Mindful i morgonskog

Måndag, måndag. Vaknade i morse, pigg och utvilad efter 8 timmars sömn. Härlig känsla förstås, särskilt som jag varit jättetrött i flera dagar, hängig, med huvudvärk och gnek i halsen.

Med solen strimmande in under persiennen, kände jag att den här dagen var alldeles för vacker för att tillbringa på jobbet och sedan bara vara trött. Så ser nämligen den normala arbetsdagen ut för mig: tre timmars arbete och sen vila i minst fyra timmar. Med lite tur, en skvätt energi efter tuppluren. Nej bättre då en härlig skogspromenad och inga tankar på jobb! Kontaktade jobbet och med chefens välsignelse för detta tog jag mig en morgonkopp och begrundade dagens möjligheter. Tänkte att jag tar det väl som det kommer. Det finns mycket smågrejer jag skulle vilja göra.

Min bästa dag är en dag då jag kan ta allt som det kommer och bestämma lite eftersom, beroende på energitillgång och så fick det bli. Det viktigaste tar man förstås först. Jag började med att ta den där promenaden.
Å denna härliga, krispiga, klara höstluft! Den får mig att till fullo acceptera det faktum att sommaren definitivt är slut. Den här sortens höstdagar blir till glimmande juveler i mitt hjärta.

Skogens dofter välkomnade mig. Hallonris, brännässlor, barr och löv, på en bädd av mustigt doftande förne. Jag ville följa vägen lite längre än jag brukat gå, på jakt efter ett frodigt hallonris som jag blivit tipsad om. (Det gäller ju att vara förberedd inför nästa bärsäsong så man vet vart man ska ta vägen.)

Det är alltid lite spännande att gå en väg man aldrig vandrat förut. Vad händer bakom nästa buskage? Där bortom fanns dungar, lägdor, och förstås skog som skog ska se ut. Jag vandrade i sol och skugga och försökte vara så mindful som möjligt. Betraktade de få rodnande löven (så sent löven gulnar i år!), de mossiga stenarna och de daggtäckta fälten. Och blev hyfsat mindful, får jag säga!

Till slut kom jag fram till hallonrisens Shangri-la, det utlovade hallonparadiset. Joo, det såg fint ut. Bara ris, inget annat skräp som mjölkört, brännässlor, mm. Nöjd vände jag hemåt igen, lämnade skogsvägen för att fortsätta stock och sten-stigen tillbaka. Klappade på min favoritsten i backen. Kramade ett träd. Länge. Det kändes gött!