En skön helg i Skellefteå. Fina höstdagar, långa promenader i hög luft under en något blek sol. Men så är det också oktober. Inom kort kommer väl snön och med den vintermörkret. Fy tusan vad tiden rusar iväg, och det är heller ingen mening att försöka ta rygg på den. Allt man kan göra är att leva sitt liv i tidens ständigt pågående flöde. Så gott det nu går.

Igår var jag i landskyrkans församlingsgård och lyssnade på Lenas kör som uteslutande sjöng ABBA-låtar. Det gjorde de bra. Det var fullsmockat med folk ur den något äldre generationen som alla stampade takten och sjöng med i låtarna. ABBA har verkligen gjort en rad odödliga hits.Stolt blev jag när Lena tillsammans med kompisen Lena sjöng solo.

Snart dags att ta bussen till Umeå och hasta till kafé Mekka där en journalist från tidskriften Accent ska intervjua mig. Eftersom det är IOGT;s husorgan torde det väl handla en hel del om missbruk, men jag vill nog även styra det mot de bakomliggande orsakerna som psykisk ohälsa.

På torsdag väntar en långresa – till Åsele. 17 mil enkel väg, genom storskogen, förbi oändliga stråk av surmyrar. Tur är att min gode vän Gösta ställer upp som chaufför. Den mannen ska få en alldeles egen stjärna i himlen.Vi får åka i tid eftersom jag ska uppträda på Åsele bibliotek redan 18.00. Då ska jag snacka om ”Spring Kent, spring!” Välkomna!

För övrigt är det gott att leva. Just nu är det min, alldeles egen, stund på jorden.