Sovit gott, vilket jag är tacksam över. God sömn är viktigt, något jag genom livet tyvärr sällan varit förunnad med. Det kan nog bero på ”motorn” jag har i mitt huvud, den som ständigt brummar och går, som driver mig framåt på gott och ont. Det tar ett tag att få den att gå på tomgång och medan jag ligger där i sängen och väntar på att det ska ske, så hinner jag ju börja tänka på det jag borde ha gjort och det som jag måste göra, för att sedan börja grunna på någon av mina romanfigurer eller börja gräva i gamla minnen. Så istället för att få motorn att gå på tomgång, har jag istället lagt in tvåa och trean och tryckt på gasen. Redan som barn sov jag uselt. Fem-sex timmar när jag skulle ha behövt sova 8-9 timmar. Som vuxen brukar det i snitt bli fyra-fem timmar. Jag tycks inte vara byggd för mer sömn. Det torde väl inte vara bra att sova så lite som jag gör, då vi i sömnen bearbetar mycket, sorterar och lägger på rätt plats och även lugnar ner de inre organen. Men det är inte mycket jag kan göra åt detta. Jag har säkert fått vara vaken nåt år mer än en normalt sovande 57-åring. Om nu det skulle vara något att hurra över?

Har anmält mig till manifestationen här i Umeå mot nazism och rasism. Det sker den 9 november, ett datum som vi förknippar med ”Kristallnatten”; den natt år 1938 då nazisterna i Tyskland påbörjade utrensningen av judar.

”Natten mellan den 9 och 10 november 1938 brändes och förstördes över 1 400 synagogor och bönehus. Omkring 7 500 judiska butiker fick skyltfönstren krossade, vandaliserades och plundrades. Även judiska bostäder vandaliserades. Judar misshandlades, mördades och många begick självmord i desperation. 30 000 judiska män arresterades och skickades till koncentrationslägren Dachau, Buchenwald och Sachsenhausen. Där utsattes de för en brutal behandling av SS. De judar som lovade att lämna Tyskland för att aldrig återvända blev senare frisläppta.”

Nu rör dessa mörkermänniskor på sig igen – trots att det goda en gång svor: Aldrig mer! Återigen blommar föraktet mot svaghet, hatet mot det annorlunda och vi hör allt oftare hur det talas om det ”rena” fosterlandet där bara ursvenskar och röda små stugor är tillåtna. Det är obehagligt. Fast vi får inte glömma att i nuläget så är antalet goda mångt större än antalet mörkermänniskor – bara vi inte glömmer bort att säga emot och ställa oss i vägen ifall de ger sig på någon av dessa svaga, de som är annorlunda. Det är en tid då vi ska räcka fram handen och hjälpa. Nästa gång kan det vara vi som behöver hjälp.

Verkar bli en fin dag igen. I går när jag promenerade längs älven, på en bädd av fallna löv, så var jag tvungen att ta av mig luvan och öppna upp jackan. Det var för årstiden märkligt varmt. Drack sedan en dyr kopp Cappuccino, 47 spänn, men ta mig tusan det var den värd. Dessutom var jag värd den kaffekoppen.

För oss som individer är det viktigt att sätta gränser. Hit men inte längre. Då sätter vi också ett värde på oss själv, att vi inte tillåter andra att köra över oss, utnyttja och behandla oss illa. Inte minst viktigt är detta i en relation. Är man tydlig med sina egna gränser, så ökar även förståelsen för andra människors gränsdragningar. I grund och botten handlar det om respekt för varandra. Jag tror att gränslösa människor verkligen kan ställa till det för andra. De kan verkligen göra andra illa – utan att de lägger märke till det. Jo, jag vill hävda att just mot de gränslösa är det viktigt att sätta upp egna gränser.

För övrigt ska jag koka mig mer kaffe. Inte så dyrt och fint som jag drack i går. Men jag har köpt ett prima pulverkaffe och det duger åt mig.