Var igår helt slut i ryggen. Detta efter ha suttit krökt över korrekturet i två dygn och rättat småfel. Fyra gånger, från pärm till pärm, läste jag det 300 sidor långa manuskriptet. Ögonen blödde. Nu är det klart. Förlaget får rätta de cirka 50 småfelen, sedan kan ”Män som spelar schack” skickas till tryckeriet.

Men vad är väl en bok, när världen ser ut som den gör. Jag har aldrig varit någon miljökämpe. Klarar knappt av att miljösortera, än mindre besöka miljöstationerna för att kasta glas och batterier. En riktig slarver. Men mitt miljömedvetande håller på att vakna. Inte minst genom att jag försöker förstå vad som sker med vårt klimat och och hur det påverkar livet på jorden – inte minst för framtida generationer. Jag har även blivit en aning klokare genom att lyssna på en sådan miljökämpe som Greta Thunberg – och bli uppretad av de vanvettiga konspirationsteorier som stollarna på högerkanten försöker klistra på henne. Fast det vet vi ju, att förneka klimathotet handlar i stort om att försöka skydda politiska och ekonomiska intressen.

Så läste jag om den stora utrotningen. Upp mot en miljon arter och växter hotas av utrotning. Det är ju helt sanslöst. Detta går i en rasande takt. Minskningen går mellan 10 och 100 gånger fortare jämfört med 1970. Redan nu ligger 40 procent av grod- och kräldjuren risigt till. Således måste jag dra slutsatsen att detta har att göra med klimatförändringarna, vilka till stor del beror på hur vi människor handskas med resurserna på vår jord.

Något måste ske inom kort, annars står vi inför det som en del forskare varnar för: En sjätte massutrotning, likt den som utplånade dinosaurierna för 65 miljoner år sedan. Om klimatförändringarna leder till att isarna vid polerna smälter, havsnivåerna ökar, skördarna minskar så att matförsörjningen kollapsar – så står vi inför ett gigantiskt kaos som vi omöjligt kan hantera. Vi kommer att se miljoner efter miljoner av klimatflyktingar mot tryggare områden – sedan  börjar krigen. Det är konsekvenserna av klimatkrisen jag fruktar mest. Kanske står vi rent av inför ett Armageddon.

Den största miljöboven är utsläppen av koldioxid; inte minst genom förbränningen av kol och olja – och vårt flitiga bilkörande. I skenet av det har jag svårt att applådera åt bensinupproret – även om jag förstår att bristen på rättvisa får folk i glesbygden att tröttna.

Donald Trump har satt fart på brasan och är en av de mest tongivande klimatförnekarna. Han skämtar och skrattar åt klimathotet, samtidigt som han på löpande band river upp miljölagarna. Han har kallat klimatförändringarna för en bluff. Allt bottnar i ett förakt mot vetenskapen. Något som märks även här i Sverige. I riksdagen framstår SD som klimatförnekare. Bland annat har de kallat Paris-avtalet för en PR-produkt.

För övrigt står hoppet till godheten och klokskapen.