Min tvillingsjäl

En av alla dessa sömnlösa nätter. Ibland känns det som om jag har en mjölnare i mitt inre, som mal och mal oron allt mer finfördelad – som sedan blåser omkring när de neurologiska stormovädren drar fram. En aning stressad. Ikväll väntar ett framträdande i Lycksele; förmodligen en hel del folk.

Meddelande till omvärlden.

När jag känner mig stressad brukar kroppens stresshormon (kortisol) pumpas runt och inte minst påverka ämnesomsättningen. Blodsockret stiger, törsten ökar och springet på toaletten föder irritation. Pumpar i mig insulin, sticker mig i fingret om och om igen för att kolla att inte blodsockret faller för fort. Vågar inte somna förrän det stabiliserat sig, i rädsla för att aldrig vakna mer i ett lömskt insulinkoma.

Medan jag kämpade med mitt höga blodsocker kom jag att tänka på min tvillingsjäl, Ulf Isenborg. Vi har ungefär likadana sjukdomar och kroppsliga skador. Människorna runt omkring tycker att det är märkligt att vi drabbas av ungefär samma åkommor, samtidigt.

Uffe Isenborg och dottern Hanna inför boksläppet.

Jag lärde känna pappa Nisses kusin först i trettioårs åldern. Uffe var sommarbarn i Bäckmyran och bar omkring mig som den baby jag var på den tiden. Men sedan dess så har vi aldrig släppt varandra. Exempelvis dyker han alltid upp på mina boksläpp. Under åren då vi inte ”kände” varandra, medan han var en diffus kusin till farsan, så hade vi redan varför sig utvecklat personliga egenskaper som var lika. Vi hade sökt oss till sådant som gjorde oss kreativa. Jag till mitt skrivande, han till teatern och TV. Då vi möttes var han fortfarande Rikard i Varuhuset med folk på gatan; något som besvärade honom och skymde sikten förde tunga rollerna han gjorde vid Riksteatern. Sedan kom sjukdomarna vi kom att dela på – och vi fick dem nästan samtidigt.

Åter till går kvällen och min krånglade diabetes. Då ringde Uffe, som satt på akuten i Stockholm med en diabeteskomplikation och skakade av frossa. Han blev inlagd för rosfeber på ena benet. Så nu går jag omkring och kikar ständigt på mina ben för att kolla när min rosfeber ska bryta ut, eller nåt liknade. Märkligt …

Jag och dottern Hanna åker till Lycksele mitt på dagen. Hon får köra, ung och pigg som hon är. Innan avfärd ska vi kånka ner med ett hundratal böcker till bilen. Sedan väntar ett besök hos gamla mor Gunhild, innan det blir avfärd till biblioteket 17.30 för att duka upp böcker och tilltugg och kolla mikrofonerna.

För övrigt är jag inte särskilt skrockfull, utan mer lagd åt det vetenskapliga hållet. Tron på tvillingsjälar torde väl vara ett sätt att odla min andlighet.