Uppe med tuppen. Det har blivit mitt öde – detta med att sitta och invänta gryningen. I bland känner jag mig som en vaktpost. Min usla sömn borde vara föremål för ett intressant forskningsobjekt – ”Mannen som inte kunde sova”. Fast jag har ju sovit fem timmar och det är i mina ögon rätt så hyggligt och med så många timmars sömn i ryggen så kommer att jag fungera rätt så bra denna lördag. Brukar vila en stund mitt på dagen, inte sova, bara vila.

Igår var jag och Lena och kikade på Susanne Lovéns utställning i Tonsalen, Folkets hus. Gillar hennes målningar, då hon gång efter annan skickar Batman ut i världen för att skydda de svaga, utsatta, utnyttjade människorna. Hon ställer ut tillsammans med Lill Söderlund, Laila Koukkari, och Håkan Wikell. Vill ni se spännande engagerande konst, knata iväg till Tonsalen och ta en titt. Efter denna kulturinjektion gick vi och fikade, för att sedan avsluta med ett besök hos Dressman och H&M, vilket resulterade i ett inköp av en vit skjorta. Vid utprovningen av denna skjorta, insåg jag att jag måste ut och vandra lite mer och lite oftare, för att få bukt med den allt mer utskjutande magen. Jag kom helt av mig med mitt motionerande efter stroken. Visserligen går jag på vattengympa (en riktigt sexig form av träning), men mitt idoga vandrande som jag praktiserade under förra våren och sommaren har blivit lagd i träda. Men jag lovar att återuppta mitt vandrande – vad det lider.

Motion, sunt leverne och en viktnedgång är den bästa garanten mot ytterligare en stroke. På sistone har jag ofta tänkt på hur mycket jag sprang i unga år. Vissa perioder var jag uppe i 5-7 mil i veckan och fick jag inte springa av någon anledning, så kände jag mig sjuk, bortkommen och vansinnigt rastlös. Förmodligen har dessa minnen dykt upp på grund av det stundande boksläppet av min självbiografi med den slående titeln ”Spring Kent, spring.” Boksläppet närmar sig med stormsteg och hittills har 46 av mina vänner anmält att de kommer. Sedan torde Pilgatan plocka in ett tjugotal intresserade åhörare. Då kan det bli helt fullsatt: 70 personer. Jag har förstått att det finns en stor nyfikenhet kring min bok – förmodligen är det många som undrat hur det varit fatt med mig under tidigare år i livet. Snart får de veta. Får hoppas att boken uppmärksammans i media – det är en viktig förutsättning för att jag ska få många inbjudningar till olika slags föreläsningar. Måste erkänna att jag börjat bli en aning nervös för att presentera denna bok. Den är ju så annorlunda jämfört med mina tidigare böcker. Mina fyra romaner är fiktiva (även om stommen bygger på verkliga händelser), medan ”Spring Kent, spring!” är uppbyggd kring verkliga händelser som format mitt liv och som till slut höll på att ta mitt liv. Mitt enda liv.

Idag ska jag och Lena åka till Pingstkyrkans secondhand ute på Teg. Vi ska ut på ”skattjakt”. Kanske kan vi fynda, kanske återvänder vi hem tomhänta. Jo, sen måste jag besöka vännerna på Apoteket. Jag har blivit en välbekant gäst hos dem och de hejar så glatt när jag kommer. Genom att besöka ett och samma apotek så har de lärt sig vilka mediciner jag nyttjar och de ser till att de finns i lagret. Går jag till ett annat apotek, så får jag räkna med att hälften av pillren inte finns hemma i lagret, vilket leder till att jag får återvända ett par dagar senare. Återigen – avregleringen av apoteken har möjligen lett till fler apotek (i varje fall i Umeå), men att utbudet har minskat på grund av mindre lagerhållning. Det är dyrt att ligga på för många läkemedel, särskilt om de inte skulle få sälja dem.

Mitt förslag till huvudort i den nya Storregionen är Bäckmyran. Byn ligger precis i mitten av Baklandet.

Nu ska länsindelningen bort och istället finns ett förslag om att inrätta sex storregioner. I den norra ska Norrbotten, Västerbotten, Västernorrland och Jämtland ingå – som till ytan är drygt halva Sverige. Det torde finnas en del samordningsvinster med att klumpa ihop ett flertal län till en region – men i slutändan torde det väl leda till fler byråkrater, sedan torde det  leda till ett demokratiskt underskott då det blir färre politiker som representerar folket i storregionen. Det blir ett längre avstånd till Din politiker, färre politiker som bevakar dina frågor. Kanske blir insynen sämre, mycket troligt. Nog torde man väl vara tvungna att genomföra en folkomröstning i den här frågan? Du skulle förespråkarna tvingas ut i en mer öppen debatt i från om storregioner – jag är nyfiken att lyssna på de goda argumenten. Sedan är ”bråket” redan igång vad gäller placeringen av storregionens ”huvudstad” Umeå, Skellefteå, Luleå, Sundsvall och en del uppstickare som Lycksele. Vilka kan lobba bäst och mest mot regeringen?

För övrigt så ska jag hinna skriva ett par-tre sidor på min kommande roman innan Lena börja röra på sig. Den lilla sömntutan. Kaffe ska jag snart dricka. Svart kaffe och två rostade frallor: ur kostcirkelns alla två delar …