Varit en sväng till mina ”tassemarker”, till den plats där allt en gång utspelade sig – i Lycksele. Hade med mig min femtonåriga dotter. Vi trampade runt på lånade cyklar och jag fick tillfälle att visa henne platserna där ”brotten” blev utförda, men även platserna där skatterna är nergrävda. Det slog mig hur vackert Lycksele kan vara under sommartid, med den djupblå älven som skär igenom det gröna. Insåg även hur litet Lycksele är – för i minnet har staden alltid känts mycket större. Men det tenderar ju att bli så med minnen från uppväxten. Vi förstorar platser och människor.

Naturligtvis besökte vi djurparken. Men i hettan låg merparten av djuren i skuggan eller nere i sina hålor. Björnarna låg med benen i vädret och flämtade efter luft. Man kan besöka parken vart tionde år och upptäcka att inget hänt. Nog borde det väl vara dags för lite nytänk, något som tar bort känslan av att allt är konserverat. Inte minst borde man fixa till lekavdelningen där ungarna ska ha skoj. Där var nu rena rama öknen.

Tog tåget hem – men i Vännäs blev det stopp. Fel på ledningarna. Så det blev till att åka buss resten av resan. Eller var det en buss? I framrutan satt en stor skylt: ”Tåg”. Ja, vem vet?