Hemma på Pig Hill i Umeå, men redo att åka norrut mot Skellefteå för ett besök hos L. Har tillbringat ett par dar längs inlandets uselt underhållna vägar. Åkte från Umeå och mot Vännäs och dessa vägar är alltid plogade, hyvlade och sandade – men direkt jag svängde av mot Lycksele och inlandet, rattade jag fram på blåis och med djupa spår i isen. Inte ett sandkorn. Kommer man ner i dessa djupa spår, tar man sig knappt upp utan att räkna med en sladd. Körde knappt 60 km/h upp till Lycksele och hoppades hela tiden att få möta en sandbil eller en väghyvel – men icke. Från Lycksele åkte jag med Linda de åtta milen till Åsele där vi om kvällen skulle uppträda med vår föreställning ”Mitt ibland oss”. Nu var den vägen ännu värre, ännu farligare och maxfart var 50 km/h – och det som skulle ta 1 timme 15 min, blev 1 timme 45 min. Sedan samma väg tillbaka. Vi var båda så trötta, så slut i huvudet, att vi var tvungna i sova över i Lycksele – för att orka sladda oss fram till de väl underhållna vägarna i Umeå. Avslutningsvis, på vägen hem, körde jag den trådsmala grusvägen till Bussjön och Arvträsk. Inte lika mycket spår – mest blåis med inslag av vasst knotter. Det kändes som att köra på en tvättbräda.

Min svåger kör varje veckodag den vägen, 8 mil per dag, 160 mil i månaden. Inte undra på att den stackaren sliter ut bil efter bil. De usla vägarna fanns redan i min barndom, då jag åkte med Ebbes buss fem dagar i veckan. En enkelresa på 1 timme 20 min. När det var vårförfall brukade Ebba fråga oss ungar ifall vi tagit med pärgrävet, för nu skulle vi åka på ett pärland. Skämtsamt brukade han även upplysa resenärerna att sätta en träbit mellan tänderna så att de inte anlände till Lycksele helt tandlösa.

Men på den tiden så var Enar ute med Bitvargen och hyvlade vägarna, så att de värsta groparna försvann. Med en slags slåttermaskin slog de bort lövslyet för att förbättra sikten i kurvorna och svämmade någon vägtrumma över så var grävskopan där och bytte tunna och fick fart på flödet.

Statsmakterna och de byråkrater som enbart räknar huvuden och antal bilar som trafikerar vägarna, bäddar för ett pyrande missnöje och en viss uppgivenhet. ”De bryr sig inte om oss!” ”Dom vill stänga inlandet så att alla skogar kan kalhuggas,” Ur missnöjet växter det fram gnällspikar som ropar så mycket efter vargen att ingen tror dem – men värst är stollarna som slår mynt av missnöjet och dessutom levererar ett ”svar” varför statsmakterna skiter i vägarna, och mycket annat. En-två poliser som ska täcka en yta som södra Norrland och på vissa orter dra man in ambulansen och ersätter den med en bårbil, apoteken flyr de små samhällena, vårdcentralen drivs av svindyra stafettläkare.

För övrigt så får man odla som man sår.