Sång på gång

Jag övar hemma inför körens framträdande på söndag. Det går så där. Fast ändå lite bättre än på övningen senast. Märkligt, att rösten fungerar så mycket bättre hemma än i övningslokalen. ”Bättre” betyder att de höga tonerna lyfter lite bättre och att rösten är mjukare och tonsäkrare. Varför det blir så har jag inte helt klart för mig, men det kan ju bero på att jag känner mig mera avslappnad hemma. Jag har ju ingen press på mig att leverera.

Tänk, en gång i tiden traskade jag bara fram och sjöng! Inget kändes osäkert, inte ens när det var bara jag och min gitarr. Å andra sidan fick jag ju själv bestämma då både tonart och tempo. Så är det inte nu. Man ska följa noterna och ackompanjemanget. Man ska harmoniera med de övrigas röster. Man ska helst sjunga rätt, i alla fall inte fel så det märks. Min röst är dock, när den är som bäst, lite hes och har ett allt mer begränsat omfång. Som sämst har den ett ännu mer begränsat omfång och en ton av illa spelad, sprucken flöjt.

En del får skyllas på åldern, medan resten nog har sin orsak i en medicinrelaterad skada för många år sedan. Jag gav faktiskt upp sången på grund av det under några år, tills jag hade lärt mig en teknik som minskade problemen. En aning i alla fall och skillnaden blev inte jättestor, men man får ju vara glad för det lilla. Fortfarande kan tonerna kännas krystat frampressade och det finns en risk till att rösten spricker om (när) jag tappar fokus och kontroll.

Att öva hemma blir ofta avgörande. Ju mer jag kan utantill desto säkrare blir jag förstås. Trots det känns det som om resultatet vid framträdandet är helt oförutsägbart.

Men varför fortsätter människan att sjunga om det är så jobbigt? Varför slutar hon inte och håller sig till hemmatrallande? Ja, det frågar jag mig själv ibland. Men jag tror att så länge jag lever och kan pressa fram en enda ton kommer jag att fortsätta att sjunga när jag får och kan. Jag har ju hållit på sedan barnsben och behovet att få uttrycka mig i sång och musik försvinner inte. För liten publik, för stor publik, för ingen publik spelar ingen roll. Så är det bara. Dessutom ska vi ju sjunga den härliga Sing for life, av Andreas Johnson!

När åhörarna sitter så här, då slutar jag – kanske!

Och jag kan bara inte motstå möjligheten att få vara tillsammans med kören och sjunga in sommarstämningen. Nu, när blomstertiden kommer.