Etikett: ulf isenborg

Min tvillingsjäl

Av , , Bli först att kommentera 5

En av alla dessa sömnlösa nätter. Ibland känns det som om jag har en mjölnare i mitt inre, som mal och mal oron allt mer finfördelad – som sedan blåser omkring när de neurologiska stormovädren drar fram. En aning stressad. Ikväll väntar ett framträdande i Lycksele; förmodligen en hel del folk.

Lsesept
Meddelande till omvärlden.

När jag känner mig stressad brukar kroppens stresshormon (kortisol) pumpas runt och inte minst påverka ämnesomsättningen. Blodsockret stiger, törsten ökar och springet på toaletten föder irritation. Pumpar i mig insulin, sticker mig i fingret om och om igen för att kolla att inte blodsockret faller för fort. Vågar inte somna förrän det stabiliserat sig, i rädsla för att aldrig vakna mer i ett lömskt insulinkoma.

Medan jag kämpade med mitt höga blodsocker kom jag att tänka på min tvillingsjäl, Ulf Isenborg. Vi har ungefär likadana sjukdomar och kroppsliga skador. Människorna runt omkring tycker att det är märkligt att vi drabbas av ungefär samma åkommor, samtidigt.

Tilltugg
Uffe Isenborg och dottern Hanna inför boksläppet.

Jag lärde känna pappa Nisses kusin först i trettioårs åldern. Uffe var sommarbarn i Bäckmyran och bar omkring mig som den baby jag var på den tiden. Men sedan dess så har vi aldrig släppt varandra. Exempelvis dyker han alltid upp på mina boksläpp. Under åren då vi inte ”kände” varandra, medan han var en diffus kusin till farsan, så hade vi redan varför sig utvecklat personliga egenskaper som var lika. Vi hade sökt oss till sådant som gjorde oss kreativa. Jag till mitt skrivande, han till teatern och TV. Då vi möttes var han fortfarande Rikard i Varuhuset med folk på gatan; något som besvärade honom och skymde sikten förde tunga rollerna han gjorde vid Riksteatern. Sedan kom sjukdomarna vi kom att dela på – och vi fick dem nästan samtidigt.

statue-873818_960_720

Åter till går kvällen och min krånglade diabetes. Då ringde Uffe, som satt på akuten i Stockholm med en diabeteskomplikation och skakade av frossa. Han blev inlagd för rosfeber på ena benet. Så nu går jag omkring och kikar ständigt på mina ben för att kolla när min rosfeber ska bryta ut, eller nåt liknade. Märkligt …

Jag och dottern Hanna åker till Lycksele mitt på dagen. Hon får köra, ung och pigg som hon är. Innan avfärd ska vi kånka ner med ett hundratal böcker till bilen. Sedan väntar ett besök hos gamla mor Gunhild, innan det blir avfärd till biblioteket 17.30 för att duka upp böcker och tilltugg och kolla mikrofonerna.

För övrigt är jag inte särskilt skrockfull, utan mer lagd åt det vetenskapliga hållet. Tron på tvillingsjälar torde väl vara ett sätt att odla min andlighet.

 

Min tvillingsjäl 70 år!

Av , , Bli först att kommentera 2

Jo, det tar sig. Känner mig lite starkare och friskare idag. Kanske blir det ork över till annat än att i sängläge glo på TV och då i synnerhet på vintergrenar av skiftande slag. När det gäller längdskidåkning blir jag allt mer irriterad över att tre-fyra norrmän alltid kommer först i resultatlistorna. Det spelar ingen roll vilken distans och vilket åksätt det handlar om, så nog är det norrmännen som flyger fram i spåren. Dessa arma astmatiker med såriga läppar.

Idag vill jag gratta min släkting, vän och tvillingsjäl Ulf Isenborg med ett STORT GRATTIS på hans 70 års dag.

20160717_203702
Ulf och Gabriella på sommarstället i Källsmora sommaren 2016.

Det var knappt så att jag visste vem han var, trots att han var kusin med pappa. Pappa och mamma brukade ofta berätta om Ulf som varit sommarbarn i Bäckmyran i början av sextiotalet, då jag varit en liten pojke på ett par år-tre år, och som Ulf tydligen dagarna i ända burit omkring med på ena höften. Av detta minns jag naturligtvis inget, förutom att jag tagit hand om andras minnen och gjort dem till mina. Ulf har berättat att somrarna på Bäckmyran var de lyckligaste i hans liv. Sedan förlorade Ulf och mina föräldrar kontakten. Vi visste att han blivit skådespelare i Stockholm. Men så i mars 1988 hände något märkligt. Pappa ringde mig och sa att jag borde kika på den nya tv-serien som hette Varuhuset. ”Ulf är med i den. Han spelar en slaktare eller nåt.” Så jag började kika – och där var han ju. Det var som om jag känt honom hela mitt liv – och han hade vår släkts genetiska drag. Rikard i Varuhuset (Uffe) klev in i våra vardagsrum efter att ha varit borta så länge, men ändå lämnat så tydliga avtryck hos mina föräldrar. Det märktes att de saknat honom – och nu var han kändis och med i en stor tv-serie.

Rickard i varuhuset
Rickard i Varuhuset – eller Ulf Isenborg fyller idag 70 år.

I slutet av 80-talet meddelande Ulf att han skulle besöka Bäckmyran, då han var i närheten med en uppsättning med Riksteatern (där han jobbade i massor med år). Jag åkte från Umeå, hem till Bäckmyran och för första gången träffa honom – och knäppa lite bilder på honom och skriva ett reportage (märkligt nog för VK). Detta var starten för en vacker och innerlig vänskap mellan mig och Uffe. Vi märkte snabbt att vi var tvillingsjälar. När den ena av oss var i färd med att ringa till den andra, så hade den andre redan greppat telefonen och börjat slå siffrorna åt motsatt håll, när han fick ett märkligt, sällsynt magbråck så dök snart upp ett likadant på min mage, vi har dessutom likadana sjukdomar och bryter någon ny ut hos den ene så dröjer det inte länge för att den andre får samma diagnos. Märkligt.

Måste tvätta kläder idag, i varje fall de som jag burit under feberperioden, sedan blir det en långsam färd på hasande skor till Coop för att inhandla snus och frukt.Borde ju ta mig an bokföringen, men ska väl inte förta mig. Det räcker kanske efter fyra febriga dygn att bara njuta av att må lite bättre. Det kommer ju en dag när sjukdomen biter sig fast i nacken för att sedan aldrig släppa greppet. Det lär hända oss alla – om vi nu inte skulle bli överkörd av en buss.

För övrigt grunnar jag dag och natt på vad jag ska försörja mig på under våren 2017. Det är som med mina tidigare romaner – det är ett jäkla drag första halvåret, sedan dör allt ut och det är som om den aktuella bok aldrig blivit skriven.

VILL PÅMINNA OM DETTA:

20161206_194915

 

Tvillingsjäl på besök

Av , , 2 kommentarer 3

Uppe i ottan – som vanligt. Min hjärna, min sömn tycks ha blivit programmerade så att jag ska vakna typ 05.00 varenda morgon, att jag då ska var ”utvilad ”efter fyra-fem timmars sömn. Vaknade med lite extra oro i kroppen; som att vakna inför ett viktigt lopp, en löpartävling över milen i kuperad terräng med de allra bästa motståndarna på plats. Men det var länge sedan jag tävlade i terränglöpning, sedan jag tog det där DM-silvret och satte banrekord på I 20 – det var för drygt trettio kilo sedan. En evighet sedan. Men nu kommer ju oron mer från det mentala planet, en annan slags ”tävling”. Fast starten gick ju redan igår. Ser att Lars Böhlins reportage har landat i VK under rubriken ”Kent försöker förklara sig”. Ska knata iväg på Coop och köpa tidningen. Är nyfiken. Mitt på dagen ska jag till SR P4 för att i direktsändning intervjuas om boken och mitt liv. Jo, startskottet har gått. Nu går det inte att stoppa den process som jag själv startat. Nu kommer det verkligen att bli: ”Spring Kent, spring!” Ikväll är det boksläpp. 55 av mina vänner och bekanta kommer till Kafé Pilgatan, sedan några till som bjudits in vid sidan om.

Varuhuset

Blev så glad, så rörd, då jag i går fick veta att min tvillingsjäl, Ulf Isenborg, sätter sig på flyget från Arlanda för att förflytta sig i geografin och på så sätt kunna vara med på boksläppet. Ulf, som var pappas kusin, tillbringade några somrar på Bäckmyran då han bar baby-kent på sin höft. Sedan skiljdes våra vägar och jag stötte ihop med honom igen i slutet av 80-talet, då han turnerade med unga Riksteatern. Då hade han hunnit bli rikskändis som ”Rikard i Varuhuset”. Minns hur pappa reste sig upp i soffan, blek i ansiktet och pekade med ett darrande finger mot teven: ”Men va fan, det är ju n´Ulf som sälj körven i Varuhuset!” När Uffe efter många, många år återvände till Bäckmyran, så fann vi varandra direkt. Med tiden utvecklade vi vår märkliga samhörighet och båda visste när den andre skulle ringa, på sekunden, och sedan började vi utveckla likadana sjukdomstillstånd, samtidigt. Våra genetiska klockor tyckts vara synkade – trots att han är drygt tio äldre än vad jag är. Vi fanns där, för varandra, under de jobbiga perioderna, men även när det gick bra. Nu kommer han till Umeå för lyssna på mig. Jo, han är förresten nyopererad: gastric bypass, en operation jag redan avklarat. Det var hans tur nu.

stress

Försöker att andas med magen för bli av med stressen. Det är något jag fått lära mig av min KBT-terapeut. Att andas långsamt. Då sänks blodtrycket, pulsen går ner, muskelspänningen minskar. Det blir mer utrymme för tankar och andra känslor. Genom stressen kan vi bli mentalt anfrätta. Oro, ångest, bitterhet, elakhet gör oss sjuka. Läste en stor studie om vad den livsfarliga stressen kan ställa till med; den kan rent av förkorta ens liv.

  • Man blir lättare förkyld, får lättare influensa.
  • Stressen bryter ner immunförsvaret.
  • Stressen ger dig hälsoproblem.
  • Varje år av svår stress förkortas livet med tre år.
  • En stor majoritet av änklingar dör inom två år efter hustrun har dött, detta på grund av stressande sorg.
  • ”Energislukare” som skapar konflikter och kaos kan stjäla åtta år av ditt liv. Undvik dem!

För övrigt så innebär relationer ständiga utmaningar. Inte prövningar. Därför ska vi fundera vad vi kan tillföra dem – inte vad vi kan få ut av dem. I en relation ska vi dela vår helhet med varandra. Utan någon annan är jag ingenting.

Tvillingsjälar och vänner

Av , , Bli först att kommentera 3

Jaha, då var jag uppe på benen igen, redo för en ny dag i detta mitt enda liv. Efter att ha sträckt armarna mot taket, gjort några benböj, druckit mitt kaffe, kollat runt på nyhetssajterna så kan jag konstatera att det känns helt okej. Det kunde ha varit värre, jag kunde ha varit Lajka. Även om det ligger ett morgondis över Pig hill, så har det utlovats sol senare på dagen. Märkligt. Först en hel sommar med höstväder och sedan påbörjas hösten med högsommarväder. Dagens plan: fixa det som är kvar i tvättstugan, kanske orka stryka ett par skjortor, umgås en stund med min vackra dotter, ta en promenad i solskenet. Korta pass, sedan vila. Är jag igång för länge så kokar min hjärna och sedan blir det grov sjögång. Så ser det ut för en man vars lillhjärna fått en smäll av guds kulhammare. Gilla läget, träna på tålamodet, jobba mig tillbaka. Kämpa, kämpa och utan skryt: jag är en kämpe!

Läser att Hagamannen blivit nedslagen med en golfklubba. Inte oväntat då han lite sorglöst återvänt till brottsplatsen, helt öppet med sitt namn, helt osminkad. Var det ingen inom kriminalvården som varnade honom? Skulle det inte varit smartare att leva in cognito på okänd ort några år? Däremot blir jag beklämd av de pöbeltendenser som dyker upp på sociala medier där folk jublar och tycker att de skulle ha slagit ihjäl honom på en gång. Det är en sak att känna avsky för de brott han begått, men att hoppa jämfota när någon har drämt en golfklubba i skallen på honom, gör ju att debatten om mäns våld mot kvinnor förs på grottnivå. Vad ska vi annars säga? ”Slå ihjäl dom! Varenda en!” Tillbaka till medeltiden.

Jag har en tvillingsjäl, har skrivit om det tidigare men det tål att upprepas. Jag och Uffe tycks dela på ta mej tusan allt. Vi kan känna på oss när den ene av oss behöver hjälp, när något är på tok. Märkligt. Jag bor på Pig hill, han i Stockholm – men eftersom vi är släkt så delar vi ju på i stort samma genbank vilket kan förklara en del. Vi brukar nämligen få likadana sjukdomar, ofta ungefär samtidigt, så om Uffe får ett bråck så är det bara att slå sig ner och invänta utbuktningen på magen. Så när vi under gårkvällen, via Skype, diskuterade de biverkningar som uppstår när lillhjärnan fått sig en kyss, så delar vi naturligtvis den erfarenheten. Uffe skakade sin lillhjärna för några år sedan, så därför var det inte helt oväntat att jag skulle göra det förra helgen. Det låter som om vi är två allvarsamma fatalister som accepterar allt som händer, men så är inte fallet. Vi ser det istället som en rikedom att kunna vända sig någon som verkligen vet hur det är. Vi känner oss lite mindre ensamma då. Uffe ska förresten snart göra en operation som jag gjorde för några år sedan.

Uffebild
Uffe min tvillingsjäl.

Något som gjort mig varm och glad under den här sjukdomsperioden, är den uppslutning av människor, av vänner och bekanta, som blivit kring min person. Det har funnits perioder i mitt liv då det känts som om jag varit lämnad helt själv åt mitt öde, men så är inte fallet nu. Folk hör av sig och undrar om de kan hjälpa till, de skjutsar mig, handlar mat och snus, eller slår bara en signal för att höra hur landet ligger. Det är så oerhört viktigt för oss människor att finnas i ett sammanhang, först då finns vi till. Jag har ju alltid sett mig som en ensamvarg, men så är ju inte fallet. Jag är en i flocken och det är jag glad för. Dessutom behöver ju flocken inte alltid vara traditionellt uppbyggd med mamma, pappa, barn – utan det funkar minst lika bra med andra förbindelser. Huvudsaken är att man blir sedd, att man har en funktion i det  sammanhang man befinner sig i.

Flera har hört av sig och tackat för mina öppenhjärtliga beskrivningar av hur mitt liv ter sig emellanåt. Någon har undrat hur jag vågar och varför jag skriver som jag gör på den här bloggen. Har inget bra svar på varför jag gör det … Möjligen för att jag kan.

För övrigt så måste man gå in i nya möten med öppna sinnen. Väljer man att ta ytterligare ett steg och släpper personen in på livet, samtidigt som man utforskar motparten, så måste man vara beredd på att ta ”hela paketet”. Det går inte välja bort vissa bitar som ”misshagar” en, det går heller inte att bygga om den andra. Det är så det funkar.