Etikett: läsande

Usla inlandsvägar

Av , , Bli först att kommentera 3

Hemma på Pig Hill i Umeå, men redo att åka norrut mot Skellefteå för ett besök hos L. Har tillbringat ett par dar längs inlandets uselt underhållna vägar. Åkte från Umeå och mot Vännäs och dessa vägar är alltid plogade, hyvlade och sandade – men direkt jag svängde av mot Lycksele och inlandet, rattade jag fram på blåis och med djupa spår i isen. Inte ett sandkorn. Kommer man ner i dessa djupa spår, tar man sig knappt upp utan att räkna med en sladd. Körde knappt 60 km/h upp till Lycksele och hoppades hela tiden att få möta en sandbil eller en väghyvel – men icke. Från Lycksele åkte jag med Linda de åtta milen till Åsele där vi om kvällen skulle uppträda med vår föreställning ”Mitt ibland oss”. Nu var den vägen ännu värre, ännu farligare och maxfart var 50 km/h – och det som skulle ta 1 timme 15 min, blev 1 timme 45 min. Sedan samma väg tillbaka. Vi var båda så trötta, så slut i huvudet, att vi var tvungna i sova över i Lycksele – för att orka sladda oss fram till de väl underhållna vägarna i Umeå. Avslutningsvis, på vägen hem, körde jag den trådsmala grusvägen till Bussjön och Arvträsk. Inte lika mycket spår – mest blåis med inslag av vasst knotter. Det kändes som att köra på en tvättbräda.

td0ljatreumqhpevwnfxga

Min svåger kör varje veckodag den vägen, 8 mil per dag, 160 mil i månaden. Inte undra på att den stackaren sliter ut bil efter bil. De usla vägarna fanns redan i min barndom, då jag åkte med Ebbes buss fem dagar i veckan. En enkelresa på 1 timme 20 min. När det var vårförfall brukade Ebba fråga oss ungar ifall vi tagit med pärgrävet, för nu skulle vi åka på ett pärland. Skämtsamt brukade han även upplysa resenärerna att sätta en träbit mellan tänderna så att de inte anlände till Lycksele helt tandlösa.

2232695_1200_675

Men på den tiden så var Enar ute med Bitvargen och hyvlade vägarna, så att de värsta groparna försvann. Med en slags slåttermaskin slog de bort lövslyet för att förbättra sikten i kurvorna och svämmade någon vägtrumma över så var grävskopan där och bytte tunna och fick fart på flödet.

Statsmakterna och de byråkrater som enbart räknar huvuden och antal bilar som trafikerar vägarna, bäddar för ett pyrande missnöje och en viss uppgivenhet. ”De bryr sig inte om oss!” ”Dom vill stänga inlandet så att alla skogar kan kalhuggas,” Ur missnöjet växter det fram gnällspikar som ropar så mycket efter vargen att ingen tror dem – men värst är stollarna som slår mynt av missnöjet och dessutom levererar ett ”svar” varför statsmakterna skiter i vägarna, och mycket annat. En-två poliser som ska täcka en yta som södra Norrland och på vissa orter dra man in ambulansen och ersätter den med en bårbil, apoteken flyr de små samhällena, vårdcentralen drivs av svindyra stafettläkare.

För övrigt så får man odla som man sår.

Läsandet ökar förståelsen

Av , , Bli först att kommentera 2

Grå slöjmoln. Hopp om värme och sol. Igår besökte vi ett litet gårdsloppis i Örviken. Mest rate. Någon hade samlat ihop allt överblivet och sedan stuvat in det i ett garage. Sen fikade vi på en båt som låg för ankar vid havet. Det är väl sådant man gör i medelåldern. Åker runt i en liten bil iklädd keps och kortärmad skjorta, och flämtar och klagar över tillvaron. Nja, jag känner mig nog mest som en ung man som blivit placerad i äldre mans stora och trötta kropp. Ofta tänker jag: Hur gick detta till? Hur kunde mitt enda liv gå så rysligt snabbt. Det gäller att skynda på att älska och låta sig bli älskad. Tiden är utmätt.

minnen

Genom läsandet ökar vår förståelse för omvärlden och om oss själva. Läsandet gör det obegripliga lite mer begripligt. En gång i tiden, i de glest befolkade Norrland, så var det faktiskt kyrkan som bidrog till att folk lärde sig att läsa – detta för att folk skulle kunna traggla sig igenom Luthers Lilla katekes. På den tiden blickade läsandet bakåt, mot det som redan hänt och som genom frälsningen skulle ge en plats i himmelriket. I varje fall om prästen gav dem godkänt efter husförhöret. Men i och med att folk kunde läsa katekesen, så gavs det i smyg möjlighet att läsa annat än det kyrkan tvingade dem till. Det var först under 1900-talet som vi i större utsträckning uppmanades att läsa det som blickade framåt, då ur ett perspektiv av samhällsnytta som fanns i sådan läsning. I dag ska alla läsa deckare med olika varianter pussel som ska läggas för att på sista sidan få veta vem som mördade prästen.

books

Läsandet och språket är oss icke givna, utan vi måste träna på detta för att bli duktiga. Som små måste vi lära oss att avkoda språket för att förstå ordens innebörd. Det handlar om att knäcka språkets kod, att förstå hur ord delas upp i bitar, lära oss skillnaden på konsonant- och vokalljud, begripa oss på hur rader av tecken bildar ord och meningar. För att bli en bra pianospelare så måste man träna hårt och mycket, någonstans mellan 5000 – 10 000 timmar. Detsamma gäller för läsandet och skrivandet.

Förmodligen måste man träna ännu mer ifall man lider av dyslexi. Dessutom är det på det sättet att en dyslektiker använder mer hjärnkraft, fler delar i hjärnan används, när denne ska läsa och skriva. En dyslektiker måste anstränga sig så mycket för att få ihop orden i rätt ordning, att det blir mindre energi över till att förstå budskapet i texten. Har man dessutom ADHD så ställer koncentrationsproblemen och ett uselt arbetsminne till det ännu mer.

Jag har skrivit om detta i min bok ”Spring Kent, spring!”  Beställ boken.

För övrigt kräver medkänsla en stor portion av mod.

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,

Den läsande människan

Av , , Bli först att kommentera 0

Var någonstans finns den läsande människan; var någonstans på skalan finner vi en människa som håller i en bok och tar till sig de ord som strömmar emot henne. Det finns väl inga bra svar på det. Klart är läsaren invaderas av den verklighet som finns på boksidorna.Vare sig vi vill eller inte.

Ett krav som krävs från människan är uppmärksamhet. Det går inte att skumma sig igenom texten i tron att man ska kunna ta till det som stör skrivit, på raderna eller mellan radarna. Det ställs med andra ord motkrav mot läsare. Inte minst är det den inre världen som kräver uppmärksamhet.

Om vi lyckas så kan somliga scener följa oss genom hela livet. Man kan säga att grundmeningen både är ensam och en socila akt. Däremot blir de böcker vi hastar igenom, inte lämnar några avtryck. Ibland kan det vara på det viset att det är böcker som läser oss.

Klart är att läsandet skapar empati och inlevelse i andra människor livsöden och i slutänden ger oss ett rikare språk.

I "Brott och straff" står det skrivit:" Varje människan måste ha någonstans att gå" Samtidigt är männikan utlämnad till språket.

Det finns en roman som lämnade efter sig ord, meningar, figurer. Det var "Din Livsfrukt" av Lars Ahlin från 1987. En mastodontbok. Den börjar ödesmättad: "Det hände på den tid mor lät flytta sin sjuksäng från rum till rum i den stora lägenhäten. Tiden var tung och vred." Ett lyckat anslag som fick mig att läsa boken från pärm till pärm. Jag var fångad, blev ett med boken.

shareThis();

Bli först att kommentera
Etiketter: ,