Sitter hos särbon (K) i Umeå och tittar trånande mot lägenhetens balkongdörr. Skulle vara trevligt att sitta ute i den ljumma kvällen, men det är ingen idé att ens försöka. Huset fasadrenoveras, med fönstermålning och välbehövligt underhåll av de slitna balkongerna.

Mitt i renoveringen kom semestrarna, hantverkarna gick hem och balkongen går alltså inte att använda denna sommar.

Jag känner mig instängd och en aning sur över detta. Men när jag kommer hem igen kan jag sitta ute dagarna i ända om jag vill, så det är ingen stor sak egentligen. K måste dock genomleva årets vackra sommardagar balkonglös. Ja, inte för att han tycks lida nämnvärt av det och det är ju förstås ett övergående problem i vilket fall som helst.

Tänker egentligen desto mer på andra, de som knappt alls kommer ut. Alla äldre och sjuka som, dag ut och dag in, sitter instängda på vårdinrättningar, boenden och kanske till och med i sin egen lägenhet.

Tänker på de som inte har vänner eller släktingar som kan ta ut dem, de som inte tar sig ner för trappor själva, de som borde få hjälp av omsorgen att komma ut i sol och frisk luft. De som lever och bor som i ett fängelse. De som samhället inte har råd och tid att ge livskvalitet av detta slag. Hur kan detta tillåtas? Det är varken rättvist eller humant? Absolut inte människovärdigt. Ska det få vara så?

Svaret är självklart nej. Jag vill förstås tro och hoppas att de allra flesta får hjälp med detta och tror att det finns både vilja och ambition på många ställen och i vissa fall också frivilliga kamrater som gör gott i det tysta. Men jag vet också att det inte är alltför ovanligt att gamla människor inte kommer sig ut alls. Så borde det förstås inte vara.

Det här kan ju hända vem som helst som inte har pengar till att köpa hjälp privat och en dag kanske en själv är en av de missgynnade.

Men än så länge har jag ben och rörelsefrihet i behåll och efter en tur kring huset lyckades jag hitta en avskild vrå, i perfekt läge för en soldyrkare som jag!