Ljust, men grått därute. Somnade på skinnsoffan, vaknade vid tresnåret då jag hasade till sängen. Jag hann se filmen ”Everybody´s Fine” från 2009 med Robert de Niro i huvudrollen. Måste vara en av hans allra bästa prestationer på filmduken, förutom ”Tjuren från Bronx” och ”Taxidriver”. Filmen i sig var mycket bra, om en familj där man lärt sig att aldrig säga sanningen, hela sanningen, i tron att man då skyddar varandra. Men sanningen kommer alltid fram – till slut.

Efter att ha infört tillfälliga uppehållstillstånd och id-kontroller på tågen från Danmark, så röstade riksdagen igår igenom regeringens förslag om en lag som omöjliggöra att familjer som splittrats på grund av krig och flykt, ska kunna återförenas i Sverige. Låter hårt och grymt. Särskilt grymt känns det för de barn som tagit sig hit inte ska få träffa sin mamma och pappa igen. Det handlar alltså om barn och ungdomar som är på flykt undan slaktaren Assad eller IS fruktansvärda grymheter. Lika grymt känns inför vetskapen att de mammor och pappor som lyckats fly hit med livet i behåll och som hoppats i ett senare skede få hit sina barn, nu kan glömma det. Det torde vara upplagt för att många människor i våra flyktingförläggningar bryter ihop och ger upp. Detta kan vara en politik som verkligen försvårar integrationen och som dessutom riskerar att bryta mot FN:s flyktingkonvention. Redan för något år sedan skrev jag på den här bloggen (även senare) att många av riksdagens partierna till slut kommer att anpassa politiken till SD:s stolligheter, precis som när dubbelstollarna Ian och Bert dök upp på 90-talet och började stapla plastbackar för att skilja på Vi och Dom. Det var också symboliskt att det var Björn Söder, SD, riksdagens andre vice talman, som fick äran att klubba igenom den nya lagen, samtidigt som de övriga Sverigedemokraterna jublade i högan sky..

Går det att förstå detta? Finns det några argument som gör denna märkliga omröstning i riksdagen begriplig? Roten till lagen har förstås att göra med fjolårets kaos som uppstod under den kraftiga flyktingvågen.160 000 asylsökande sökte sig till Sverige under kort tid och satte genast myndigheter och kommuner under enorm en press. Emellanåt syntes nationen totalt oförberedd. Plötsligt fanns enorma köer till ett boende och i början fick många sova på golv till gymnastikhallar och andra tillfälliga boenden.Sedan skapades massor med nya förläggningar (i bland av rena lycksökare) där flyktingarna fick/får bo i väntan på utredning och en permanent bostad. Köer till SFI blev kilometerlånga, de inom socialtjänsten gick på knäna. Andra myndigheter larmade. Vi fixar inte det här längre. Då stängdes gränserna. Sverige klarade inte att ta emot fler flyktingar – och till bakgrunden hör att tillsammans med Tyskland  har Sverige procentuellt tagit emot överlägset flest flyktingar. Allt medan flertalet länder i EU vägrade ta emot några alls – samtidigt som EU i stort inte klarade av att införa ett system för en rättvis fördelning av flyktingar.

”Sverige ska aldrig mer hamna i samma situation som i höstas” har statsminister Stefan Löfven förklarat. Det är även sagt från regeringen att detta bara är en tillfällig lag, men nu säger M att de tänker göra lagen permanent i fall de får makten. I den frågan lär de få helhjärtat stöd av SD. Det är sagt att lagen som säger nej till återförening är ett medel att minska asyltrycket mot vårt land och under den tiden ska det arbetas hårt för få tillstånd en jämnare fördelning inom EU. Jo, jo det torde inte bli det enklaste med alla ”brunskjortor”som lyckats ta sig in i EU-parlamentet med stöd från allt fler nationalistiska och högervridna regeringar ute i Europa. Och nu är Storbritannien på väg att folkomrösta om att lämna EU: För att de vill vara för sig själva och för att det släppts in på tok för många människor som inte är lika bleka som britterna och som inte dricker eftermiddags te. EU håller på att kantra – likt Titanic.

Vad är då de största hoten mot en lyckad integration? Ja, att skapa sorg och förtvivlan bland de familjer som trots en lyckad flykt från krigets terror, nu kanske aldrig får se sina anhöriga igen. Är det ett sätt att skapa lyckliga, intresserade, nöjda samhällsmedborgare? Eller är det så att vi rättar till denna orättvisa genom att ordna bra utbildning, bostäder och jobb åt de flyktingar som redan finns här? Jag skulle tro att lagen kommer att bli permanent, att det inte längre finns någon väg till den gamla flyktingpolitiken. Sedan sägs det att enda chansen att få ett permanent tillstånd är att en flykting kan skaffa sig ett jobb – och var finns de jobben och vad slags jobb menar man?

Jag försöker verkligen ta till mig båda sidors argument, för hur det än låter så är sanningen så mycket mer komplicerad än man tror. Däremot anser jag att det är rimligt att vi vid gränsen försöker id-säkra så många som möjligt, så att de som verkligen har asylrätt får komma in. Asylrätten är helig – men det är klart att det finns de som som utan den rätten har ”smitit” in för att söka jobb och som dessutom uppgett fel ålder. De tidigare helt vidöppna gränserna, utan kontroller, kommer att ge oss problem i framtiden. Nu ska de utan asylrätt skickas hem, vilket kan bli en stor apparat. Det handlar om tiotusentals. Det troliga är därför att antalet papperslösa kommer att öka rejält, människor på flykt inom landet, utan rättigheter och möjligheter. Men i stort tror jag inte att Sveriges hårdare flyktingpolitik kommer att få EU:s medlemsländer att mjukna och ta emot fler som är på flykt. Det enda de lär säga är: Well done, Sweden!

För övrigt så blir det en cykeltur ner på stan till mitt inneställe – apoteket. Sedan handla inför helgen. Det är ju trots allt midsommar snart och i kväll kommer Lena.