Man ska ta sitt liv på allvar och försöka göra så gott man kan, försöka göra goda saker men samtidigt inte straffa sig allt för hårt när det går åt pyttes, när man klantar till det och gör fel. Det är mänskligt. Man ska heller inte vara rädd för sin svaghet och sårbarhet för det är genom dessa vi kan växa oss starka. Det finns de som tror sig kunna vara starka livet igenom, men de går ofta livet fram med mask för att dölja sin svaghet. Ödmjukhet och sårbarhet går hand i hand, för när man förstått och accepterat sina svagheter klarar man lättare av att utveckla sin empati och förståelse för andra människor.

Ibland stöter jag ihop med dessa människor som utsett sig till projektledare för sitt eget liv, där minsta detalj, alla aktiviteter ska koordineras, föras in i en databas där de sedan kan köras i alla variabler för att få fram ett underlag för livets alla risker. De gör alltså en riskanalys över något så lynnigt som själva livet. Hade de tillgång till DNA-tekniken skulle de direkt använda sig av den (och med kosing i fickan går det att beställa DNA-analyser i utlandet). Ofta handlar det för dessa projektledare att på ett tidigt stadium rädda kroppen från allt ont och farligt. En motkraft är att fysiskt plåga livet ur kroppen minst fem dagar i veckan och sedan väga och mäta den kost, och de vitaminer och mineraler, som ska tillföras. Sängen ska vändas i rätt vinkel så att flödet av de positiva energierna flödar genom kroppen. Det ska sovas i rätt temperatur och sömnens längd ska följa beprövad vetenskaplighet vad gäller antal sovande timmar utifrån vilken ålder man befinner sig i. Projektet blir slut ett enda vägande och mätande – allt medan livet pågår och livet fortskrider alltid där du själv befinner dig.

Nu skriver jag inte detta för att raljera över de som sköter sina kroppar – mer för att det i debatten om ett gott, lyckligt liv, tycks glömmas att vi även lever ett inre liv. Det är kanske på det viset, att de människor som finner det inre lugnet, som låter sig stimuleras av allt spännande som händer inne i ens skalle, som läser en intressant bok i gräset (medan andra springer benen av sig) är de som blir riktigt gamla, just för att de har ett rikt inre liv. Att bli sin egen kropps tränare och övervakare måste väl skapa en stress och bygga upp sådana krav att man rent av dör i förtid. Eller? I bland känns det som vi är i färd med att avskaffa döden – i varje fall ska vi inte tala högt om den.

Jag har börjat fundera över hur PostNord resonerar när de bär ut sina paket. Ibland lägger de lite större paket utanför min dörr, vilket inte gör mig något, då det ofta handlar om böcker jag beställt – och mina grannar är beskedliga typer. Små paket hamnar ibland i brevlådan och möter mig på hallgolvet när jag kommer hem. Ibland sitter ett ”mellanpaket” fast i brevinkastet, men det är inga problem för min del. Men på sistone har det blivit rena rama lotteriet vad gäller PostNords paketutdelning. Två gånger på rad har jag fått en blankett med uppmaningen att hämta paketet på närmaste utlämningsställe, vilket är nästan tre kilometers slakmota till Ica Kvantum. ”Det är väl de tre böckerna jag  beställde”, tänkte jag tålmodigt. Det paketet kan omöjligt gå in genom brevinkastet. Men icke. Det paket som väntade på mig var ett 15 cm högt, 8 cm brett och 2 centimeter högt. Det innehöll ett skyddsomslag till mobilen. Vägde knappt något, mindre än ett litet kuvert. Jag muttrade surt till tjejen på Ica som lämnade ut paketet, att nog borde väl PostNord ha kunnat stoppa denna försändelse i min brevlåda. ”Du är inte den första som undrar”, svarade tjejen lakoniskt. I rena ilskan köpte jag en stock billig snus. Tidigare i sommar hade jag tvingats cykla till Ica för att hämta ut ett tunt, litet paket innehållande EN tunn, liten pocketbok. Men – några veckor senare gick det bra för brevbäraren att trycka fast ett paket med två tjocka pocketböcker i min brevlåda. När jag nu dryftat detta världsliga problem med vänner och bekanta, så har även de råkat ut för liknande lotteri vad gäller postförsändelser. Så vad är logiken, PostNord?

För övrigt ska jag denna dag tvätta kläder, handdukar, lakan och örngott. I övrigt ska jag som vanligt skriva och läsa en av de böcker jag köpte på Tegs secondhand. Helt otroligt att man kan komma över i stort sett oöppnade böcker för 15 kronor styck. Jag köpte dessutom en regnjacka, tillsynes helt ny. Pris 65 kronor. Hade tidigare kikat på en jacka av samma märke och modell, men då var priset drygt 800 kr. Leve återvinningen! Och då går jag helst till de secondhandbutiker som använder överskottet till att göra skillnad här i världen, att hjälpa de som inget har.