Filings

Jag står i begrepp att byta dator och har inlett jobbet med att säkerhetskopiera filerna i den gamla. Sparar över på sticka, som fort blir full. Av bilder, förstås.

Under de fem år jag haft denna gamla maskin har jag sorterat bilderna ett flertal gånger och ändå tycks de föröka sig ohämmat. Hur attans går det till?

Dubbletter ligger lite här och var, en del med sitt ursprungliga namn, en del namnändrade i flera versioner. Det är förmodligen huvudorsaken till problemet, men när man inte har överblick tillräckligt då är det ju lätt att det går fel.

Nå ja, jag får i alla fall tillfälle till att städa och rensa bland filerna och dessutom fördjupa mig i minnen.

Fort går åren och på de tidigaste bilderna finns tiden för min flyttning till den nuvarande bostaden, medan barnen fortfarande bodde hemma. Fem år senare var boet tomt. Därefter fick jag allt fler tillfällen att fördjupa mig i mina minnen – och ibland längta tillbaka.

Det händer faktiskt rätt så ofta att jag önskar mig en återfärd till när barnen var små. Med åren har man glömt mycket av känslan av barnarmar runt halsen och känslan av tillfredsställelse när man fått till det bra och alla var nöjda, mätta och glada.
Och det räckte för att känna att livet var i sin ordning.

Jag tillåter mig gå in i den nostalgiska i dagdrömmen en stund. Sen ruskar jag av mig den svidande känslan av förlust och tar mig samman. Allt är ju som det ska vara. Jag har sänt ut dem i världen med mina tummar hållna och en god portion tillit. Jag hade  ju inget val, annars skulle jag ju oroa ihjäl mig!

Så söta när de sov! (Lånad bild.)

Hur som helst vet jag att jag inte är ensam om de här känslorna och det tröstar på något vis ganska bra!
Men det är ok att bläddra bland minnen, studera och ordna tankar och känslor. Lite sortering av bilder kan också vara välgörande för själen, för vad vore vi utan våra minnen?