allt det negativa och blir stressade som tusan. Det är då som vi ska försöka få fart på pannloberna. Det är genom dem som vi kan bli logiska och använda vårt förnuft för att kunna analysera den hotande faran.

Vi är en nation i kris, en hel värld hotas. Eftersom vi är sociala varelser vill vi tillhöra en gemensam grupp. Just nu är vi alla svenskar; idag håller vi ihop i striden mot ett elakt virus. Vi är som grupp hotade. Vi flyr inte, vi tar strid. Sådana här gånger kan vi dra nytta av reflexerna, omedvetet, och sluta leden för att avvärja hotet.

Läste om en forskning på de människor som inte verkar kunna bli rädda och hos dem kunde man se att deras amygdala var mindre än normalt. Trots att de hänger i två fingrar 300 meter upp på en klippvägg, åker störtlopp från bergstoppar, ställer sig i boxningsring, kör bil i 180 km/h längs isiga, kurviga och smala vägar, springer mot fiendens linjer, över ett minfält i tron att de är odödliga, vill inte rädslan infinna sig. Gruppen med en för liten amygdala lever oftare ett kortare liv. Orädda går de mot döden.

Summa summarum är  det viktigt för vår överlevnad att vi kan känna rädsla. Men det är viktigt att vi använder pannloberna för att analysera rädslan, för vi kan ju omöjligt gå omkring och vara rädda hela tiden, dygnet runt. För det torde väl leda till en hjärtinfarkt. Rädsla i kombination med bristen på kunskap brukar leda till fördomar. Då kan man lätt få för sig att man vet varför folk är si eller ås, varför vissa händelser drabbar oss. Fördomar brukar ofta alliera sig med lögnerna.

Vi måste försöka att se genom bruset av dåliga nyheter. Tänk på allt gott som sker – dagligen. Ungdomar som går och handlar mat åt tant Hulda tre trappor upp, krögare som lagar gratis mat åt uteliggare, forskare som jobbar 18 timmar per dygn för att finna på ett vaccin mot corona, alla de som rest till flyktinglägren för att hjälpa till och så vidare. Ta och försök att göra nåt gott varje dag. Då kan nämligen samma system som får oss att slåss eller fly, det limbiska systemet, ge oss en dusch av dopamin som skapar en känsla av lycka.

Sannerligen – vår hjärna är en märklig kemisk fabrik. Men vi kan faktiskt påverka den med våra tankar. Vi är födda med en fri vilja. Därför kan vi aldrig säga: Jag lydde bara order.

För övrigt är rädsla är bara en känsla.

Jag och Parkinson

Av , , Bli först att kommentera 3

Har ännu inte hämtat mig från chocken. Nog för att jag anat att jag lidit av någon form av neurologisk sjukdom, men ofta skyllt de märkliga symtomen på den stroke jag råkade ut för 2015. Men det var herr Parkinson som knackade på min dörr. Parkinson knackade på pappas dörr i mitten av 1990-talet. Sådan fader, sådan son; vi följer varandras fotspår. När han tillslut blev fången i sin kropp och inte längre kunde visa sina känslor genom sina ansiktstryck, brukade jag tänka: Om jag en dag drabbas av Parkinson så ska jag i god tid ta mig av daga. Men det har jag slagit undan, särskilt som läkarna lovat mig en mängder olika behandlingsmetoder som ska hålla mig på benen ett bra till.

Buddha

Det jag oroar mig mest för är ”stenansiktet”; då ansiktets muskler inte ens klarar av att le. Det är genom känslorna vi berättar vad vi tycker och känner. Glädje och vrede styrs undermedvetet av hjärnstammen och amygdala. En man med stenansikte blir uttryckslös. Känslorna stannar kvar inom en – dåliga och goda nyheter. Dessutom stannar dåliga nyheter längre kvar än de goda. Otrevliga möten påverkar hjärnan starkare än trevliga. Resultatet av hjärnans överkänslighet för med sig en rad negativa konsekvenser och kokas ofta ihop till rädsla och vrede.

Rädsla (Limbiska systemet) frigör stresshormoner och sätter fart på amygdala (slåss eller fly). Blodtrycket ökar. Frontalloben får svårt att analysera ”faran” och det kan sluta med en rejäl panikattack. För mycket vrede leder till stresshormonet kortisol frigörs, så att man får en nedsatt aktivitet i frontalloben.

rose-3802424_960_720

För övrigt. De två kommande två veckorna fyller mina två favoritkvinnor år. Dottern Hanna fyller 20 år, medan vackra och kloka Lena fyller 60 år.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

På halvfart

Av , , Bli först att kommentera 4

Klockan är snart tio. Grått, grått utanför mina fönster. Detta är en dag då jag inte planerat att göra nåt särskilt. Torde bli en hel del skidåkning på TV. Sedan ”förlamningen” släppte i onsdags, har jag fått en hel del gjort. Märkligt detta med att mina gummiben som inte vill bära. Det sitter väl i skallen; i min amygdala som har en förmåga att ”spela in” allt elände och sedan sända repriser av detta när jag minst anar det.

Meningen

I mänsklighetens kollektiva minne finns vetskapen om att gruppen är en garant för vår överlevnad. Utan gemenskapen frös och svalt vi ihjäl. Detta gäller än i dag. Vi är flockdjur som är rädda för att bli utstötta och ensamma. Utanför stängslet väntar vargen. Det finns statistik på att dagens ensamma lever ett kortare liv än de som lever i grupp.

Jag känner att jag allt mer håller på att hamna utanför stängslet; att jag låter mig fösas bort från gemenskapen. Jag får allt svårare att hantera folk som lever i flock. Kanske är jag socialt handikappad?

Livet går på halvfart. Går hand i hand med gamla vanor, rutiner. Det mesta känns automatiserat. Samtidigt som tidens tickande hörs allt mer tydligt.

För övrigt går jag genom skogen. Inom mig bär jag det förflutnas röster inuti mig.

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Rymden luktar

Av , , Bli först att kommentera 3

Läste härförleden att rymden lär lukta som en ”rallytävling – en blandning av varm metall, dieselångor och os från en grill. Astronauter som återvänt till jorden, har vittnat om att de känt lukten av ”bränt, stekt kött”. Lukten lär ska komma från döende stjärnor. Alltså finns en slags förruttnelse även ute i universum. Även om tidsperspektivet skiljer. Och avstånden.

rymden

Apropå lukt, så är luktsinnet vårt äldsta sinne, med en direkt koppling till hjärnan, till amygdala – ett centrum för våra känslor. Vissa lukter kan öka pulsen, höja blodtrycket – andra skapar lugn och välbefinnande. Huden och beröring är ett annat sinne som hjälper oss att tolka och förstå världen. Massage kan lindra öka fokuseringen, koncentrationen (inte minst hos oss hyperaktiva med Adhd), och förstärka immunförsvaret. Beröringar sänker halten av stresshormonet kortisol och minskar stressen. Så rör mer vid varandra.

För övrigt regnar det. Därför ska jag, i ren djävulskap, åka till Rusta och köpa en solstol.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Lugn sprider lugn

Av , , Bli först att kommentera 4

Ett litet bakslag i min strokerehabilitering under den gångna helgen. Stel i nacken, yr som tusan, taskig balans, illamående – och rädd förstås. Har ju i klart minne vad som hände mig för några få veckor sedan, hur fort det kan gå när det smäller till. Det kan börja med kraftig huvudvärk och så – pang! – och man ligger där på golvet och kan inte klura upp vad som är upp och ner på en. En skräckfylld upplevelse som ”fotograferades” av amygdala som minns starka känslomässiga händelser, som sedan talar om för oss hur vi ska känna. Då kan samma händelse (trots att den inte händer) återupprepas, om och om igen. Paniken.

Varit hos läkaren. Blodtrycket ok, hjärtat slår som det ska. Förmodligen har nackmusklerna och de kring halsen och axlarna blivit förkortade då jag gått och spänt mig, då jag gått genom tillvaron i ständig beredskap ifall något skulle kunna hände igen. Bara mötet med denne trevlige läkare, som bröt på charmig finlandssvenska, gjorde mig lugn. I mötet med andra människor uppstår ibland magi – särskilt då vi är en aning rädda, osäkra. Jag fick någon att spegla mig. Ett ansikte som visade lugn. Tillit, tålamod – jag ska träna mer på dessa egenskaper. Inte mina bästa grenar. Men jag är villig att göra allt – för jag ska gå hel ur det här.

NyNKKL

Dagens Rosling. Han borde vinna något slags pedagogiskt storpris. Kan inte Svenska Akademien instifta ett sådant pris? Ta del av detta och vips så har ni lärt er nåt nytt – och dessutom förstått det.

Rosling om flyktingvägar.

För övrigt så klurar jag på en sak jag läste härförleden. Den energi som får hjärtat att slå är samma energi som en gång fanns i Big Bang. Denna urenergi finns överallt, i våra hjärtan, i universum – till och med i de delar av universum där det endast tycks finnas tomrum och mörker. Livet börjar med en gnista.