Mår dåligt av allt strul kring min flytt. Väntar på besked från Umeå kommun angående en handikappanpassad lägenhet med hiss. Blir det ett ja, så blir det en snabb flytt – samtidigt som jag sitter fast med tre månaders hyra på drygt 15000 kronor, pengar jag inte kan undvara. Då riskerar jag att mista lägenheten från kommunen. Samtidigt som reservplanen: Ett lägenhetsbyte,  blivit stoppad av Bostaden. Snacka om Moment 22.

Så jag har borrat ner mig i skrivandet. Börjar författa vid fyrasnåret på morgonen och sitter fram till lunch. Allt för att få tiden att gå och slippa grubbla över flytten och olika alternativ och känna efter om min Parkinson blivit sämre; vilket den har. Förmodligen på grund av stressen.

Jag har en kronisk hjärnsjukdom som icke går att bota. De celler som ska producera Dopamin dör och därmed även ”kunskapen” om musklernas koordination, styrka, kroppens balans och i slutänden själva minnet. Även om medicinerna i nuläget fått mig att återigen kunna känna njutning och glädje, så avtar den effekten över tid. Kvar blir stelheten, darrande händer, fötter som fastnar i golvet. All inlärning, som under livet bildats i kontakten mellan olika celler, varje färdighet som jag lärt in, varje insikt jag fått kommer att raderas bort. Detta gör Parkinson till en mycket skrämmande sjukdom.

Gläds åt mina nya skrivare. En svartvit laserskrivare och en billig bläckstråleskrivare med skanner. Det är väl ungefär vad jag tjänat, efter skatt och momsåterbetalning, på höstens alla framträdanden. Inte blir man rik av att författa och framträda. Men det är allt jag kan. Det är sådan jag blev.

För övrigt så förlorar vi parkinsonpatienter luktsinnet. Kan ju ibland vara till ens fördel, tills man förstår hur många minnen och känslor som förknippas med olika dofter.