Ser och hör sjuksköterskorna kamp i Västerbotten och stödjer dem fullt ut. En gång arbetade jag som sjuksköterska, merparten under 1980-talet och periodvis, med korta inhopp fram till 2012 då det blev tack och adjö. Redan efter åtta år som sjuksyrra fick jag nog och omskolade mig till journalist. Egentligen har inte mycket hänt sedan 1980-talet vad gällde dåtidens landsting och nuvarande Region Västerbotten – det är samma usla personalpolitik och som av hävd har en inneboende snålhet. Ständigt i botten vad gäller landets genomsnittslöner, och då som nu en uppnäst attityd: ”Passar det inte så säg upp dig då!” Ja, arbetsgivaren säger det inte rakt ut, men det är inte svårt att utläsa detta mellan raderna.

2007. Då jag gjorde några korta inhopp som sjuksyrra.

Läser i VK om hur ett fyrtiotal sjuksköterskor och undersköterskor från infektionsavdelningen och neurologavdelningen demonstrerade utanför regionhuset på torsdagseftermiddagen, för att visa sitt missnöje över att regionledningen inte ger dem någon extra ekonomisk ersättning för deras arbete i covid-19-vården. Däremot får sjuksköterskor från andra avdelningar, som omplaceras till vården av covid-19-patienter kan få 4 000 kronor i veckan och för undersköterskor 2 000 kronor i veckan. Det är klart att den gruppen ska ersättning för att byta avdelningen – men varför inte en enda krona till de ”experter” som sedan tidigare arbetar på avdelningarna? Det är klart att det upplevs som en orättvisa och det kommer i slutänden att leda till att många av dessa sköterskor säger upp sig, byter avdelning, rent av yrke – precis som många av oss gjorde redan på 80-talet.

Dagens sköterskor som räddar liv.

Vad kostar det inte indirekt att att ständigt tappa dyrbar kompetens (humankapital), att ständigt lära upp och utbilda nya specialistsköterskor. Ibland har jag trott att det är en beräknad kostnad i ett sinnrikt och orättvist system, en strategi som andas: ”Passar inte galoscherna, så hasa iväg nån annanstans!” Så var det på 80-talet och så verkar det vara fortfarande. Sen kommer semestertiderna och varenda jäkla sommar fattas det folk överallt, och varenda avdelning och sjukstuga måste anlita sanslöst dyra bemanningsföretag, där varje inhyrd sköterska kostar mer än det dubbla.

I slutet av 80-talet och periodvis (under storhelger och någon sommarmånad) var jag en sådan där stafettsjuksköterska som bland annat drog till Norge eller Lycksele eller Arvidsjaur och tokjobbade och tjänade stora pengar. Men slutade trots pengarna, då jag märkte hur ledsna och arga de stadigvarande sköterskorna blev, de som år efter år arbetat på samma avdelning, fick jobba sida vid sida med oss som dök upp ett-par tre veckor och tjänade minst dubbelt så mycket, ibland mer. Men med sjukvårdens brist på god personalpolitik, så skulle de fast anställda vara glad att det kom folk utifrån och ”ställde upp”.

Jag har ju som sagt sedan länge slutat som sjuksyrra, men när jag läser i VK om hur samma usla personalpolitik är densamma som för 30 år sedan, så måste jag ruska på flintskallen. Intet nytt under solen. För hur kommer det sig att just Västerbotten fortsätter att plantera in orättvisor i systemet och ligga i botten av löneligan. Som sagt: Den personalpolitik som fördes då är fortfarande lika usel idag. Man kan kalla det ett systemfel.

Citerar Vårdförbundet utskick.

”Att det fattas barnmorskor, biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor och sjuksköterskor kan inte vara någon nyhet för våra beslutsfattare. Att det saknas vettiga villkor och hållbar arbetsmiljö kan inte heller vara någon nyhet för samma beslutsfattare. Det är hård press på första linjens chefer idag, vi ser att det är brist på resurser i förhållande till kraven. Så har det varit i många år. Vi måste få bli fler och då behövs rimliga arbetsvillkor. 
 
Pandemin kom och satte allt på sin spets och nu har det blivit tydligt, det som Vårdförbundet har framfört i många år. Det går inte spara sig ur en kris. Vård måste få kosta. Kunskap måste få kosta. God arbetsmiljö måste få kosta. Vi kan inte behöva fortsätta gena i kurvorna på bekostnad av vår arbetsmiljö och vår hälsa.” Slut på citat.

Heja sjuksyrrorna! Jag håller på er!

Numera författare