Tomt i huvudet

Av , , Bli först att kommentera 3

Vad ska jag skriva om i dag? Det är tomt i huvudet. Ska jag skriva ett jublande inlägg om Riksdagen, som avvisade Ulf Kristersson som statsminister? Nä, det känns lite överflödigt i dag.

Men jag kanske skulle skriva något om min förmiddagspromenad i skogen? Att jag njöt av den friska luften och de gnistrande iskristallernas skönhet? Nä. Finns inte så mycket att skriva om det heller.

Vinterskog 2017

En annan dag, ett annat år. Samma enastående skönhet.

Jag får försöka skriva om ingenting. Hur svårt kan det vara? Det får mig i alla fall osökt att tänka på serien Seinfeld. Den gjorde sig ju känd för att handla om ingenting och ändå var den väldigt underhållande. Serien var bland de bästa på den tiden och sedan kom tv-utbudet att utökas med ett flertal kommersiella kanaler. Serier som Cheers, Drew Carey Show, Frazier och Vänner kom i rutan. Tur för mig. Jag gillar sitcom och kom att ha oväntad användning för det:

Hösten 1997 sprang jag in i väggen och insjuknade i en depression. De av er som vet vad det kan innebära vet att alla färger och allt liv ofta suddas ut till ett enda grå elände. Man kan känna sig alldeles död inuti, stum känslolös (och det är en summariskt enkel beskrivning).

Självklart fick jag medicin. Samtalshjälp också. Höstmörkret kom och jag sov allt den tid jag kunde och fick. Jag, som tidigare haft ett ganska bra driv med stark vilja att dra åt rätt håll, tänkte att jag behövde förändra min miljö för att underlätta mitt tillfrisknande. Jag lät tapetsera om hemma i en go och varm färgskala. Jag hade allt taklyse tänt under dagtid, för ljusets skull och för att bättre uppleva skillnad mellan dagsljus och kvällsmörker. Ingen dum metod faktiskt – den fungerade rätt bra. Jag provade även att läsa om en väldigt rolig bok. Gången innan hade jag skrattat så tårarna sprutade, men nu drog jag inte ens på munnen.

Jag tänkte då, att den dag jag skrattade igen skulle allt ha vänt. För att slippa vänta onödigt länge på den dagen satte jag i gång med att sträcktitta på alla sitcoms som fanns tillgängliga.

Jag såg verkligen ALLT. Och väntade. Julen kom och gick. Dagsljuset återvände och gänget i Vänner var då för tokiga! En dag skrattade jag.

– Nu har det nog vänt, kände jag. Och det hade det.

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Senaste inläggen
Senaste kommentarer
Om mig

Jag heter Lena Sjöström och är uppvuxen i Lund utanför Skellefteå, yngst av fyra syskon. Jag har två utflyttade barn och lever särboliv, med basen i Skellefteå och särbon i Umeå.

Jag hade en lite knölig start på vuxenlivet, hoppade över gymnasiet och gick direkt till jobb. I arbetslivet väcktes snart mitt intresse för politik och fackliga frågor. Men jag har också ett livslångt intresse för ord och språk. Både till nytta och till nöje. De intressena ledde till komvux-studier och en examen i företagsekonomi – något jag för övrigt aldrig arbetat med. I stället läste jag vidare, kommunikation och marknadsföring vilket jag haft mycket nytta av. Skulle gärna få arbeta med ord som huvudsyssla, men i väntan på den underbara dagen skriver jag blogg.

De senaste tio åren har jag arbetat med marknadsföring och grafisk produktion. Sen i våras arbetar jag mest med kemikaliesäkerhet. Jag arbetar deltid, eftersom jag sedan 35-årsåldern har problem med hälsan. Jag har även arbetat med bl a turism och handel och på Rönnskärsverken som städerska.

Under åren med ohälsa har jag fått lov att bygga upp ett nytt liv efter premisserna ofrisk, med kronisk stresshjärna. Ibland fungerar det, ibland fungerar det riktigt bra och vissa dagar.. knappt alls. Det livet har förstås gjort mig ännu mer intresserad av samhällsfrågor, ur både ekonomiskt och socialt perspektiv.

I min blogg kommer jag att ta upp lite blandade saker. Mest sådant som rör min egen vardag. Men ofta händer inte så mycket så jag fyller ut med politiska och filosofiska betraktelser. Eller om det var tvärtom? Välkommen!

Kategorier