Dödssynder och hopplöshet

Jag är bliven ett år äldre, men det är förstås inget som märks i vardagen. Dagarna passerar i en stadig ström och under tiden blir en komiker president i Ukraina, kyrkor och hotell bombas i Sri Lanka och en ikonisk katedral eldhärjas något så banalt som ett elfel.

Banalt eller ej, så är världen ändå en märklig plats. Så mycket variation i mark, land och vatten, så mycket skapat av människohänder och så mycket förstört av människohänder, på grund av framstegsjakt och människornas hämningslösa jakt efter att tillfredsställa sin lust. De sju dödssynderna känns inte så inaktuella faktiskt. Minns ni dem? (Högmod/stolthet, girighet, vällust, avund, frosseri , vrede och Lättja/Likgiltighet. Vad tror ni?)

Alla dessa kännetecknar nutiden, kan jag tycka. I jakten på personlig tillfredsställelse offrar vi miljö, medmänsklighet och social välfärd för alla. Ett helt samhällsbygge raseras inför våra ögon, för att vi ska få sänkta skatter, oavsett vad som händer med oss och våra efterföljare senare. Vi vill ha allt. NU!

Motsvarande gäller för hela den rika världen och i den fattigare delen går miljontals och väntar på att få sina basala behov uppfyllda. Troligt väl också att de på sikt vill kunna njuta samma privilegier som vi, när de en dag får möjlighet. Om de hinner, vill säga. Kanske har allt rasat redan innan dess.

Framtiden ligger i våra händer. Det finns ingen planet B.

Jag tappar ofta tron på mänskligheten. Hopplösheten lägger sig som en mörk tyngd över kropp och ande och luften jag andas känns syrefattig och olycksbådande. Det som får mig att ändå vilja tro att inte allt är fördärvat och att den goda viljan kan vinna, är de personer som gör sitt bästa, ja ofta mer än så, för en bättre värld och en ljusare framtid. De som hjälper fattiga och hemlösa, de som arbetar som volontärer i olika sammanhang. Och Greta och hennes vänner: den ungdom som vi lånat framtiden av och som inte längre tiger om att vi håller på att förstöra den. De som kräver att vi bättrar oss! De är alla mina hjältar.

Själv är jag inte alls hjälte. Gör inte så mycket skillnad, måste jag erkänna. Har kanske ett och annat att skylla på, men det vill jag inte göra. I stället försöker jag i det lilla, att inte orsaka skada eller sorg, sopsorterar och så. Inte mycket alltså, men kanske ändå något. Men att hänga läpp kommer inte att ändra på något, så det får jag ta och sluta med.