Knappt godkänd

Jag kan nog uppleva en inre tävling med mig själv då och då, där jag lägger ribban för hur jag ska prestera på olika områden. Som unge var jag en riktig praktelev, fram till högstadiet. Då struntade jag i alltihop, åtminstone fram till den dagen då jag insåg att mitt medelbetyg skulle hamna under tre. Där gick tydligen min skamgräns på den tiden och jag lyckades jobba mig upp till ett medel strax över 3. Sedan tänkte jag inte mer på det. Jag valsade glatt ut i världen till jobb och vuxenliv. Jag hoppade över gymnasiet helt och hamnade så småningom i industrin och trivdes bra där. 

Med tiden kom ändå suget att ”bli något”. Jag skulle börja läsa på Komvux. Jag skulle lära mig saker och sen gå på högskola. Men jag tänkte inte bli en plugghäst. Nej då, godkänd skulle räcka bra. Cirka en månad tänkte jag så. Mitt första prov var ett matteprov, där jag kände mig helt nöjd med min insats. Den taskige (men i övrigt fantastiske läraren) stod vid provsalens utgång, tog mina papper och lämnade sen över ett facit med de rätta svaren, att ta med sig ut och begrunda.  Men vad? Jag hade bara lite drygt hälften rätt! Attans vad arg jag blev! Jag ville inte ha hälften rätt, jag villa ha alla rätt! Det visade sig alltså att jag inte klarade av att vara medelbra och den känslan har sedan följt mig genom olika utbildningar och genom livet.

 Men det kostar på att ligga på topp, så numera tävlar jag inte om betyg eller beröm från andra. Visst är det roligt att bli uppskattad, men det mesta gör jag för sakens och min egen skull. (Men en skamgräns, det har jag fortfarande. Vad annars att vänta från ett envist kontrollfreak med tendens att vilja veta bäst?)

Idag fick jag så ”betyget” på mitt senaste prov, 60-årskontrollen. På Landstinget är de väldigt pedagogiska och använder en stjärna för att illustrera ens hälsoläge.

ÄR det ens en stjärna? Kanske en liten komet?
Allt är som synes inte tipptopp, men inte heller illa, så det får gå ändå. 🙂

Vid förra kontrollen hade jag flera fina långa spetsar i de flesta fall, förutom att jag rökte och möjligen något annat som inte heller var optimalt glömt vad. Men den här gången var jag viss om att få en perfekt och symmetrisk stjärna uppritad! Aldrig varit så stark, aldrig tagit hand om mig lika bra. Slutat röka. Lite rund om magen kanske.. möjligen kanske ett underbetyg där. Ut gick jag med facit. Stjärnans uddar var mera trubbiga än långa och en udd var helt borta! Väldigt snopet.

Sköterskan sade tröstande att det inte alls var illa och efteråt var jag ändå nöjd. Visst, det finns utrymme för förbättringar men jag vet ju jag kan ta hand om mig och jag strävar faktiskt inte längre efter att vara perfekt. Good enough, räcker för mig!

Det är så skönt att vara vuxen, gammal och klok och fri att inte behöva vara godkänd av någon! Hahaha! (Skojar så klart, fast bara lite.) Och jag blev ju faktiskt godkänd. Knappt.