Etikett: Skellefteå

Skräpet efter elbilarna

Av , , Bli först att kommentera 4

Satt några stunder under helgen och läste i en bok om blivit liggande. Numera går ju nästan all tid åt till att läsa det jag själv skrivit, så under snart ett år har det blivit mest om Ester, förutom fyra-fem böcker som vi läser i bokcirkeln. Den här boken köpte jag strax före jul av författaren själv då jag stod vid hans sida på Pilgatans kulturkafé och signerade böcker.


Journalisten Arne Müller.Belönad med Guldspaden 2016.

Jag har tidigare läst Arne Müllers reportagebok ”Om Stockholm, städerna och resterna” (Ord & visor förlag) som var en bra, lågmäld analys av hur glesbygdens utarmning har att göra med styvmoderliga politiska beslut. I reportageboken ”Elbilen och jakten på metallerna” pekar Müller på en rad problem som kan komma att uppstå när alla ska köra elbilar och äga mobiltelefoner som bara har en livslängd 18-22 månader.

Jag blir upprörd, känner mig lurad. Det är väl som med den en gång så rena och den ofarliga kärnkraften. Den blev ju måttligt ren när det kom fram att avfallet skulle dumpas i djupa gruvschack i tusentals år.


Många, tunga bilbatterier blir det …

Nu är det  stora och jättelika batterier som gäller – som naturligtvis är rena och snudd på ofarliga (säger man …). Denna rena energiomställning har ett pris, då ingen verkar ha tänkt på hur batteriavfallet ska omhändertas och återvinnas.Det ordnar vi sen, lite längre fem … Gör man ett stort, tungt batteri till en bil, så kommer det batteriet en dag att behövas bytas ut.


 Vi har nog svårt att återvinna småbatterierna.

Bara våra vanliga ficklampsbatterier, litiumbatterier, de som även finns i gamla datorer och våra smartphones, blir ju i dagsläget inte till fullo återvunna. Målsättningen var 90 procents återvinning, som EU nu sänkt till 50 procent. I Sverige finns det idag 0 (noll) bolag som återvinner litium. Min personliga reflektion är att den skiten skickar vi till Afrika eller Sydamerika, så löser vi det problemet. Så cyniska har ju västvärlden varit förr i andra hänseenden …

Det krävs en rad metaller till att göra framtidens allt större batterier och de ska grävas upp i öppna dagbrott, i de så kallade metall – och mineralgruvorna. Bara i Sverige, där vi har ganska gott om dessa metaller, så kan det behövas öppnas 50 stora gruvor fram till 2030. Batteriets halleluja och emellanåt sektlika argumentation, kräver gruvor, men en dag så kommer metallen att börja ta slut. Allt är ändligt på vår jord. Det ska vi vara på det klara med, innan vi börjar gräva. Müller kräver nån form av hushållning. Men eftersom de multinationella bolagen plöjt ner enorma summor för att utnyttja det globala trycket efter elbilar, mobiler och datorer, inte minst i Asien, så ska ju dessa bolag, dels ha igen det de satsat dels ska ju de arma stackarna ha en rejäl vinst. 

Ju mer jag läser i Arne Müllers bok desto mer beklämd blir jag. Ingen vet hur batterierna ska återvinnas – sen bildas det ju koldioxid vid tillverkningen. Det som skulle bli lösningen i skiftet från de fossila bränslena: elbilar, vindkraft, solpaneler kommer inte ensamma att bli nån lösning och hjälp om inte återvinningsfrågan blir löst.


Anläggningen i Skellefteå

I Skellefteå byggs en gigantiska fabrik som ska tillverka batterier. Den är finansierad fem år framåt för 16 miljarder och ska ge 2500 jobb. Bygget av  fabriken har släppt ut mängder med koldioxid: Inledningsvis är ytan större än Gamla stan och då rök också 40 000 träd. Men i slutänden kan ytan bli fyra gånger så stor: 200 hektar då andra företag kan lockas flytta dit. För att framställa dessa batterier måste fabriken konsumera el och en siffra som nämnts är 1,5 procent av Sveriges hela elproduktion. Sen krävs det ju el till att ladda elbilarnas batterier – var tar vi den ifrån? Det låter ibland som om den är gratis.


Brist på el-tankning.

Jag känner mig uppgiven efter genomläsningen av Müllers bok. Jag har ju själv trott att batterierna ska rädda oss – och så är kanske fallet den dagen då nån uppfinner tunna, lätta bilbatterier som räcker längre och har mindre avfall. Men tänk globalt. Många elbilar blir det. Mycket skräp lämnas efter dem. Fossila bränslen är den största källan till utsläpp av växthusgaser som bidrar till klimatförändringarna. De måste på nåt sätt bort. Det förstår vi, eller hur. Det är ute med olja, kol och gas. Men att nu satsa allt krut på ETT ämne, metallerna i batterierna. Nej, det krävs breda lösningar, global, gemensamma lösningar.

På 70-80-talet var det kärnkraften. Nyss var det etanolen som var räddningen, det talas om biogas, nu är det el. Men – att tillverka en elbil medför generellt större miljöpåverkan än att tillverka andra bilar. Vi har ju inte löst batteriernas kapacitet + hur vi ska skapa ett riksomfattande laddningssystem? Här i norr blir det väl en stolpe mellan Lycksele och Sorsele, två stolpar i trakten av Bjurholm och 300 hundra i Umeå.


Fattiga riskerar livet efter att leta efter kobolt.

Sedan – vilka har råd att köpa dessa dyra el-bilar. Får vi en elbils-överklass?

För övrigt: De bygger mobiltelefonerna så usla att de bara håller i ett par år. Sen hamnar de på sopberget. Nog måste vi konsumenter kunna kräva att mobilerna håller längre.

ABBA i kyrkan

Av , , Bli först att kommentera 2

En skön helg i Skellefteå. Fina höstdagar, långa promenader i hög luft under en något blek sol. Men så är det också oktober. Inom kort kommer väl snön och med den vintermörkret. Fy tusan vad tiden rusar iväg, och det är heller ingen mening att försöka ta rygg på den. Allt man kan göra är att leva sitt liv i tidens ständigt pågående flöde. Så gott det nu går.

20161002_225020 20161002_225552

Igår var jag i landskyrkans församlingsgård och lyssnade på Lenas kör som uteslutande sjöng ABBA-låtar. Det gjorde de bra. Det var fullsmockat med folk ur den något äldre generationen som alla stampade takten och sjöng med i låtarna. ABBA har verkligen gjort en rad odödliga hits.Stolt blev jag när Lena tillsammans med kompisen Lena sjöng solo.

Snart dags att ta bussen till Umeå och hasta till kafé Mekka där en journalist från tidskriften Accent ska intervjua mig. Eftersom det är IOGT;s husorgan torde det väl handla en hel del om missbruk, men jag vill nog även styra det mot de bakomliggande orsakerna som psykisk ohälsa.

På torsdag väntar en långresa – till Åsele. 17 mil enkel väg, genom storskogen, förbi oändliga stråk av surmyrar. Tur är att min gode vän Gösta ställer upp som chaufför. Den mannen ska få en alldeles egen stjärna i himlen.Vi får åka i tid eftersom jag ska uppträda på Åsele bibliotek redan 18.00. Då ska jag snacka om ”Spring Kent, spring!” Välkomna!

20160203_064750

För övrigt är det gott att leva. Just nu är det min, alldeles egen, stund på jorden.

Värda lite vårvärme

Av , , Bli först att kommentera 2

Gryning i AIK-land. Sträv i halsen, täppt i näsan som om det vore en förkylning på gång, vilket vore olyckligt då jag har ett framträdande i Lycksele på torsdag. Jag har nu befunnit mig i AIK-land i tio dagar – och trivts bra med det. Men i afton återvänder jag till Umeå för att kolla hur landet ligger där nere i södern, betala räkningar, uträtta småärenden och plocka undan i lägenhet. På torsdag eftermiddag bär det som sagt av till Lycksele – i Lenas lilla trotjänare.

Det brukar alltid komma mycket folk till mina framträdande i Lycksele. Kanske har jag blivit ”bygdens son” som i sina böcker berättat de historier som folk i inlandet känner igen sig i. När jag släppte ”Vedtjuven” 2012 slog jag publikrekordet i biblioteket. Vet inte om det håller ännu? Kanske.

20160315_163208

Men det är alltid lite extra pirrigt att framträda i Lycksele – kanske för att jag känner så många där och för att så många tycks känna mig. Extra pirrigt blir det därför att prata kring självbiografin ”Spring Kent, spring!” – boken om mitt liv och om allt som gick snett.

tussilago

För övrigt ser jag frost på taken mitt emot och igår, när jag hjälpte Lena att rengöra vinterdäcken, började det att snöa. Nog vore vi förtjänta av lite värme, av en vår värd namnet.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , , ,

Sömnlöshet och bussåkande

Av , , Bli först att kommentera 0

Tidig morgon. Utsikt över hustaken på Hemmansgatan här på Anderstorp i AIK-land. Slöjmoln skymmer solen. Jag och min hatt ska vara här ett tag för att samla mod och kraft inför berättarfestivalen som drar igång på måndag. Det blir några riktigt intensiva dagar. Förhoppningsvis roliga och givande.

Tröttheten jag kände efter boksläppet i Umeå håller på att släppa och med den även oron som gnagt inom mig. Har ju så lätt för att förstora bilder och känslor, så svårt att koppla av och sova. I ett vetenskapsprogram härom dagen berättade man om riskerna med att sova för lite. Det kallas för insomnia som 11 procent av befolkningen lär lida av. Kanske lider jag brist på sömnhormonet melatonin, men mest troligt har det att göra med min ADHD – för vem kan sova med en motor brummande i skallen?

Om man sover mindre än fem timmar per natt fyrdubblas risken för stroke. Hela mitt liv, i varje fall till och från, har jag inte sovit mer än 4-5 timmar. Skrämmande. Lägg då till all annan skit jag varit med om, alla diagnoser jag dragit på mig – vilket emellanåt gör jag vettskrämd.

vägen
Världens mest långtråkiga vägsträcka.

De senaste åren har jag åkt med bussen mellan Umeå och Skellefteå en himla massa gånger – en av världens tråkigaste vägsträckor. Den är så jävla mördande tråkig att folk svimmar och faller i koma, en del försöker hoppa av, klockorna stannar och chaufförerna tuggar fradga. Är det månne vägens fel som gjort att folk i de två städerna inte drar jämt? När umeborna kör dötråkighetsvägen norrut är de så förbannade och slut i huvet, att när de vänder i första rondellen när kommer fram till Skellefteå – och detsamma gäller när skellefteborna far åt Umeå. De så uttråkade att de vänder i ersbodarondellen.

buss

Den tråkiga vägen har förmodligen påverkat hatet mellan AIK och Björklöven då även spelarna tvingats färdas vägsträckan inför matcherna. Och hur är det med politikerna i de västerbottniska kuststäderna? Är det dags att gräva sönder vägen och bygga en som är lite roligare. Det kan inte vara svårt. Ja, denna teori kom till mig längs E4, någonstans i höjd med Lövånger.

För övrigt ska vi försöka fixa en biljett till måndagens invigningen av Skellefteå berättarfestival till Lena – vilket kan bli en sann utmaning. De är visst slut, hörde jag igår. Så om någon därute har en biljett över, så är vi på Anderstorp mycket intresserade. En annan plan vi har är att utröna om man i Skellefteå kan köpa ett par sportskor – för i Umeå går det ju bara att köpa antingen en höger- eller vänstersko. I varje fall på Stadium.

Omslag_Spring_Kent

Intresserad av min bok ”Spring Kent, spring!” BESTÄLL

 

 

Tidningen är klar

Av , , Bli först att kommentera 1

Så var då tidningen Vasaplan klar. Tidigt i morgonbitti kan de 4000 exemplaren hämtas på tryckeriet Original ute på Västerslätt. Någon gång mitt på dagen under fredagen den 11 december börjar den säljas på stadens gator och torg. För 40 spänn får du en skitsnygg tidning, fylld med mängder av spännande reportage, bland annat en längre intervju med Maria PH och en djupdykning i flyktingproblematiken där vi bland annat träffat två ensamkommande barn.

Juletta2015
Julnumret 2015. Köp och läs!

Jag är ganska slut efter veckans neurologiska utredningar i Sävar, särskilt efter det omfattande minnestestet där det mesta kändes svårt och knepigt. Men jag vet ju att arbetsminnet kan få sig en känga efter en stroke – även om det brukar vara övergående. Men det är aldrig roligt att gå omkring i tillvaron och verka gaggig och glömsk. Fast jag brukar försvara mig med det mer tyder på en författares diskreta charm att vara lite disträ – att jag ständigt har tankarna någon annanstans; att jag går omkring och klurar på en vacker meningen till en kommande roman. (I själva verket kan jag bli stående inne på Coop och försöka minnas om det var bananer eller äpplen jag skulle köpa …)

Åker idag till Skellefteå, en bussresa på dryga två timmar innan jag får kliva av på Anderstorp – där hon står och väntar på mig.

Igår kväll fick jag mer jobb. Dryga 300 sidor text från förlaget – som jag själv skrivit. Slutkorrekturet till min kommande bok ”Spring Kent, spring!”. Ska godkänna texten och för att det ska kunna göras måste jag ju läsa igenom allt – igen. Börjar bli ganska less på mina egna ord. Fast det ska erkännas, jäklar detta blir en riktigt bra bok. Den ska ges ut i slutet av mars 2016.

För övrigt så kan det bli jobbigt för Tomten i år med alla passkontroller och om han först kom till Finland, så finns risken att han skickas tillbaka dit. Vad händer då med våra julklappar?

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Vasaplans nya redaktör

Av , , Bli först att kommentera 1

Märklig november. Nästan tio plusgrader igår när jag med öppen jacka och barhuvad promenerade längs älven. Snön känns avlägsen. Blir det ytterligare en jul då regnet faller på bar backe? Ja, inte ifjol, men året innan var det väl så vill jag minnas.

Gårdagen var seg, fick inte mycket gjort på förmiddagen. Skrev inte en enda rad i romanen, fick ihop en kort, mycket ilsken blogg. Fast efter lunch blev det plötsligt fart på mig, då jag tog bussen upp till Aspgården för att vara på en anställningsintervju. Nä, det var inte jag som sökte jobb. Jag satt på ”arbetsgivarens” sida, som chefredaktör för Vasaplan. Erika Åberg sökte det ideella jobbet som bildredaktör – och hon fick det. En välmeriterad kvinna som brinner i kampen mot rasism och fördomar.

erika
Erika Åberg, ny bildredaktör på Vasaplan.

På lördag åker jag till Skellefteå för att hälsa på en vän. Ska bli trevligt. Under bussresan hinner jag kanske läsa ut romanen till nästa bokcirkel. Har haft svårt att ta mig igenom Kristina Sandbergs ”Att föda ett barn”. Sitter mest och tänker: Men när ska den där ungen födas? Sedan är realismen lite kvävande; som när det på sida upp och sida ner beskrivs exakt vad som ska bakas, kokas och stekas till julbordet. Men jag gillar beskrivningen av att ha ”valt fel partner” – huvudpersonen tänker mer sin förra man än den hon gift sig med. Nä, som nästa bok i cirklen hoppas jag på något riktigt hårdkokt, typ ”Hårda killar dansar inte” av Norman Mailer.

En helsida plus att vi toppade Ettan i Folkbladet, blev resultat av intervjun som gjordes i Lycksele. Ett bra reportage, fina bilder och bra PR för vår berättarföreställning. Hoppas nu att det trillar in lite bokning vad gäller våren och sommaren.

Folkbladet2015
Stort reportage i Folkbladet (3 november 2015).

Folkbladet2
Åter på lasarettet i Lycksele där jag jobbade som uska och sjuksyrra på 70-talet och 90-talet.

För övrigt måste jag snabbt hitta ett märke att sy över det som nu sitter på rockärmen. Jag kan omöjligt åka till Skellefteå med en Björklövenlogga på jackan. Det överlever jag aldrig.