Läsning, lakrits och lättja

I morse började jag dagen som vanligt, med att kika under rullgardinen för att kolla dagens väder. Hurra! Det såg lovande grått ut, som om det regnat eller skulle regna snart.

Min första tanke efter det var att ”jaa! i dag kan jag ta en slappardag”. Ni kanske också har turen att hitta en sån lucka emellanåt, då ni är helt obokade. Att göra-listan är tom och själ och kropp är mogen att ta ner tempot rejält. Jag älskar sådana dagar. Börjar alltid med att gotta mig i tanken att ”idag ska jag göra ingenting!” Bara vara och ta dagen som den kommer. Nu är det som så att ”ingenting” inte blir ingenting alls, utan att jag gör det som faller mig in och som känns lättsamt att ta itu med.

På aftonen skulle jag visserligen få middagsbesök, men något sade mig att det inte skulle bli av. Väninnan hade en rejäl förkylning, som troligen skulle lägga hinder i vägen för det. Och så var det. Nu gottade jag mig för fullt i tanken att jag kunde såsa mig hela dagen. Aldrig gå ut. Stanna inne och titta på gråhimlen, koka en kopp te och begrunda livet. Utöver det ville jag helst av allt läsa Bruce Springsteens självbiografi. Han är en av mina få riktigt stora idoler. Jag beundrar honom, både som människa och som artist, för talang och integritet, kombinerat med ödmjukhet och vänlighet. Jag hade börjat på den tjocka boken dagen innan och kommit in i den på riktigt.

Så fick det bli. Boken lästes. Låtar med föremålet för min beundran lyssnades på och himlen beskådades emellanåt. Stundvis kom en lust att göra något, så jag hittade en del små mindre viktiga grejer som hittills inte blivit av i konkurrensen med de stora och viktiga sakerna. Ramade in tavlor. Städade skrivbordet och röjde upp gästrummet (skräprummet borde det nog egentligen kallas, ärligt talat). Små grejer som bara hände, för att jag ville komma upp ur soffan en stund.

Gitarr OCH munspel! Jag nådde min ”talangpeak” i 20-årsåldern och sedan gick det utför.
Vi hade dock liknande frisyrer en period, Bruce och jag.

Jag måste säga att det blev en härlig dag och framåt femtiden överraskade jag mig själv med att ta en cykeltur i duggregnet, för att inhandla sparris och godis på Coop. Sen tillbaka till boken. Mannen, myten, legenden Bruce känns äkta och hans musik gör mig alltid lika glad, vare sig den går i moll eller dur. Han vill något med sina sånger. Det finns så mycket känsla i dem. Det gör det i boken också. Stilistiskt är den inte så märkvärdig, men man förstår verkligen skillnaden mellan en stor artist, som passionerat lever och andas musik jämfört med en halvdan plånkare (jag) som inte utvecklats ett dugg i sitt gitarrspel på 40 år. Medan han, trots en fattig bakgrund och stort motstånd från sin far knogade sig upp från ingenstans, från amatörband och skitspelningar, och blev en av rockvärldens allra största.

Nog skrivet nu och tillbaka till boken. Resten av kvällen ska ägnas åt läsning, lakrits och lättja.