Vem kan segla?
Vem kan segla förutan vind, skaldar Taube vemodigt. Oerhört vacker visa, men jag har tänkt en del på det. Hur kommer det sig att människor faktiskt seglar utan vind, eller i svår motvind och ändå tar sig vidare? Metaforiskt förstås. Eller? Jag drar mig till minnes hösten jag gick in i väggen. Varje dag cyklade jag till mitt nya jobb och det var märkvärdigt att det alltid var kraftig motvind på vägen dit!
Jag var alldeles matt och bensvag när jag kom fram. Inte kopplade jag det till den ångest jag kände inför att gå uppför trappan och möta en ny arbetsdag. Men så var det, det som kändes som motvind var mitt eget inre motstånd. Som jag varje dag envisades med att besegra tills jag inte förmådde mera.
Blev sjukskriven förstås. (På den tiden gick det an för FK utan problem.) Gav upp. Ett tag. För hur det än är, måste livet levas om man vill ha det kvar.
Visst är det fantastiskt hur en del fortsätter, trots bakslag, kanske ännu fler bakslag. Det tycks helt omöjligt för vissa att ge upp.
Ta Maria Rashidi till exempel, som fick syra kastad på sig när hon ville skiljas. Nu är hon aktivist i organisationen Kvinnors rätt, med syftet att stötta invandrarkvinnor som är styrda av sina föräldrar. Hon bestämde sig för att göra allt för att motarbeta hederskulturen. https://www.hemtrevligt.se/icakuriren/artiklar/aktuellt/20180816/maria-rashidi-mitt-ansikte-brann-upp-och-rann-av-mig/
Ta Nelson Maldela. 28 år fängslad på Robben Island. Släppte aldrig sitt mål att bekämpa och avskaffa apartheid och slutade som Sydafrikas president. Dessutom arbetade han mot hat och för försoning mellan de förtryckta och de som förtryckte.
Ta min vän L, som kämpar vidare trots den ena sjukdomsattacken efter den andra och tvingas gå med dropp flera dagar i veckan för att slippa bli inlagd stup i kvarten.
Ta min kära K, som trots sjuttielva allvarliga diagnoser kämpar på. En dag i taget. Kanske kan han inte annat!
Det finns något i de flesta av oss som gör det stört omöjligt att ge upp! Man tappar sugen och säger att nu ger jag upp. Sen går ett tag och man upptäcker att det har man inte allt gjort. Men behövde bara få släppa det hela ett tag. Sen fortsätter man, ett steg i taget, en dag i taget. För vad skulle man annars göra?
Nånstans tror jag det handlar om det en del kallar ”Livets längtan efter sig själv”. Det är därför vi fortfarande skaffar barn, trots att vi är osäkra på hur framtiden kommer att bli. Det är därför vi fortsätter att förälska oss, trots att all kärlek i slutändan kommer att orsaka stor sorg, vare sig den varar eller inte. Det är livets längtan efter sig själv som är själva drivkraften och som förmår oss att fortsätta.
Till dig som kämpar: Även om vinden går dig emot, om det känns som om du driver redlöst på det mörka havet. Du är en hjälte, det ska du veta. Jag hejar på dej!
Senaste kommentarer