Etikett: Orättvisor

Söva lave kräka

Av , , 2 kommentarer 6

Under Ester Duva Nilssons barndom och uppväxt, var fattigdomen det hon skulle få ärva. Det var en tid av orättvisa och tydliga klasskillnader; en tid då de bättre beställda ansåg att fattigt folk saknade moral, vett och pliktkänsla. Med andra ord: De hade sig själva att skylla. (Är det inte likadant idag? Debatten och närande och tärande …) Med fattigdomen följde inte enbart hunger och armod. Invävd i fattigdomen fanns skammen. Ester föddes 1896 i Öretorp och dog 1985 i Lycksele, och gjorde en otrolig resa genom Fattigsverige, förbi 20–30-talens stolliga idéer om rashygien, för att med åren komma in i värmen, i  välfärdssamhället, med riktning mot Folkhemmet – som var en såpbubbla som sprack.

Ester Duva Nilsson

I början av 1900-talet var fattigdomen synbar. Den gick rent av att ta på, lukta sig till. Ungarna gick barfota i lappade kläder, armar och ben var mest skinn och ben; en fattigdom som tvingade fattighjonen ut på grusvägarna för att tigga sig till en plats i någon storbondes ladugård och en bit mat – som byttes mot gratis arbete. Esters mor och far hade båda vuxit upp som fattighjon som drog fram mellan byarna i hopp om att bli inhysta i någon loge eller ladugård.

”Fattifölke få söva lave kräka in i fähuset!”

 ”Dömda till fattigdom” tvingades Esters mor och far i barndomen att: Tramp farsgubben baki häla … Följ ätter ti fälen hans… Trask å gå gålmella för å få sä nå mat ti magan. När de var tolv, tretton år vart dem städslade som tjänstehjon (piga och dräng).

Bo å söva lave kräka …

Esters far sig kände sig med all säkerhet stolt då han blev arrendator; trots att den magra jorden mest bestod av sten och att stugan låg gömd och glömd i väglöst land. Dessutom ändrade prästen i församlingsboken från dräng, till arbetare och slutligen till brukare. Okunskapen hängde ofta samman fattigdomen. I den närmaste släkten var det bara morfar som kunde läsa. Ester gick två månader i folkskolan, men måste ha lärt sig läsa på egen hand. Det var således ingen slump att Esters arv bestod av fattigdom, utanförskap och armod. Det berodde inte på arvsynden. Däremot hon hade Gud försett henne med fars stora näsa och mors varma leende.

När Ester i trettioårsåldern flyttade till Lycksele var hon så van med fattigdomen, att hon inte ens försökte dölja den. Hon hasade längs gatorna i ett par förstora skor och iklädd mors svarta långkappa och märkliga hatt.

Små fattighjon

Nutid: Fattigdomen ökar. De rika blir rikare. I dag är den ärvda fattigdomen mätbar (med Gatsby-kurvan). 2020 visade hjälporganisationen Oxfam att den procent av jordens befolkning som är rikast, har dubbelt så stor förmögenhet som sju miljarder människor. Ju större inkomstskillnader, desto fler ärver fattigdomen. 2020 var Sverige bland de tio länder med flest miljardärer i relation till folkmängden (över 200). Det ska påpekas att fattigdomen i Sverige för hundra år sedan var värre. Naturligtvis. Då fanns inga sociala skyddsnät. Ett felsteg, en missväxt kunde leda till en katastrof. Arbetslöshet, sjukdom ledde till att kronofogden tog huset och fattigvården hämtade barnen (som kunde auktioneras ut till den som bjöd lägst). Men orättvisans mekanismer var då och nu desamma.

Mörkerman?

Coronaviruset och pandemin kan vända upp och ner på allt. En miljardär faller tungt vid en börskrasch. Från en dag till en annan kan kartan över den ekonomiska fördelningen komma att ritas om. Andra skumma aktörer hukar i all tysthet  i skuggorna. Mörkermän som önskar sig ett ekonomiskt och politiskt kaos, så att de kan presentera sina svart-vita förenklade ”sanningar”. Ungefär det som Ester fick se och höra när hon passerade det oroliga trettiotalet. I grund och botten var det arvet av fattigdomen som skapade den tidens oförsonliga, blinda vrede. Detta obegripliga hat mot de annorlunda, de som var ”orsaken” till allt från dåliga vägar till det kylslagna vädret.

Beställ idag!

Ja, några funderingar som dök upp då jag tänkte på vad jag skrivit om i min kommande roman ”Älskade Ester” (Ord & visor förlag), som släpps i maj. Passa på att förhandsbeställa den redan nu, så kommer den hem till dig med posten. Länken till: Beställ boken ”Älskade Ester” av Kent Lundholm.

Läs mer om Ester: Till Kents webb

Var rädda om sköterskorna

Av , , Bli först att kommentera 8

Ser och hör sjuksköterskorna kamp i Västerbotten och stödjer dem fullt ut. En gång arbetade jag som sjuksköterska, merparten under 1980-talet och periodvis, med korta inhopp fram till 2012 då det blev tack och adjö. Redan efter åtta år som sjuksyrra fick jag nog och omskolade mig till journalist. Egentligen har inte mycket hänt sedan 1980-talet vad gällde dåtidens landsting och nuvarande Region Västerbotten – det är samma usla personalpolitik och som av hävd har en inneboende snålhet. Ständigt i botten vad gäller landets genomsnittslöner, och då som nu en uppnäst attityd: ”Passar det inte så säg upp dig då!” Ja, arbetsgivaren säger det inte rakt ut, men det är inte svårt att utläsa detta mellan raderna.

2007. Då jag gjorde några korta inhopp som sjuksyrra.

Läser i VK om hur ett fyrtiotal sjuksköterskor och undersköterskor från infektionsavdelningen och neurologavdelningen demonstrerade utanför regionhuset på torsdagseftermiddagen, för att visa sitt missnöje över att regionledningen inte ger dem någon extra ekonomisk ersättning för deras arbete i covid-19-vården. Däremot får sjuksköterskor från andra avdelningar, som omplaceras till vården av covid-19-patienter kan få 4 000 kronor i veckan och för undersköterskor 2 000 kronor i veckan. Det är klart att den gruppen ska ersättning för att byta avdelningen – men varför inte en enda krona till de ”experter” som sedan tidigare arbetar på avdelningarna? Det är klart att det upplevs som en orättvisa och det kommer i slutänden att leda till att många av dessa sköterskor säger upp sig, byter avdelning, rent av yrke – precis som många av oss gjorde redan på 80-talet.

Dagens sköterskor som räddar liv.

Vad kostar det inte indirekt att att ständigt tappa dyrbar kompetens (humankapital), att ständigt lära upp och utbilda nya specialistsköterskor. Ibland har jag trott att det är en beräknad kostnad i ett sinnrikt och orättvist system, en strategi som andas: ”Passar inte galoscherna, så hasa iväg nån annanstans!” Så var det på 80-talet och så verkar det vara fortfarande. Sen kommer semestertiderna och varenda jäkla sommar fattas det folk överallt, och varenda avdelning och sjukstuga måste anlita sanslöst dyra bemanningsföretag, där varje inhyrd sköterska kostar mer än det dubbla.

I slutet av 80-talet och periodvis (under storhelger och någon sommarmånad) var jag en sådan där stafettsjuksköterska som bland annat drog till Norge eller Lycksele eller Arvidsjaur och tokjobbade och tjänade stora pengar. Men slutade trots pengarna, då jag märkte hur ledsna och arga de stadigvarande sköterskorna blev, de som år efter år arbetat på samma avdelning, fick jobba sida vid sida med oss som dök upp ett-par tre veckor och tjänade minst dubbelt så mycket, ibland mer. Men med sjukvårdens brist på god personalpolitik, så skulle de fast anställda vara glad att det kom folk utifrån och ”ställde upp”.

Jag har ju som sagt sedan länge slutat som sjuksyrra, men när jag läser i VK om hur samma usla personalpolitik är densamma som för 30 år sedan, så måste jag ruska på flintskallen. Intet nytt under solen. För hur kommer det sig att just Västerbotten fortsätter att plantera in orättvisor i systemet och ligga i botten av löneligan. Som sagt: Den personalpolitik som fördes då är fortfarande lika usel idag. Man kan kalla det ett systemfel.

Citerar Vårdförbundet utskick.

”Att det fattas barnmorskor, biomedicinska analytiker, röntgensjuksköterskor och sjuksköterskor kan inte vara någon nyhet för våra beslutsfattare. Att det saknas vettiga villkor och hållbar arbetsmiljö kan inte heller vara någon nyhet för samma beslutsfattare. Det är hård press på första linjens chefer idag, vi ser att det är brist på resurser i förhållande till kraven. Så har det varit i många år. Vi måste få bli fler och då behövs rimliga arbetsvillkor. 
 
Pandemin kom och satte allt på sin spets och nu har det blivit tydligt, det som Vårdförbundet har framfört i många år. Det går inte spara sig ur en kris. Vård måste få kosta. Kunskap måste få kosta. God arbetsmiljö måste få kosta. Vi kan inte behöva fortsätta gena i kurvorna på bekostnad av vår arbetsmiljö och vår hälsa.” Slut på citat.

Heja sjuksyrrorna! Jag håller på er!

Numera författare

Högmod går före fall

Av , , Bli först att kommentera 4

Ser ut att bli vackert väder. Denna dag måste herr Lundholm ta en promenad. Rör mig på tok för lite. Har tappat fem kilo genom att äta mindre och skulle förmodligen tappa lika mycket till ifall jag motionerade lite mer. Tyvärr är jag av naturen en lat person som istället kan sitta i timmar och skriva en blogg – som denna.

Samhällsutvecklingen känns allt mer oroande. Brösttonerna i EU-debatten får en att rysa. KD:s rejäla högersväng öppnar för ett konservativt block tillsammans med M – och Sverigedemokraterna. Jag ser detta bara som ett uttryck för makthunger – till vilket pris som helst. Obehagligt är det dock.

dollars-3502286_960_720

Högmod går före fall. Om man känner ett allt för starkt övermod (hybris) med sig själv, så spiller det lätt över i girighet och ett förakt mot andra. Istället för att sparka uppåt, sparkar man neråt – på de som redan ligger.

Motsatsen till högmod är ödmjukhet. Somliga tror att en ödmjuk person blir till en dörrmatta som inte vågar stå för sina åsikter. I själva verket är en ödmjuk person respektfull och empatisk mot sina medmänniskor. Detta kräver ett visst mått av mod. Tyvärr råder en allt hårdare JAG-kultur som försöker knuffa tanken om solidaritet och VI-känslan i diket. Ensam är stark. Landet står inför ett allt hårdare samhällsklimat – vilket får osäkerheten, oron och rädslan att öka. Något som skapar osäkerhet och rädsla inför framtiden.

Det saknas goda framtidsvisioner om vårt samhälle. Istället för att diskutera hur vi ska leva och verka i ett framtida samhälle, så är det dagsaktuella plånboksfrågor, typ bensinpriset, som får folk att gå man ur huse och knyta näven i fickan.

Uppenbara orättvisor skapar konflikter och motsättningar. Kanske för att det saknas visioner om en gemensam, rättvis framtid. I brist på detta får högmodet ett allt större utrymme. Jag går före vi. Nationalister får ett allt större utrymme och kan ostört trumma ut sitt budskap om att vi ska stänga in oss bakom murar av nationella gränser – där vi ostört dansar hambo, hissar flaggor vid röda stugor, tuggar svenskt snus och odlar vår rädsla för det främmande, det annorlunda.

För övrigt är girigheten alla lasters moder.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,

Orättvisor skapar missnöje

Av , , Bli först att kommentera 3

Hälsat på min kusin käre Rikard idag. Fin väg via Vännäs och med full fart mot Bjurholm i 120 km/h – men sedan drabbades jag av en rad Déjà vu upplevelser. Det var när jag (inte långt från tätorten Vännäs med sina asfalterade, breda gator och vägar) fick växla ner och ratta fram längs en lerig spårig väg, med uppskjutande tjälskott, stenar, gropar. Min nytvättade Skoda liknade snart en skogstraktor som grävt i surmyren. Under vårförfallet i Baklandet, var det vissa dagar som bussen inte kom sig uppför bergen, då fick vi ungar kliva ur (om vi hade tur hade mor satt på oss stövlar, men det hjälpt det inte alltid). Leran var djup och med flurp så fylldes stövleln med lera. Eller när bussen slog mot något av själskotten så att vi ungar lättade från sätena och slog skallarna i taket. Jag tänkte under min färd till kusin Rikard: ”Har det inte hänt mer vad gäller vägunderhållet sedan 60-70-talen?

1200

”Ändå är vägen för tillfälligt helt okej”, sa min kusin. Själv tyckte jag att det påminde om att ha kört på ett pärland. Minns ju hur det var i Baklandet där folk till slut vande sig, gav upp, blev tysta och slutade till och med att gnöla när de kört sönder sin andra bil på ett år under ett års pendlande längs pärlandet. Men det var då. Tror att folk numera är benägna att slåss för sin rätt till en väg utan tjälskott och leriga gropar.

skylt-3185552_2048_1152-1

Kusinen berättade att skogsbolaget avsagt sig skötseln och överlåtit den till kommunen – som genast prioriterade bort mängder av vägstumpar i kommunen, för att istället satsa på vård och omsorg. Något helhetsgrepp tycks inte finnas, utan sektor ställs mot varandra.Folk som bor på landet får klara sig själva.De får rent av skylla sig själva.

”Så om nåt ska bli gjort med er väg, så får ni kosta på det själv?” frågade jag. ”Jo, så är det”, svarade kusinen lakoniskt och kastade en blick över ängarna och skogen.

POLITIKER: Orättvisor skapar missnöje, som skapar fler orättvisor, och det skapar i sin tur en hel kader av ilska gnällspikar som lite lättvindigt börjar söka orsaker långt utanför politikens rågångar. Sånt kan komma i årets valresultat där Storstollarna tackar för missnöjet och pekar ut vilka som egentligen bär hundhuvudet för landets alla oframkomliga grusvägar. Självklart! Skyll er själva!

Förövrigt så måste vi erövra rätten att klaga. Det finns ju onekligen dåliga vägar och ibland även uselt väder. Tyvärr kan vi inte åstadkomma  förändringar med enbart positivt tänkande. Om vi säger ja och amen till allt, så kan vi lätt bli tjänare och undergivna människor.

 

IT-kriget hotar

Av , , Bli först att kommentera 2

Sovit ut till 07.30. Det var välbehövligt. Ser på termometern inne i köket att kylan gett vika. Sex minusgrader är helt okej. Det blir kanske rent av en promenad mitt på dagen? Måste ta mig i kragen, då min kondis är i botten, men så har jag också varit liggande till och från under fem veckor i flunsa och ett flertal förkylningar. Jag är inte helt återställd, men det går åt rätt håll. Storhopen av de jag känner verkar ligga nerbäddade tillsammans med flunsan.

epost mm

IT-kriget blir allt mer påtagligt och kanske ska vi frukta det mer än ett konventionellt krig med bomber och granater. Tänker på ryssarnas strategi att hacka sig in på ”idiotsäkra” ställen i USA och droppa ”sanningar” så att Trump kunde bli president. Har de på detta vis även hjälpt andra högerpopulistiska partier i världen, är det så att SD och Åkesson kommer att får rysk hjälp vid nästa val? Visst låter det overkligt. Men under många år har ryssarna använt samma metoder i Georgien, Moldavien och de baltiska staterna, länder i deras närområden. Onekligen måste vi börja utbilda minst lika många IT-soldater som de som vaktar vid våra gränser. Ett krig tar snabbt slut ifall fienden lyckas slå ut Internet och mobilnätet, vilket skulle innebära att vi skulle tvingas börja kommunicera med hjälp av brevduvor och röksignaler. I det läget är bara för den lede FI att låta tanksen rulla in över våra gränser – och vips så är vi en satellitstat i ett förmodat Storryssland.

hjältar

Vi lever i en tid då stollarna tar makten på allt fler positioner i allt fler länder. De har gjort en dygd av att själva inte läsa böcker, att inte ha studerat på högre nivå utan istället skaffat all sin visdom genom att ha studerat vid ”Livets hårda skola” (och i den skolan gavs inga lektioner i historia eller samhällskunskap). I stället driver dessa stollar fram ett förakt mot kunskap och då i synnerhet mot journalister och författare. Nu är det dags att ”vanliga” människor får ta makten. Hos samtliga partier hörs allt oftare att vi måste lyssna mer på ”vanliga människor” – men ingen har kunnat definiera vad som är en ”vanlig” människa. Men det anser sig stollarna veta – och kanske är det så trist att många av de vanliga människorna är kärnväljarna hos SD, alltså missnöjda, arbetslösa, medelålders män på landsbygden. De män som blev kvar när kvinnorna drog till stan för att utbilda sig och se världen. Misstänker att fler åsidosatta, missnöjda grupper med tiden kommer att ansluta sig extremhögern, inte för att det gynnar dem utan mer för att få tillhöra en ”stark grupp” och på så sätt själva känna sig starka. Kom ihåg att våld är den maktlöses språk och att ett orättvist och ojämlikt samhälle föder skam och frustration. Så det bästa motvapnet mot stolleriet torde vara att bygga upp en stark välfärd, satsa mer på utbildning och skaka fram jobb på landsbygden och i storstädernas förorter.

För övrigt är empati och tacksamhet inget som är oss givna, utan något vi ständigt måste öva på.

Orättvisor göder konflikter

Av , , Bli först att kommentera 3

Det hettar på kinderna och uppe på flinten efter två dagar i det skarpa solskenet. Men så ska det väl vara. Låt det svida – jag har i varje fall tankat en hel del D-vitamin. Vitaminer är nyttiga – i lagom mängd. Jag och Lena åkte igår till Nordanåparken här i AIK-land, bredde ut en filt, åt varsin bulle som inhandlats på OK och drack svart kaffe. Vi pratade om livet och läste varsin bok. Välbefinnande, värme.

Orättvisorna gräver en allt djupare klyfta mellan de olika samhällsklasserna i dagens samhälle. Kvinnor diskrimineras och ekonomiska orättvisor ställer klass mot klass. Efter årtionden av skattesänkningar, i första hand för de redan besuttna, har välfärden monterats ner, vilket lett till att maskorna i de sociala skyddsnäten blivit så stora att allt fler ramlar igenom och går under. När regeringen nu ska gå in med 10 miljarder för att försöka bygga upp delar av den raserade välfärden, så ska det ställas i relation till de 140 miljarder som borgarna sänkte skatterna med. Idén med skatter är att vi gemensamt bidrar till sjukvården, skolan och det sociala.

orättvisa

Det senaste avslöjandet om hur rikt folk gömt undan pengar i ett av skatteparadisen (vilket inte är någon nymodighet) och det med hjälpa av banken Nordea, visar på rikemansfolket förakt mot tanken att alla måste betala skatt. Men det finns en politisk idé bakom detta som de rika kan luta sig mot när inte vill få sina båtar, villor och förmögenheter beskattade. Sedan gnäller de när inte sjukvården fungerar när får sina gallstensanfall eller när de kommunala skolorna blivit åt fanders för mångkulturella. Den stora politiska konflikten i Sverige har sedan mitten på 1940-talat handlat om just skattesänkningar mot välfärdsfrågor.

Satsningar på välfärden handlar om medvetna, planerade politiska beslut, det handlar om långsiktighet och mod. Alternativet är att tro att marknadskrafternas dynamik ska lösa alla problem, något som påminner om den ”Osynliga handens politik”. Orättvisor skapar klyftor, som i sin tur göder konflikter. Hur kan någon tro att otrygghet skulle kunna vara ett fundament att bygga samhället på? Vi befinner oss på ett gungfly. Särskilt som risken finns att de i utanförskapet allt mer misstror flertalet av de etablerade partierna och dess ledare, och i stället söker sanningar och lösning hos de extrema högerkrafterna som växer som svampar i Europas politiska landskap.

Neat

När jag i förrgår var nere på torget för att ta del av ett arrangemang för det mångkulturella Sverige, stördes jag djupt av plötsliga och intensiva ljud, inte minst från barnen som sprang omkring och blåste i visselpipor. Ljuden blev till vassa knivar som skar i mitt inre. Om man som jag har ADHD kan det vara rysligt svårt att behålla uppmärksamheten, vilket har att göra med att jag inte klarar av att bli distraherad. Medan andra kan ”filtrera” bort oväsentliga ljud, så ”stormar” precis allt in i min skalle. Allt stör. Det är rätt så vanligt vi med ADHD har en överkänslighet mot plötsliga och starka ljud, om någon plötsligt klappar händerna, blåser i visselpipor, eller en dammsugare som slås på bakom min rygg. Personligen kan jag bli rasande av höga, plötsliga ljud. Det får ”grottmannen” inom mig att väckas till liv – och under några sekunder är jag beredd att slåss för mitt liv.

För övrigt åker jag till Umeå idag. Har en del att fixa, inte minst provtagning och läkarbesök.

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Ur orättvisor växer hatet

Av , , Bli först att kommentera 3

De som lever sina liv i Norrlands inland (där SD har många väljare) känner sig med rätta bortglömda, orättvist behandlade, där hälsocentraler läggs ner eller drivs av sjukligt välavlönade stafettläkare, en ny doktor för varje besök och tio mil till närmaste ambulans, där arbetsplats efter arbetsplats stängs och dess portar spikas igen med femtumsspik. Jävligt symboliskt. Folk häpnar när fullt fungerande byskolor stängs, och de lever i en geografi där ingen beslutsfattare i världen kan gissa vad det kostar att dagligen köra tio-femton mil till och från jobbet. Då höjs bensinskatten …

Jag som då och då besöker mina hemtrakter kring Lycksele hör ju hur urförbannade människorna är. Utan att de riktigt märker det så odlar de ett pyrande och sotsvart missnöje. Ett liknande missnöje, hat, finner vi i storstädernas betongförorter. Platser där man hamnat utanför sitt sammanhang; ställen där man är hopplöst förlorad vad gäller att få ett jobb och där man inte inte kan försörja sig utan tvingas leva på olika bidrag.

En grundförutsättning för grogrunden till missnöjet.

I de orättvisa samhällena gror missnöjets, och vi vet också att när ojämlikheten ökar så ökar även våldet. Att sakna jobb, leva på bidrag, att aldrig komma in i ett sammanhang föder skam och frustration – och ur känslan av att vara underlägsen föds en vrede i vilken revanschen bor. ”En dag ska de få se era jävlar!”

Våld är den maktlöses språk!

Nu börjar vi att söka syndabockar. Det brukar bli så. Man letar som vanligt i det annorlunda och vi får svårt att identifiera sig i någon som ser nalta eljest ut, en vars underliga seder inte verkar kloka. Herregud, de gör ju inte som vi gjort, som vi ALLTID gjort och ska göra. Rädslan slår till – och vet ni vad, den påverkar oss kroppsligen med ökad puls, höjt blodtryck plus att en massa stresshormoner börjar flöda, uråldriga principer tar fart ”fly eller slåss.”

Ur faktiska orättvisor, där medborgarna tappar förtroende för politikerna, då människorna (som inte är dumma om ni på Östermalm skulle tro det) ser resultatet av en politisk idé där man urholkat välfärden genom att sänka skatterna för de riktigt rika – som sedan gömmer pengarna i skatteparadisen för att slippa skatta och bidra till rättvisan, välfärden i inlandet; till de stora skogarna och väldiga myrarnas land.

Som på ett brev på posten så börjar missnöjet frodas och så som vi människor är funtade så börjar vi alltid att SPARKA NERÅT, allt som ofta på de som redan ligger på marken. När det dessutom dyker upp ett politisk parti (SD) som får stå i Sveriges Riksdag och öppet och uttrycka sin rasism och utan omsvep säger att roten till allt ont är flyktingar, invandrare, romer – så blir det legitimt att göra likadant bland vanligt folk.Sålunda är detta sanningen: Det är de annorlunda som står för allt ont: nedlagda hälsocentraler, höjda bensinpriser, tjälskotten i vägarna, sämre TV-program, ökad brottslighet, avskaffandet av julfirandet – ja, ta mig tusan allt ont som sker i vårt land.

Rädslan för det okända är orsak till så mycket ont. Tyvärr. Det är ta mej tusan dags att koppla på pannloben där förnuftet huserar. Annars är risken att vi backar i utvecklingen och blir grottmänniskor.

flickafrihet

Så hur har det kunnat bli så här? Ett folks som drivs av rädsla och hat. Inga enkla förklaringar. Men nedmonteringen av välfärden och en underskattning av denna vrede kan vara en bidragande orsak till att ett fascistiskt parti som SD får växa. Jag tror det.

Ska vi skratta eller gråta? Nej, vi ska stå för det goda, vi får inte backa, utan vi ska stå för den utsträckta handens strategi. Vi ska stå för det goda. Men vi har också hamnat i ett läge då vi faktiskt måste slåss för demokratin. Och ni vet motsatsen till demokrati.

Kent Lundholm författare

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,

Färre äger mer

Av , , Bli först att kommentera 3

Tidigt i morse när jag drack mitt morgonkaffe, satt jag och funderade över begreppet orättvisor. Sådana kan nog definieras lite olika beroende var på samhällsstegen vi befinner oss – och i synnerhet var i världen vi råkar ha blivit födda. Är du av ödet placerad någonstans i centrala delarna av Afrika så är orättvisan att du inte får äta dig mätt. Cirka 800 miljoner människor på vår jord är undernärda. Det låter inte klokt. Totalt sett råder ingen brist på mat i världen, utan det är i fördelningen av den mat som finns som det brister. Medan vi i I-länderna kastar bort tonvis med mat (som vi inte orkar äta upp), så fattas det mat på stora delar av jorden.

Först genom att på ett bättre sätt fördela de resurser som finns, så kommer vi tillrätta med orättvisorna. Läser att det aldrig någonsin varit så få personer som ägt så mycket i världen. Här i Sverige finns en liknande tendens vad gäller aktiemarknaden. Allt färre personer äger fler aktier. Det är som om ägandet blivit ett svart hål. Ni vet ett sådan som finns i universum, vars gravitation är så stark att inte ens ljuset orkar tränga ut. Svarta hål som slukar allt omkring sig och bara blir större och större.

I mitt uppdrag som chefredaktör för tidningen Vasaplan, så träffar jag ofta den män och kvinnor som dagligdags kämpar för att hålla näsan över ytan. Genom att sälja Vasaplan får en del av dem ett andningshål, tillfälligt, vad gäller ekonomin. Häromdagen besökte jag en av de oaser dit de med psykiska funktionshinder får komma och därmed få chansen att finnas i ett sammanhang. En av männen, inte särskilt lastgammal, kom stapplande med tårar i ögonen. Han hade tappat en av sina framtänder. Jag lovar er, det var inte smärtan som fick tårarna att trilla. Det var nog mer en förtvivlan över att 20 år för tidigt börja tappa sina tänder – och inte ha råd att gå till tandläkaren.

I dag syns sprickor i det gråa molntäcket. Längtar efter värmen.

I dag väntar jag.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,