Etikett: diabetes

Jagad av Corona

Av , , Bli först att kommentera 3

Jag har alltid varit duktig på att skjuta problemen framför mig, i tron att de löser sig av sig själva. Emellanåt har jag liknat en man på flykt. Fast på gamla dagar så inser jag det krävs en personlig kraft för att nåt ska bli gjort. Nu börjar det så sakta gå upp för mig vad gäller Coronaviruset, att jag är en av de som stryker med ifall sjukdomen Covid-19 sätter tänderna i mig.

Verkligheten kan ibland vara en riktig käftsmäll.

En som blivit smittad av coronaviruset får besvär från lindrig förkylning till en allvarlig lunginflammation. Ur detta utvecklas en infektionssjukdom. Covid-19 är en ny sjukdom och var inte känd innan coronavirusutbrottet i Kina 2019.

Om detta sker så krävs ett starkt immunförsvar, vilket jag inte har. Jag lider dessutom av diabetes, astma och Parkinson. Respiratorvård återstår. Jag har alltså nedsatt lungkapacitet. Jag är 61 år men torde ha en kondis som är sämre än de flesta 70-åringar då mina balanssvårigheter har gjort det svårt att träna. Jag börjar förstå. Jag håller mig inomhus, undviker folksamlingar. Blir jag smittad så stryker jag med.

Jag har under det senaste året jagats av tanken: Måtte jag hinna skriva klart romanen om Ester. Då har jag trott att det skulle vara min Parkinson som skulle hindra mig. Men det är ett virus. Det är pesten.

Gruvar mig för flytten den 28 mars. Ska jag fly till skogs? Jag måste väl vara på plats när flyttfirman och mina vänner kommer för att hjälpa mig med flytten och städningen. Får sitta här och invänta ett mer positivt tänkande.

 

Too Old to Rock ’n’ RollToo Young to Die! (Jethro Tull 1976)

Min tvillingsjäl

Av , , Bli först att kommentera 5

En av alla dessa sömnlösa nätter. Ibland känns det som om jag har en mjölnare i mitt inre, som mal och mal oron allt mer finfördelad – som sedan blåser omkring när de neurologiska stormovädren drar fram. En aning stressad. Ikväll väntar ett framträdande i Lycksele; förmodligen en hel del folk.

Lsesept
Meddelande till omvärlden.

När jag känner mig stressad brukar kroppens stresshormon (kortisol) pumpas runt och inte minst påverka ämnesomsättningen. Blodsockret stiger, törsten ökar och springet på toaletten föder irritation. Pumpar i mig insulin, sticker mig i fingret om och om igen för att kolla att inte blodsockret faller för fort. Vågar inte somna förrän det stabiliserat sig, i rädsla för att aldrig vakna mer i ett lömskt insulinkoma.

Medan jag kämpade med mitt höga blodsocker kom jag att tänka på min tvillingsjäl, Ulf Isenborg. Vi har ungefär likadana sjukdomar och kroppsliga skador. Människorna runt omkring tycker att det är märkligt att vi drabbas av ungefär samma åkommor, samtidigt.

Tilltugg
Uffe Isenborg och dottern Hanna inför boksläppet.

Jag lärde känna pappa Nisses kusin först i trettioårs åldern. Uffe var sommarbarn i Bäckmyran och bar omkring mig som den baby jag var på den tiden. Men sedan dess så har vi aldrig släppt varandra. Exempelvis dyker han alltid upp på mina boksläpp. Under åren då vi inte ”kände” varandra, medan han var en diffus kusin till farsan, så hade vi redan varför sig utvecklat personliga egenskaper som var lika. Vi hade sökt oss till sådant som gjorde oss kreativa. Jag till mitt skrivande, han till teatern och TV. Då vi möttes var han fortfarande Rikard i Varuhuset med folk på gatan; något som besvärade honom och skymde sikten förde tunga rollerna han gjorde vid Riksteatern. Sedan kom sjukdomarna vi kom att dela på – och vi fick dem nästan samtidigt.

statue-873818_960_720

Åter till går kvällen och min krånglade diabetes. Då ringde Uffe, som satt på akuten i Stockholm med en diabeteskomplikation och skakade av frossa. Han blev inlagd för rosfeber på ena benet. Så nu går jag omkring och kikar ständigt på mina ben för att kolla när min rosfeber ska bryta ut, eller nåt liknade. Märkligt …

Jag och dottern Hanna åker till Lycksele mitt på dagen. Hon får köra, ung och pigg som hon är. Innan avfärd ska vi kånka ner med ett hundratal böcker till bilen. Sedan väntar ett besök hos gamla mor Gunhild, innan det blir avfärd till biblioteket 17.30 för att duka upp böcker och tilltugg och kolla mikrofonerna.

För övrigt är jag inte särskilt skrockfull, utan mer lagd åt det vetenskapliga hållet. Tron på tvillingsjälar torde väl vara ett sätt att odla min andlighet.

 

I ständig brådska

Av , , Bli först att kommentera 4

Uppe med tuppen. Känner mig stressad, trots att sömnlösheten ger fler timmar i vaket tillstånd, då jag jag kan skriva, läsa, fundera – finnas till. Samtidigt som jag inser att jag bränner ljuset från båda hållen.

Vi lever i en tid där följande synonymer blivit vanliga: Brådska, jäkta, stressa, flänga, ila, skynda. Hjulen snurrar snabbare och snabbare – och det är knappt vi lägger märke till det. Vi börjar jobba över för att hinna ifatt, samtidigt som allt där hemma lägger sig på hög. Inte minst huset som ska målas om, verandan som måste lagas. Det är då som vi försöker kompensera bristen på tid genom att bli effektivare (Grodan Boll 2.0).

frog-1339904_960_720

Människor som är i ständig brådska får till slut inte plats i sitt eget liv. Rummet där hon lever blir proppfullt, hon ryms till slut inte bland alla åtaganden, dubbelarbeten som på sistone styrt hennes liv. Människor i ständig brådska, de som alltid är på väg någon annanstans, har en tendens att ständigt vara andfådda. De hinner inte ens dra i sig luft. På vägen har hon tappat nyfikenheten och spontaniteten. Allt medan de springer på i ekorrhjulet.

Kroppen tar stryk. Stressen visar sig så smått. Det börjar med denna ständigt återkommande huvudvärk som slår till på fredagseftermiddagarna. Den tar plats i tinningarna när du försöker slappna av efter en veckas stenhårt arbete. Grillen blir stående, ungarna lever rövare. Minnet försämras. Stresshormonerna ger dig sömnproblem och får blodtryck och puls ökar. Du tröstäter och blir tjock. Risken för stressutlöst diabetes ökar. Du får muskelvärk och blir förstoppad. Blir lättare förkyld. Psyket börjar säga ifrån och du blir deprimerad, och får som bonus ta med dig panik och ångest. Självmedicinering: Fler och fler glas vin. Ändå märker vi inget; vi klarar inte av att dra de rätta slutsatserna. Vi har ju en sådan brådska. En dag står där en ”vägg”. Du går rakt in i den och blir liggande av den kraftiga smällen.

stress-543658_960_720

Jag har nog varit en människa som levt mitt liv i ständig brådska. Samtidigt har jag fått en hel del gjort. Men åter igen: till vilket pris? Nu håller kroppen på att falla i bitar. Därför har jag tvingats att slå av på takten och slutat småspringa fram genom tillvaron – har även tränat upp min förmåga att säga Nej. Jag lever, trots att jag är särbo, större del av tiden i enskildhet. Då kan jag när som helst avbryta en process där jag anar att stressen håller på att ta över. Jag lever ett långsamt liv, där jag kan ta mig tid att göra rätt val. Samtidigt lever jag med en skadad hjärna (stroke och Parkinson) som gör mig än långsammare.

Det finns perioder i mitt liv då jag jäktade mig genom tillvaron och frågan jag ställer: Hur orkade jag? Var det då som kroppen började ta stryk. Lagom stress är okej, den tvingar oss att få saker och ting gjorda. Men för mycket av det goda …

stress

 

Jag tar ett exempel. i början av augusti 1999 får jag ett nytt jobb då jag tillträder som landshövdingens pressekreterare. Två veckor senare romandebuterar jag med ”Svin föder svin”. Åker kvällstid på författarturné runt om i länet, ett tiotal besök. Börjar skriva på nästa roman. På länsstyrelsen utses jag till projektledare som ska ”bygga” en ny webbplats och ett intranät som båda innehåller tusentals sidor. Under hösten genomgår jag och frun en adoptionsutredning som tär på nerverna. Nyårsafton vaktar jag i en bunker för att förhindra ”Millenniumbuggen”; den som ska få världen att stanna. I februari får vi med kort varsel åka till Kina och hämta vår dotter.Tre intensiva veckor i Kina. Allt detta hände under ett halvår. Jo, jag var trött, mycket trött, men samtidigt uppfylld av er de krafter, de styrkor som finns inom mig. Lite Stålmannen över det hela … Nu kan jag klara allt. Jag är stark. Men jag skulle stupa tre år senare.

Det var inte klokt. Men så har det sett ut vid ett flertal tillfällen  i mitt liv. I detta finns en hel del förklaringar i mina ADHD-Kent och Hypoman Kent. Men nu är det som sagt annorlunda. Jag sjunger långsamhetens lov. Detta betyder ju inte att jag mest ligger ner och glor i taket. Jag jobbar hårt med mina romaner och krönikor – men jag kan kliva av tåget när det börjar gå för fort. Önskar att fler skulle kunna det. Men för att det ska vara möjligt så krävs en hel del självinsikt. Det krävs också en förmåga att svälja stoltheten, när folk runt omkring ber dig slå av på takten. Du själv märker ju inte av den annalkande katastrofen, du anser dig ju vara en en duktig och effektiv människa som har ett mål att ständigt stiga i graderna. Men väggen står där och väntar.

För övrigt har du i en kärleksrelation en medmänniska vid din sida som du kan dela helheten med.

Läs mer om detta i min biografi: ”Spring Kent, spring!”

© Kent Lundholm

En läkare, inte fem

Av , , Bli först att kommentera 1

Jag och mina åkommor vaknar till liv. Kliver upp på stela ben. Golvet kyler under mina hasande fötter. Min vänstra hand skakar. Blickar ut genom ett smutsigt fönster; det som vetter mot Backenvägen. Känner mig märkligt nog rätt så lugn – trots mardrömmarna som jagat mig under natten. Fyller lungorna med luft, sträcker armarna över huvudet och förkunnar: Sannerligen säger jag eder – meningen livet är 42. Halleluja!

bible-2989425_960_720

I  slutet av förra veckan halvlåg jag i soffan och lyssnade på Riksdagens frågestund. Kanske är det en yrkesskada från tiden som kommun- och EU-reporter. Eller så är jag helt sonika ett politiskt djur? I mitten av 90-talet verkade jag som kommunreporter på Folkbladet, och bevakade bland annat kommunfullmäktige i Umeå. En tidsödande uppgift. Samtidigt som jag lyssnade skrev jag ner referaten på en bärbar dator, sedan gällde att hitta ett telefonjack så att texten kunde skickas till redaktionen. Minns särskilt ett budgetfullmäktige då ledamöterna började tala under förmiddagen, sedan pratade och pratade de sig igenom hela eftermiddagen, hela långa kvällen för att utmattade avrunda det hela vid 02-tiden. Om budgeten gick igenom? Vet inte, det har jag förträngt.

spider-4098999_960_720

I dag väntar ett läkarbesök och strax efter det ska jag träffa diabetessköterska. Det viktigaste vid läkarmötet är att jag får lista mig hos en färdigutbildad distriktsläkare – sedan jag flyttade till Tegs HC har jag haft fem läkare, varav tre inte har varit färdigutbildade. Multisjuk som jag blivit, nu senast med en parkinsondiagnos, har jag rätt till EN läkare. Orkar inte dra min story om och om igen – det upptar ju hela den tid som är avsatt för besöket. En bra distriktsläkare kan fungera som ”spindeln i nätet” mellan neurologen och psykiatrin. Om detta inte blir av, så tvingas jag byta hälsocentral.

För övrigt avkräver vi ofta livet en mening. Det är en meningslös sysselsättning. Ungefär som att påstå att meningen med livet är 42 …

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Besök på lyxkrog

Av , , Bli först att kommentera 4

Sov ut till åtta. Sen en tallrik med gröt. Efter det en bryta med piller. Insulininjektioner. Inser att jag måste åka en sväng till ”mitt andra hem” – apoteket. Slut på ett flertal mediciner. Besökte igår min diabetesläkare som ordinerade högre insulindoser och mer motion. Sa att jag blivit skraj för att på egen hand ge mig ut på långa färder, då jag fallit och slagit mig tre gånger. Hon är en av dessa somatiska läkare som lägger sig platt ifall patienten har någon psykiatrisk åkomma. Jag föll undan, orkade inte ta strid, trots att jag vet att det beror på någon neurologisk orsak.

0

I söndags bjöd jag min dotter Hanna på lyxmiddag. Vi gick till den omtalade Gotthards krog och åt en trerätters middag. Till förrätt fick vi Carpaccio på ko, lime, koriander, lök & rostade jordnötter. Var väl så där. Rå ko har aldrig varit min grej. Huvudrätt var Olivkokt sejrygg, tomat, saffran, potatisaioli & rostad paprika – vilket var riktigt gott. Men bäst av dem alla var efterrätten: Crème brûlée, vanilj & rörsocker. Totalt tusen spänn. Tjosan. Som tur var kunde jag använda presentkortet jag fick på min 60 årsdag. Tack till grabbarna bus.

För övrigt tror jag att vi kan finna sanningen därute i världen. Knappast därinne i oss själv.

Ryska maffian

Av , , Bli först att kommentera 3

I går kväll besökte jag Väven för att lyssna på ett föredrag om maffian i S:t Petersburg. Föreläsare var författaren (och min förläggare) Göran Lundin, som under en lång rad år besökte den ryska staden. Eftersom jag själv har dåliga erfarenheter av den ryska maffian (skrev om detta i min självbiografi ”Spring Kent, spring!”) så fick dessa händelser en djupare mening efter att ha lyssnat på Lundin. Nu har Göran skrivit en roman om sina upplevelser i Ryssland – ”Dagar som återstår”.

I dag är det Stora Tvättardagen. Det lär ta hela dagen och en bit in på kvällen att besegra berget av smutstvätt.

buddha-231607_960_720

Gårdagens läkarbesök blev givande. Dock fick jag inga direkta svar på mina knäppa åkommor. Klart är att min nya ADHD-medicin förbättrat motoriken så att det blivit lättare att gå i trappor. Nu måste jag få ordning på mitt svajiga blodsocker och lösningen på det är en rejäl viktnedgång. Har därför plockat fram min motionscykel. Pust.

För övrigt lär det vara på det viset, att om ingen berättar för mig när jag gör fel, torde jag ha små möjligheter att ändra mitt beteende.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Superfokus och diabetes

Av , , Bli först att kommentera 3

Är uppslukad av min text. Brukar bli det när korrekturläsningen nått nivån för att jobba med kommatering, bindeord, ändelser. Då har det hänt att jag ramlat in i texten och blivit ett med den. Det kan vara farligt. När jag varit inne i slutfasen på mina tidigare romaner, har det hänt att jag ”förlorat” mig själv. Har kanske att göra med den superfokusering som kopplas på, som får oss med ADHD att hamna i en tunnel utan tid och ljud.

adult-2242164_960_720

Jag kan bli sittande till dess arslet domnat bort och ögonen blöder. Men det var nog värre förr. Jag har slutat att skriva om nätterna och håller mig mest till tidiga morgnar och ett pass på eftermiddagen. Det krävs struktur – för det blir ju inte bättre om man skriver tio timmar på raken. Snarare tvärtom. Det blir mer effektivt med pass på två timmar. Men jag känner av mitt superfokus, det finns där och vill få mig att skriva dygnet runt. Jag svarar nej.

Den nya diabetesmedicinen har verkligen haft god effekt. Minus sju kilo på sex veckor och blodsockernivåer som halverats. Varför har ingen läkare ordinerat Victoza tidigare? Särskilt efter jag fick min stroke. En dåligt inställd diabetes i kombination med övervikt är en av de vanligaste orsakerna för att få ytterligare en stroke. Hade jag nu inte varit sjuksköterska i grunden och tjatat mig till en akutremiss till Diabetesenheten på NUS, hade jag väl fått fortsätta med höga blodsockernivåer till dess det exploderat i min skalle.

injecting insulin new

Victoza hjälper kroppen att sänka blodsockret. Det gör även att maten passerar magsäcken långsammare (mättnadskänslan håller i sig längre) och kan hjälpa till att förebygga hjärtsjukdom. Man tappar helt sonika aptiten, vilket är bra om man är en tjockis – som lider av diabetes. Men så var det biverkningarna. Det tycks vara så att ju bättre effekt en medicin har, dess då fler är biverkningarna. Men det är bara att bita ihop.

Det lär ska vara Black Friday i dag. Superrea. Borde kanske åka ut en sväng och köpa några julklappar till reapris, men jag blir så vansinnigt störd av att vistas på platser där folk trängs och pratar i mun på varandra. Så jag skiter i det. Tror mer på mellandagsrean – som fenomen.

4646232e-3e15-4855-bd4e-a5a4ab3281c0

William Robertson Davies, (1913-1995) en kanadensisk författare. Han har bland annat skrivit den geniala Deptfordtrilogin.

För övrigt håller jag med författaren Robertson Davies analys: ”Förnuftsmänniskor uppfattar sin lilla avkroksvärld som hela universum och sätet för all kunskap.”

 

En flanerande diabetiker

Av , , Bli först att kommentera 2

Fredag. Vackert väder verkar det bli. Torde bli en promenad i det bleka solskenet. Måste ju röra mycket på min lekamen för att hålla min diabetes i schack. Lovande utveckling av mina blodsockerkurvor sedan jag fick den nya medicinen, som gör att maten stannar längre i magsäcken och skapar på sätt en längre mättnadskänsla. Dessutom är jag inte lika hungrig längre, vilket varit ett bekymmer för mig. Har ju jämt gått omkring och tuggat på något. Minus fem kilo på en månad är heller inte fy skam. Den nya medicinen lär även minska risken för hjärtinfarkt och stroke, vilket är högrisksjukdomar för oss diabetiker.

På måndag är det dags att äntra scenen i Väven (Umeå) och prata om och kring psykisk ohälsa; en föreläsning som kretsar kring min självbiografi ”Spring Kent, spring!”

KentPsy

 

Köp boken för 119 kr  >>> BOKUS

Intensivt korrekturläsande av min kommande roman. Röda, rinnande ögon – men en rolig fas i skrivandet. Jagar fakta- och stavfel, stryker en hel del.

Nog gjordes det väl bättre musik förr? Jag vill då påstå det – som under tidigt 70-tal när Genesis gjorde denna låt som räcker i drygt 23 minuter. Nu finns denna mastodontlåt vackert illustrerad vilket med tydlighet lyfter fram den lysande, geniala texten. Älskar dessutom Peter Gabriels hesa, skrapande röst.

För övrigt vill jag denna dag citera den nu avlidne och saknade författaren Peter Nilson: ”Vi är närsynta i tidens landskap. Livet rinner ifrån oss, men det är oändligt gott om tid i universum.”

Författare med högt blodsocker

Av , , Bli först att kommentera 2

Dagarnas brus. Regn som smattrar mot fönstren. Inte många vackra höstdagar i år; ni vet dom där när solen lyser på lövträden så att allt tycks stå i lågor, när luften är klar och hög, när man kan sitta på en stubbe och dricka starkt kaffe med en hink nyplockade lingon vid fötterna. I år blev det inte ett lingon – inte en svamp. Bara en massa inomhusarbete. Tur att vi åkte till Saxnäs och tvingade oss att vara ute, trots regn och snålblåst. Det räddade den här hösten.

Har haft fullt upp med att sköta min kropp. Har till slut hamnat på diabetesenheten och fått hjälp med min minskande insluinkänslighet, vilket sedan i augusti lett till sanslöst höga blodsockervärden. Var rejält orolig ett tag och rädd att njurarna skulle ta stryk eller att jag skulle råka ut för ytterligare en stroke. Nu är jag inne på andra veckans behandling av ett preparat som heter Victoza. Redan är blodsockervärdena halverade – men jag plågas av biverkningarna. Biter ihop. Viktigt att stressnivåerna hålls nere, för direkt jag jagar upp mig stiger blodsockret. Har därför tackat nej till ett flertal uppdrag och ”förlorat” drygt 20 000 kronor.

KentÖvik

Däremot ska jag fullfölja berättarturnén och reser till Bjurholm på tisdag. Ska visst sedan till Åsele, vad det lider. På söndag ska jag föreläsa här i Umeå – ämnet: psykisk ohälsa. Försöker däremellan få till slutet på romanen. Var och varannan morgon vaknar jag och vet exakt hur den ska sluta – men jag väntar till dess jag är absolut säker. Brukar ha problem med slutet på mina romaner. Kan bero på att jag inte vet det när jag börjar skriva. Det får liksom växa fram under processen.

Städat mest hela dagen. Burit ner möblerna från balkongen – har solat klart.

För övrigt tar jag ett steg tillbaka när jag möter människor som  säger ”jag är alltid ärlig och säger minsann alltid vad jag tycker!” Sådana människor gör det enkelt för sig och begriper inte vilken förödelse de kan lämna efter sig.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Sociala rum

Av , , Bli först att kommentera 2

Slö och trött under gårdagen. Vad vid åttasnåret på Tegs HC för att lämna en massa prover inför besöket hos diabetesspecialisten på torsdag. Sedan lite skrivande, innan jag hamnade i soffan. Blodsockret svänger mellan 25 och 8 och ibland går det i snabba kast, andra gånger verkar inte insulinet bita. Dagens uppdrag blir att skriva lite mer än igår – och jag är redan på god väg att fixa det. Sedan blir det ett besök på posten (Ica Kvantum) för att hämta ut teststickor till att mäta sockerhalten i blodet. Borde promenera eller sitta en halvtimme på motionscykeln.

Trump gör sig ovänner med de rysligt avgudade basketstjärnorna. Han verkar ha noll socialkompetens – som om han tror sig spela med i såpopera.

För övrigt så speglar vi oss i varandra vid varje möte. Då bildas ett socialt rum.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,